I min drömvärld finns det munspel i Iphone.

I natt hade jag en besynnerlig dröm där jag hade varit tvungen att boka den mest förhatliga av alla tvättider, den mellan åtta och tolv på morgonen. Det var den enda som funnits kvar. Marknadskrafterna hade sedan länge lagt beslag på de andra tiderna. Där ibland den omåttligt populära kvällstiden mellan fyra och åtta.

I drömmen såg givetvis inte tvättrummet ut som det brukar. Alla fönstren och det vita kaklet var borta. Kvar fanns nakna och kalla betongväggar. Lysrören i taket var borta. Tvättmaskinerna stod inte där de skulle. Innan hade de stått mitt i tvättstugan, vid den stora brunnen, uppdelade i avdelning A och B. Nu hade någon möblerat om och ställt dem i ett led emot väggen. Dessutom hade de bytt ut bokningstavlan, den där man bokar tid med en låshylsa försett med lägenhetsnummer, mot en lång lista där man själv skulle skriva in lägenhetsnummer, datum och tid på en plats som var minimal och skapade en enda röra.

Givetvis var jag försenad till min tid. Jag skulle bara hinna med två tvättar, istället för sex, räknade jag ut. I det mörka dunkla ljuset knökade jag in två tvättar i de två maskinerna jag bokat. Stoppade i tvättmedel och tryckte på start. Vattnet flödade till. Då såg jag att jag av misstag hade lagt ena tvätten i tvättmaskin A istället för B. Fan också. Nu var det försent att avbryta; för medan jag hade stått där nere i ungefär fem sekunder, hade det logiskt nog förflutit tjugo minuter av tvättiden. Det är ju så i drömmar. Och jag kände på mig att nu skulle det bli bråk med kärringarna. Jag hade tagit en av deras maskiner.

Jag blev tvungen att vänta kvar i tvättstugan. Jag skulle bli tvungen att förklara att jag i mörkret förväxlat tvättmaskinerna. Ursäkta mig. Förlåt. Med len röst skulle jag vara tvungen att förklara att de kunde ta min lediga maskin – den på B, istället för den på A som jag nu råkat ta av misstag. Förlåt. Förlåt så hemskt mycket.

I nästa stund står jag och pillar med min Iphone inne i torkrummet. Det är ju det man gör när man väntar i drömmar. Där är – förutom ljuset från min mobiltelefon – i stort sett beckmörkt. Och då ser jag det. Helt fantastiskt. I menyfönstret till telefonen finns en symbol med ett munspel. Satan i gatan! Jag har ett munspelsprogram i min iPhone. Hur kan jag ha missat detta?

Ivrigt klickar jag på ikonen och munspelsprogrammet startar. Det verkar som man ska blåsa in i hålet i botten av telefonen för att få ljud. Där man stoppar in kontakten. Jag provar. Jo, minsann, det kommer ljud. Jag både blåser in och suger ut luft. Det bildas toner. Fantastiskt. Jag provar med att bända en ton. Men. Det funkar inte alls. Vilket värdelöst jävla program tänker jag.

Då hör jag hur det klickar till inifrån tvättstugan. Det där typiska klicket som talar om att någon manuellt avbryter din tvätttid med nödhantaget. Jag rusar in. Där står en kärring i sextioårsåldern med med en yngre kvinna som antagligen är hennes dotter och plockar in tvätt i maskinerna.
– Ursäkta mig, säger jag. Har ni möjligtvis avbrutit en tid, undrar jag.
– Ja, säger kärringen. I den tvättmaskinen låg en tvätt, säger kärringen och pekar mot en av maskinerna. Och där var fullt av vatten, fortsätter hon surt.
I mörkret kan jag urskilja hur hon lagt min tvätt ovanpå en av maskinerna.

Jag försöker förklara att det var min tvätt, och jag försöker få kärringen att förstå att hon istället kunde tagit min lediga maskin. Men hon är inte intresserad. Hon pratar om annat. Det går inte resonera med henne, hon är som en dum åsna.

Jag vill inte börja bråka, utan jag försöker boka en ny tid. Försöker titta på listan, men där är bara en enda röra av myrskrift. Och det är så himla mörkt.
– Det är ju fan vad mörkt det är, säger jag högt samtidigt som jag försöker se vad det står på bokningslistan.
Då, som av ett under, hittar jag knappen till belysningen. Jag tänder och försöker ånyo bringa ordning i skrivstilarna på bokningslistan.
Det blir mörkt igen.
– Vad FAN, utbrister jag. Jag blir jävligt irriterad.

