VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 20 oktober 2010

Jag hatar att kläcka ur mig käcka rubriker. Hitta på din egen.

Som jag skrev i förrförra inlägget här i min obetydliga lilla blogg, så spelade »Ett rop på hjälp« på Adas bar den 9:e oktober. Jag var där. Det var inte du. Jag leder således rätt stort över dig.

Jag skickade ut lite inbjudningar till vänner och frågade om de ville hänga med till Adas. Det blev förvånansvärt dålig uppslutning. En vän, som ändå bor på Hisingen, svarade på mitt mejl:
– Jag går av princip aldrig till Adas.
– Men varför? Har du hamnat i onåd med dem, frågade jag.
– Adas är svennefylla och coverband. Hisingens svar på Unos (om du minns
det).
Något »Unos« minns jag inte. Där emot minns jag gamla »Pizzeria Piccadelly« i Rottne, när det låg i gamla kondiset mitt emot nedlagda smalspårsstationen. Inte för att där någonsin fanns några coverband, men svennefylla var det gott om.

Det är lite typisk smakfascistiskt att vända svennen ryggen och fnysa åt hennes patetiska extravaganser. Själv är jag uppväxt i svennelandet. Jag bodde tillsammans med mina svenneföräldrar i en mexitegelvilla med inglasad terass och furumöbler och svenneporslin. I högstadiet gick jag på svennedisco iklädd svennekläder och suktade efter en svennetjej. Visst kände jag att jag inte riktigt passade in, men, så känner väl mer eller mindre alla i svenneland.

Ibland tycker jag att jag har flyttat ifrån svennelandet, ibland inte. För det mesta är det inget jag tänker på. Jag har hur som helst inget problem med svennefylla och coverband. Bara det blir i en för mig lagom dos. Och det blev det på Adas bar. Plankstek med Bergsnässås och ljus industriöl i halvlitersflaska för endast 39 kronor. Vad sägs om det? Uj, vad gott det var, säger jag. Omväxling förnöjer. Det var faktiskt första gången i mitt liv jag åt det (Jag bodde fem år i Malmö utan att få tummen ur röven och beställa det på Mando). Och tänk er detta i en mörk och murrig miljö där allt är gjort i betsat trä, ett ställe där den lilla designbögen Ernst inte skulle våga visa sig med sin vita matta lackfärg och ljusa linnétyger. I vart fall inte utan ett teveteam där alla kan vara extraknäckande holländska taj-boxare. Och det »extraknäckande« är inte att läsa som att de tjänar lite extra pengar.

Det enda jag saknade på Adas var en överförfriskad kvinna, en femtioplussare som dansade och hade skoj iförd leopardtajts och kastanjefärgad peruk. Hon hade varit pricken över i:et. Jag menar inte att jag hade velat stöta på henne, utan mera att hon skulle vara där i egenskap av en upplevelse för ögat. Ungefär som en kändis. Som om Patrik Sjögren eller Sjöberg hade suttit där och läppjat på en Baileys.
– Wow, kolla! Där är ju han: Vadhetterhannuijen! Så typ. Och så bara:
– Woow! Ungefär lika coolt som en dansande femtioplussare iförd leopardtajts och kastanjefärgad peruk.
– Exakt, min tanke.
Sedan, dagen efter, när man sitter och äter amerikansk brunch med vännerna så bara:
– Vet ni vad jag såg igår? Liksom.
Om de bara:
– Wow, fy fan va coolt liksom.
Och man själv bara:
– Ja, fatta!

»Ett rop på hjälp« hade varit klockrena på proggrocken i Slottsskogen. Istället blir det då Adas. Göteborg är mediokert som konsertstad. Det saknas shyssta ställen där man kan se lite nyare band. Ett ställe där man kan få sig en bit mat, utan att urinera (på) sig och samtidigt se något väldans bra band. Här finns ju bara gigantiska Ullevi. Och så Trädgårn, Sticky Fingers, Brewhouse och Parken. Alla är de ställen för etablerade akter. Ja, så har vi ju Musikens Hus som kan vara lite vad som helst. Lite som Barbapappa. Vad finns det mer att tillgå i Göteborg? En gång om året är det en väderlös och dyr hårdrocksfestival på Bananpiren, lika många gånger är det det en värdelös och dyr indiepopfestival i Slottsskogen. Jag menar, det tar en evighet att beställa en öl, sedan tar det en evighet att komma fram i bajjamajjakön och få kissa ut den och så tillbaka till den evighetslånga ölkön. Vad fan förväntar de sig? Att man vill vara nykter när man är omgiven av 24.999 galningar?

Det finns en jävla massa band i Göteborg som är grymt bra. Men var kan de spela? Underjorden är ju liksom inte stället man bara har vägarna förbi. Eller Eriksberg. Huh! Jag hatar Eriksberg – mer än jag hatade Rippers Inn.

Jamenfanvajagnäller. Men det är ju åldern. Fatta. Jag är ju för fan gammal. Då ska man gnälla.

Konserten skulle det handla om. »Ett rop på hjälp« på Adas bar. Jag var där. Det var inte du. Plankstek. Flasköl. Betsat trä. Murrigt. Jänkarkapitalisternas Marshallstärkare täcks med kommunistsovjets fana. Bandet går på. De spelar tammefan det bästa jag sett och hört på evigheter. Ni vet, så där bara kör över allt. Det var riktigt rövigt bra! Ljudet var grymt bra. Jag struntade i öronproppar. Visst har jag både tinnitus och vuxenkaraktär, men jag tänkte att vad fan. Ta hörseln ifrån mig om ni vill, men det HÄR vill jag höra ordentligt.

Något som förvånade mig lite, var att de var långt mycket säkrare musiker än vad jag hade förväntat mig. Det blev inga knöliga ackord och missljud. Ingen falsksång. Kanske inte den där totala inlevelsen som jag såg hos Brutus när de lirade på Muskelrock. Brutus spelade för övrigt samma dag i Oslo. Jag skulle egentligen varit där. Men. Jag ångrar verkligen inte att jag istället åkte över till Hisingen och riskerade att bli rånad, ihjälslagen och dumpad i älven för att få höra Sveriges bästa proggband!

Och nu måste jag sluta skriva. Gais spelar på Gamla Ullevi. Lite bilder har jag dock tid att bjuda på.

Kommunistfanan:
Ernstfri zon:

Morgan och Ola-Conny krämar på för glatta livet:De har precis målat Morgans gula hus utan spilla en droppe. Nu rockar de progg:

JÄVLAR vad de rockar:

2 kommentarer:

Puck sa...

Alltså, hade jag varit nere i gbg så hade jag lätt följt med.
Vad mer kan man önska än bra musik och öl... Synd att det är som det är med uteställena men musikens hus spelar ju som du säger lite allt möjligt.. Hade själv en väldigt bra kväll då kristet spelade -99

Nickan sa...

1999 bodde jag i Malmö. Det året kräktes jag en gång mitt på golvet inne på KB då Ron Sexsmith spelade. Folk satt ned vid bord med tända ljus och lyssnade. Och jag bara spydde på golvet.

Jag blev såklart utslängd och sedan blev jag även tvungen att lämna staden. Det fanns ju ingen annan stans att gå. Pinsamt som fan.