Kära vemsom.

Sista tiden har jag inte haft en tillstymmelse till chans att skriva något roligt i min blogg. Eller tråkigt heller för den delen. Jag har haft fullt upp med jobb, familj, fotboll, film, konserter och annat skoj. Varenda dag har jag tänkt att jag har ett jätteintressant liv och funderat på hur jag ska kunna formulera det i ord här på bloggen. När jag har handlat kläder, eller kanske »shoppat« som jag borde uttrycka det, har jag gjort det med tanke på hur jag kommer se ut i kläderna på min blogg. »Är det verkligen svart hatt, jeans och Gais matchtröja som gäller«, har jag allvarligt funderat över. »Jag borde kanske välja en bandshirt i vitt, istället för svart. Jag menar, svart är sååå sent åttiotal.«

Problemet – som jag själv förresten inte ser som något problem – är att jag har för höga ambitioner med min blogg. Jag skriver för långt, för mycket och alldeles för bra. Jag borde gödsla min blogg med fotografier eller små korta texter med en länk till en annan blogg där det också finns en kort text med en länk till en tredje blogg där det finns en kort text och en länk till en fjärde blogg där det finns en bild på Ulf Ekman som klappar en katt iförd en grå kostym. Just det, katten har på sig en grå kostym. Ulf Ekman är naken. Det var så han föddes, säger han. Sedan klappar han antagligen vidare på katten.

Man tycker att fyra veckors tystnad på den här bloggen borde resultera i en uppsjö med arga läsarbrev eller kommentarer som klagar över hur trist och innehållslöst deras liv har varit under just dessa fyra sista veckor, att de säger sig kunna dra en parallell och sedan vidare anklaga mig för att vara – åtminstone – en av anledningarna till deras misär. Men så har det faktiskt inte varit. Istället har det varit riktigt lugnt och skönt. Ingen alls har hört av sig och klagat. Jag har inte känt någon som helst stress.

Men en av mina polare som jag tog en öl med, tyckte dock att jag borde byta logotypen på bloggen; huvudet. Han tyckte jag hade för sneda tänder på bilden. »Du borde göra något åt dem. Det ser ju ut som om någon kastat dem in i käften på dig.« Kort därefter fick han själv plocka upp sina egna tänder från bargolvet. Sedan dess har han varit förvånansvärt tyst.

Ungar är annorlunda när det gäller mina sneda tänder. »Varför sticker din tand ut så«, undrar de rätt och slätt och syftar oftast på en av mina framtänder som pekar rätt ut. »Därför att den växt ut så«, svarar jag och sedan är det inget mer med det. De vet varför. Inga jävla följdfrågor om vad nästa steg i planeringen är; om jag ska skaffa tandställning, dra ut den eller bara gå omkring och känna skam för att den sitter som den gör. Inget av det där kommer ju att hända.

Däremot blev jag av med en kindtand för en dryg månad sedan. Tanden längst in, högst upp på höger sida dömdes ut av min tandläkare. Hon iddes inte laga den. »Lika bra att dra ut den«, tyckte hon. Den hade alltför många kariesangrepp. Fast jag tror hon njöt av att plåga mig. Som straff, för att jag hade dålig andedräkt kanske. Eller för att jag varit olydig och ätit för sött och för gott. Och inte minst: slarvat med tandborstningen! Efter det att hon hade dragit ut den där kindtanden låg jag i vardagsrumssoffan och hade frossa och feber. Jag kunde inte äta på tre dagar. Inget riktigt i vart fall. Bananmilkshake och nudlar var det mest matiga jag lyckades suga i mig. Och någon starksprit som skulle svida i såret vågade jag inte dricka.

Till en början hade jag ett stort hål där inne i käften. Upp i hålet letade sig matrester och det gjorde fruktansvärt ont när jag sköljde bort dem. Jag satt ensam inne på toaletten och grät av smärta. Spottade blod. Sedan började hålet så sakta läka igen. Där tanden hade suttit bildade gomköttet något som kan beskrivas som en liten knopp. Jag kunde känna den med tungspetsen. På nätterna drömde jag till en början att det kom upp en ny tand. Men så småningom började drömmarna istället handla om hur en larvliknande kackerlacka börjat växa inunder gomköttet. Jag vaknade i en pöl av sagel i ett par nätters följd. Sedan vande jag mig vid den lilla knoppen och drömmarna slutade.

Och nu tänker jag inte skriva mer denna dag. Sonen och jag ska ut och leta efter nypotatis. Jag har handlat en rökt sik som vi ska ha till kvällsmiddag, och till det vill jag ha kokt nypotatis. Så nu vet ni det.

P.s. Död åt Israel. D.s.