Det är kärringens dottern som släckt. Hon förklarar att hennes mamma har en ögonsjukdom. Hon kan inte se i ljuset. Det fördärvar hennes ögon. I mitt huvud rullas det upp en konspirationsteori där jag blir medveten om att det är denna kärring som är ansvarig för oordningen i tvättstugan. Hon har som mål att fördärva tvättstugan och därigenom mitt liv.
Demonstrativt tänder jag igen. Jag är arg. Jag är David Banner med gröna ögon. Reta mig inte mer din jävla hora.
– Hon får väl gå ut då, ryter jag.

Jag ser att kärringen gråter. Jag ser att hennes ögon saknar pupiller. Jag ser att hennes hornhinna är helt vit. Men värst av allt är att jag, trots ljuset, inte kan läsa på listan. Jag kan inte urskilja något. Jag kan inte läsa. Jag är analfabet.

Äntligen ett manifest!

I Dagens Nyheter publicerar ett antal pretentiösa författarslynglar ett manifest. Strax innan det annalkande slutet. Precis som Jean Paul Sartre har de däremot svårt att förklara vad de vill. Men. De har inget problem med att klöka fram precis vad de inte vill. Upp kommer ett antal kollegers böcker "som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar." Tyvärr. Tyvärr gjorde dessa gallböcker precis det.

De skriver: "Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa."

Ska de skriva Alfons Åberg? Men. Har inte det redan gjorts?

Serietecknare i dansband med vänsterpolitiskt budskap.

Dansband med politiska budskap – är det något som verkligen existerar? Ja, enligt senaste numret av syndikalistiska tidningen Arbetaren Zenit (22/2009) är det något som finns och banden är dessutom »oförskämt älskade av punkare i alla åldrar«. Ett av banden, och först ut i Zenits artikelserie »De politiska dansbanden«, heter Allianz och innehåller en mycket välbekant figur med pseudonymen Mats Palats. Det är ingen mindre än Mats »Garagedrömmar« Källblad som döljer sig bakom denna oerhört kryptiska pseudonym.

Allianz har en Myspace-sida där man kan lyssna på, eller ladda ned, deras eminenta dansbandsmusik. Där kan man också läsa om hur det gick till när självaste falukorvshövdingen Fredrik Reinfeldt fick tag i skivan.

http://www.myspace.com/allianzdansband

Vem har sagt att remissvar inte kan vara roliga?

"Remissvar på Kulturutredningen (SOU 2009:16)

Härmed ber Nätverkstan Kultur i Väst – eller som vi kallas i utredningen (del III, s 178), Nätverksatan – att få lämna ett remissvar på Kulturutredningen."

Var detta en freudiansk felsägning av kulturutredarna? I så fall var den mycket tydlig. Övertydlig. Men kul.

Hitta dina egna favoriter:
http://www.regeringen.se/sb/d/11911

Heja Gais!

Igår gästade Håkan Hellström – även kallad »världens bästa artist« – Gamla Ullevi för att hylla sitt lag och framföra sin sång »Gårdakvarnar och skit«. Det var helt suveränt. Det var så bra att jag fick ont i magen. Och det bekräftar den fördom jag framfört många gånger: att har man någon form av musikalisk stolthet – så måste man heja på Gais. Nu är det ju i och för sig Gais Bandy som ligger mig närmst om hjärtat, men i år slog jag till och skaffade säsongskort till fotbollslaget. Det är inget jag behövt ångra.

Här är en bild på mig när jag åker hem från matchen och firar det fina resultatet mot Kalmar FF.

Tuesday is Soylent Green Day

En film från 1973 som har åldrats väl är "Soylent Green". Det är en ovanligt lågmäld och vacker dystopi om en samhällsutveckling som garanterat känns mindre överdriven idag – än vad den gjorde då den spelades in för 36 år sedan.

Platsen är New York som år 2022 har 40 miljoner invånare (mot dagens åtta och en halv miljon). Jorden är överbefolkad och dess resurser är utarmade. Produktionen har mer eller mindre avstannat och till följd av detta är arbetslösheten massiv. Miljöförstöringen och växthuseffekten total. Vi möter ett samhälle in dire straits. Tillgångar har endast ett fåtal rika som lever i grindsamhällen, en av dem är William R. Simonson (Joseph Cotten), styrelseledamot i företaget Soylent. Han har en mycket smakfullt inredd våning med tillhörande "möbel", vilket i dystopiska 2022-talets New York är detsamma som en kvinna som sköter om lägenheten och dess inneboende, på de sätt som passar ägaren. Ironiskt nog är ett liv som lägenhetsslav antagligen ett mycket bekvämare än att vara fri människa. Att vara "fri" är detsamma som att vara utfattig och det enda som lindrar från svält är tisdagar då det delas ut "Soylent Green"; gröna kex som ska vara tillverkade av plankton.

Simonson blir inte förvånad när en man kommer hem till honom med en kötthake för att göra slut på hans liv. En alldeles lysande liten dialog uppstår.
– De bad om ursäkt, men lät hälsa att du blivit oberäknelig.
– Det är sant, svarar Simonsons.
– De vågar inte riskera en katastrof.
– De har rätt.
– Då … är det här rätt, undrar banemannen och tittar menande på kötthaken.
– Nej, inte rätt, svarar Simonson. Det är nödvändigt.
– För … vem?
– För … Guds skull, svarar Simonson något tvekande.

Mordet på Simonson, som antas vara en rånmord, får sedan polisen Robert Thorn (Charlton Heston) i uppdrag att lösa. I lägenheten genomför han en ganska patetisk utredning, men förstår ändå att det inte rör sig om ett rånmord utan om en ren avrättning. Och att livvakten påpassande nog var ute och handlade med "möbeln" under tidpunkten för mordet väcker han misstänksamhet.

Att inget är stulet tycker Thorn är toppen, ogenerat förser han sig med lite vad han tycker kan vara bra att ta med sig. En flaska bourbon av fint märke, en tvål och den mat som fanns i kylskåpet, bland annat oxkött. Dessa förnödenheter visar han sedan stolt upp för sin inneboende och vän, den äldre polisen Sol Roth (Edward G. Robinson). Denne äldre och visare herre blir alldeles till sig. Sedan följer briljant skådespel och en alldeles fantastisk scen då de båda männen först skålar med bourbon i omaka dryckeskärl för att sedan inta en festmåltid med en köttstuvning som inte går av för hackor.

Har du inte sett denna film, då är det dags att göra det nu. Varje bild är minutiöst genomtänkt in i minsta detalj. Dialogen är avskalad, och som sagt, alldeles lysande. Och är man som jag, en stor beundrare av Raymond Chandler så kommer man finna Charlton Hestons karaktär helt oemotståndlig. Något som slår mig, under festmåltiden, är att Heston är äckligt lik Arnold Schwarzenegger i just den scenen. Det är dock inte detta faktum som gör hans karaktär är oemotståndlig, utan det att han innehar samma jesuskomplex som den gode Philip Marlowe. Heston är ju tråkigt nog annars idag mest förknippad med NRA-scenen i Michael Moores "Bowling for Columbine".

Det här är fanimig konst!

På grund av alltför hård arbetsbelastning fick jag i år hålla mig borta från Spx i Stockholm. Tråkigt, eftersom jag sett fram emot att få åka en längre tid. Men större och kraftigare makter ville annorlunda. Och jag börjar känna mig svag och matt efter att ha haft för mycket att göra de senaste månaderna.

Ett ljus i mörkret är förstås Kackerlacka som jag igår för första gången fick känna på. Sist av alla. Och jag som ändå satt ihop den. "Vad tjock den är", var min första tanke. Riktigt bra papper. Och den var inte alls lika kioskig som föreställt mig i mitt inre. Den är verkligen ett mellanting av album och tidning.

Barnsjukdomarna var det andra jag såg. Sådant som jag får fixa till nästa nummer. Men jag känner mig på det stora hela mycket nöjd. Framförallt med mixen av materialet. Hur det kan gå från existentiellt filosoferande trottoarberättelse till satirisk masslakt av barn utan att man funderar nämnvärt över det. Det här är fanimig konst!

Underbart är som bekant kort. Idag känner jag mig riktigt risig. Dels för att jag försökte varva ned med en bourbon innan jag la mig igår, och dels för att jag nu ska sätta mig och betala räkningar. Det är dags att förnya medlemskapet i Seriefrämjandet. En förening som jag varit mycket engagerad i sedan 2001. Men de senaste åren har ledningen utsatts för hård kritik, det har uppstått en hel del interna bråk och arbetet med föreningen känns inte lika lustfylld längre. Dessutom har föreningens anseende sjunkit betydligt. Saken blir inte bättre av att jag är ordförande i Göteborgs lokala avdelning.

Ett tag satt jag med i Seriefrämjandets styrelse. Men jag fann för gott att lämna detta uppdrag efter att jag utsatts för personangrepp. Det var internt rätt tydligt att jag inte heller hade några vänner som ville backa upp mig. Officiellt gav jag en hitte-på-anledning för att sluta. Sarkastiskt formulerad. Men tyvärr inte tillräckligt tydlig för att någon skulle begripa den.

Just nu sitter jag framför internetbanken med en hög räkningar att betala. Och jag har verkligen ingen lust att betala pengar för att förnya mitt medlemskap. Samtidigt har jag lovat en massa vänner att jag ska ...