I den mörka skuggan av konungarna är prinsarna Watain tillbaka.

Det är lätt att avfärda Watain som »posers«. De spelar ju inte True Norwegian Black Metal. Som patriotisk göteborgare kan jag bara avundsjukt konstatera att uppsalagruppen Watain har valt att gå på det utsocknes stockholmsspåret och att de spelar svart dödsmetall av den gamla skolan med Bathory som husgudar. I ren egoism tycker jag att Necromorbus Studio borde finnas på västkusten. Jag vill tro att det hade varit bra för – inte bara mitt självförtroende som göteborgare – utan också för en eventuell lokal black metalscen. Det är ju inte så att jag på något sätt är missnöjd med den puttrande 70-talskitteln. Nixon. Men den är bara inte särskilt ond. Och vi göteborgare missunnar som bekant stockholmare allt. Allt!

I kommande helg ska Watain spela på Sweden Rock i Sölvesborg. Kul för er som ska gå. Själv ska jag på på en riktig dödstillställning: begravning. Jag hade sett fram emot mitt första Sweden Rock, som varit på gång i flera år. Och nu när Watain skulle spela var det inte längre snack. Men det blev att avboka. Något det tack och lov inte var några problem med.

Jag läste någonstans att de skulle spela en jäkla massa Bathorycovers. En timme Watain och en timme Bathory. En lång konsert med andra ord. Bathorydelen skulle nog vara pärlor för svin vad det gäller mig. Jag har aldrig orkat Bathory. Lika lite som ett annat band jag kanske också borde ha haft tålamod till att lyssna in mig på. Men det finns så mycket musik att man måste välja bort det mesta. Det är helt fantastiskt om man hinner med att lyssna på en skiva mer än femton gånger under sin livstid (med itunes är det ju lätt att bilda sig en uppfattning om hur mycket man lyssnar på ditt och datt).

Igår släppte Watain nya cd’n »Beware the Lawless Darkness« som de förhoppningsvis bjuder något ifrån under spelningen i Sölvesborg. Den trogne Watainkännaren lär inte bli besviken. Nya skivan följer i mer eller mindre samma spår som förra. Men förvänta er inte lika klatschiga Lordirefränger som i typ »Sworn to the Dark«.

När Valkyrja släppte »Contamination« i början på året, tycker jag också det blev själva ceremonin och kröningen av de nya svenska black metalkonungarna. Det går knappt att hitta något album som är så genomtänkt, välproducerat och förbannat ösigt. »Catharsis (Contaminate the Earth)« är ett mästerverk som jag kan tänka mig att det blir svårt att överträffa.

Valkyrja låter oundvikligen mycket Necromorbus Studio eller Watain beroende på hur man väljer att se på det. Men. Valkyrja slår an strängar som mer för tankarna till vemodig norsk black metal. Låtarna är mer komplexa, för att inte säga att de rent av är symfoniska. Trummorna var något som tilltalade mig omedelbart. De bjuder på en sådan rikedom. Men det är vemodet som griper tag i mig på allvar. Jag vet inte hur, men på något sätt ljudsätter Valkyrja ångesten, fångar den, lindrar den, utrotar den. Valkyrja ger energi och är tröstande i det mörka. Valkyrja är allvar.

Watain är lite mera skoj. Fast självklart inte som bröderna hårdrock. De existerar inte ens i min värld. Lika lite som Sothis. Hur kan man förresten döpa ett band efter någons katt? Snacka om poserband. Sådan skit måste nämnas och tyvärr avhandlas. Tyvärr, tyvärr. Jag ger inte ett piss för Ali Esbatis strategi att tiga ihjäl något som är obekvämt.