I gränslandet mellan hårdrock och indiepop växer befolkningen så det knakar. En av de senaste invånarna jag upptäckte är Jesu; en blandning av skostirrarmangel, vän sång och riktigt tunga urladdningar. Spontant när jag hörde dem tänkte jag på det gamla Sub Pop-bandet Codeine som var ett av mina favoritband på tiden det begav sig. Jesu’s ljudbild är dock mer komplex och producerad. Jesu äter inte devisen "less is more". Överstyrt distade gitarrer samsas med keyboardmattor, hörbar sång och tunga trummor i ett sävligt tempo. Lite Slowdive och ISIS skulle man kunna säga.För några år sedan hade jag en tvättäkta hårdrockargranne. En långhårig, smal kille med leopard-tights och nitbälte. Jag lurade på honom Kataklysm vid ett tillfälle, vid ett annat undrade jag om han lyssnade på Neurosis. Det gjorde han INTE. Jag fick en mycket misstänksam blick till svars. Samma misstänksamma blick får man när man nämner Neurosis för sina medelklasspolare som innan lyssnade på indie, men som numera lyssnar på "alternativ country". Och de får för övrigt misstänksamma blickar av mig när de tipsar mig om något med meningen:
– Det här kommer du att älska!
Varenda gång hatar jag det.
(Jesu bildades 2003 av engelsmannen Justin Broadrick som spelat i Godflesh, Head of David och Napalm Death.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar