Ett längre reportage från Muskelrock.

Jag har varit på en hel del festivaler genom åren. Jag var på första Hultsfredsfestivalen 1986 och åtta gånger till innan jag slutligen fick nog. Jag har varit fyra gånger i Roskilde, varav två av dessa gånger var det så kallade »geggåret«. Hur många gånger jag varit på Emmabodafestivalen vet jag inte. Kanske fyra eller fem. Tilläggas bör ju också att jag låg i fält under min tjänstgöring, något som är fullt jämförbart med att vara på rockfestival.

Hultsfred hade sin charm i begynnelsen tyckte jag. Sedan utvecklade sig campingområdet till en föräldrafri supafest för tonåringar. Många åkte dit, men såg aldrig några band, utan koncentrerade sig bara på att konsumera så mycket sprit som möjligt när man lyckats lura mamma och pappa att man skulle sköta sig »och ta det försiktigt«.

Roskilde är stort och välorganiserat. I jämförelse med Hultsfred har de alltid bättre band, mycket bättre alkoholpolitik, men det är ett alldeles för stort arrangemang för min smak. Min favorit genom åren var den betydligt mindre Emmabodafestivalen. Där var allt avslappnat och trevligt. Där fanns det viktigaste utan extravaganser. Inga snutar, eftersom där inte fanns horder av berusade ungdomar som våldtog och dödade varandra i ett alkoholrelaterat rus. Och i med detta, heller inte alla dessa jävla organisationer och partier som ville träffa och »informera« ungdomar, få dem att börja bete sig vuxet. Emmaboda var för litet och för nyktert. Där fanns för få att hjärntvätta. Så skola det också visa sig vara i Blädinge. Muskelrock som går av stapeln för andra året, visar sig vara Sveriges trevligaste och mest avslappnade rockfestival. Fast kanske inte lika nyktert som det var, eller är, i Emmaboda. Men festivalen har ett motto som verkar lugnande: »Slåss inte! Svina lagom!"

Jag förberedde mig innan jag åkte genom att ladda ned en så kallad »app« till min iPhone. Jag tänkte att det kunde vara bra (och kul) att ha ett bloggarprogram till mobilen och rapportera direkt från Muskelrock. Tilläggsprogrammet som kostade ungefär 22 kronor, visar sig senare (se blogginlägg nedan) inte fungera. Tillfredställande. Så har det blivit med Apple nu när pöbeln också ska ha mac. IPhone; folkets mobil, får kvalitet därefter. För det måste vara billigt, så slavarbetare i Kina utnyttjas till den milda grad att de tar livet av sig. Men vad bryr sig svensken om det? Vi har ju tydligen pengar och makt att få som vi vill.

Ned till vackra Småland åkte jag ovetandes om att mitt bloggarprogram inte skulle fungera. Tillfredsställande. Inte heller hade jag en tanke på de kinesiska slavarna. En bit söder om Alvesta hittar jag Muskelrock i en liten bygd som heter Blädinge. Det första som slår mig när jag kommer till Småland, förutom att det är vackert, är som alltid, att människor är så himla trevliga. De första man möter är parkeringsvakterna, och de är skittrevliga och riktigt hjälpsamma. Biljettpersonalen likaså. Vakterna också. För att inte tala om bar-, kafé- och restaurangpersonalen. Alla är så välkomnande och trevliga. Folk brukar ju i allmänhet tycka göteborgare är så himla trevliga. Sådant folk har inte varit i Småland.

Inte nog med att naturen och omgivningen är otroligt vacker. Tyrolen, folkparken där Muskelrock arrangeras är så utstuderat häftigt att man baxnar. Och vad jag förstår är allt äkta varan. En gammal folkpark som skulle vara hämtad från ett reportage om vintageretro, eller scenografin till en Tobe Hoopersinspirerad skräckis.

Ett namn som innehåller något om muskler, är det fullt möjligt idag kan man undra, när genusperspektiv ska genomsyra allt nuförtiden. Jo, utanför Alvesta är det möjligt. Men jag fick känslan av att arrangörerna inte haft »genusperspektiv« på dagordningen. Eller »hållbar utveckling«, »tillväxt« eller något annat för den delen. Muskelrock verkar istället har växt fram genom äkta lust och vilja. Man försöker inte likna något annat. Man försöker inte passa in. Det som görs är personligt och fritt från någon form av medvetenhet. Det viktiga är att man ska ha kul. Det är mycket lokala band som både är med och spelar och driver arrangemanget. Det verkar vara en tvättäkta gräsrotsfestival.

Namnet »Muskelrock« kommer av att man lyckades boka kanjacken Thor förra året. Det blev till ett koncept. Men så mycket mer av förra årets koncept – förutom en wrestlingmatch – finns inte kvar i årets arrangemang. Året bjuder istället på ett synnerligen välblandad drink som verkligen innehåller något för alla typer av hårdrockare. Personligen hade jag bockat för tre måsten: Brutus, Horisont och Kongh. Jag blir rekommenderad att även inkludera Asteroid bland mina måsten. Så blir det också.

Förra året spelade göteborgsbandet Graveyard på festivalen. Detta verkar ha fått smålänningarna att få upp ögonen för 70-talsrock. I år har tre band i samma genre bokats. Däribland den norsksvenska gruppen Brutus, aktuella med den självbetitlade debuten på Transsubstans Records. Deras framträdande blir bejublat, inte minst för att sångaren Jokke Stenby efter en flaska kir fullkomligt går in i rollen som frontman. Något han kan göra tack vare att han är omgiven av nyktra och oerhört samspelta kollegor. Utlevelsen blir total. Det låter emellanåt mycket Led Zeppelin. Jag kommer att tänka på en ung Ozzy Osbourne när Jokke hamnar lite lätt ur tonart. Frågan är bara om det är lika bra när han är nykter, om han då kan vara så konsekvent i sin utlevelse. Kanske var detta en unik konsert? I vart fall är det så jag tänker nu någon dag efter: kommer jag någonsin att få uppleva detta igen?

Det finns mycket humor och »glimten i ögat« i allt som rör festivalen. Så det är en skön känsla när vetlandabandet Kongh äntrar scenen. Då är det allvar. Och det är så tungt att marken rämnar och ett gapande sår ända ned till lavahelvetet blottar sig. Efter ett par låtar är sångaren och gitarristen David Johansson så andfådd att han måste få lov att hämta andan och ta ett par stora klunkar öl. Sedan kör de stenhårt på igen. Bassisten Oskar Rydén har fått till ett riktigt fläskigt ljud från sin Rickenbacker. Det är enkelt och avskalat jämfört med deras studioalbum, fan så mycket råare. Det är köttigt och svulstigt, men paradoxalt avskalat in till bara skelettet.

Efteråt går växjöbandet Bullet på. De är också de drivande krafterna bakom själva festivalen. Ljudet från den största utomhusscenen som bitvis varit beklämmande är perfekt. Det är välrepeterat. De fyrar av pyroteknik som skrämmer skiten ur mig. Jag gillar inte när smäller för högt. Krig och hjärtinfarkt är inte min pryl.

»Nu är det slut på all jävla pop«, tycker en stund senare ett annat växjöband. De levande legenderna Birdflesh river loss sin hardcore. Trots att det är lite för roligt för mig, kan jag inte slita mig bort. Det är så asbra. Snabbt som attan, och jag saknar mina gamla Raped Teenagers-skivor. Var det ungefär så här de lät, funderar jag.

Klockan börjar närma sig elva på kvällen och jag känner mig färdig. Det är snart läggdags för gamla förtioåriga gubbar. Jag traskar bort till bilen. Nykter, lycklig och med ett gäng skivor i näven. Sedan kör jag hem till morsan och farsans hus ett par mil därifrån. De är inte hemma. Skönt. Jag somnar på en madrass direkt på källargolvet.

Jag vaknar sent nästa dag. Dottern ringer och väcker mig. Hon vill att jag ska komma hem. Hennes storebror är så dum och hon vill att jag ska »läxa upp honom«. Jag får snacka honom tillrätta. Han lovar, precis som ungdomarna på Hultfredsfestivalens camping, »att ta det försiktigt«. Visst!

Någon timma senare befinner jag mig åter på festivalen igen. Nyduschad och ombytt. Muskelrock är inne på sin tredje dag. Det märks. Folk är jäkligt sletna. Jag står mitt på området och tittar objektivt på alla. Det är som att befinna sig i en tidig George Romerofilm. De flesta vacklar fram som zombies. Påfallande många har ett ögonlock slutet och ett halvöppet. Vart fjärde, femte steg de tar blir lite ostadigt. Jag kan inte låta bli att le åt eländet.

Jag börjar studera en av vakterna som har till uppgift att se till att ingen för in alkoholdrycker in till en av områdets bar. Det är ett otröstligt jobb. Jag förstår inte var han finner energi och motivation till det. Eller hur han orkar vara trevlig efter att ha vänligt motat bort samma ursäktande kille fem gånger. Många vill slänga käft med honom. Jag hör inte vad som sägs, men vakten verkar inte kunna låta bli att flina. Han får nog höra en hel del under denna festival.

När Asteroid kliver på scenen har jag hunnit köpa några skivor till, jag har både ätit och druckit kaffe. Sett ytterligare några band jag aldrig hört talas om, däribland ett band från Barcelona som spelar och låter som AC/DC gjorde 1977. De heter kort och gott »77«. De bjuder på en föreställning utan dess like. Jag har ju sett originalet på Stadion i Stockholm för hundra år sedan. Det blir ju inte samma känsla, men jag ser ju hellre dessa kopiorna en gång till, än originalet.

Asteroid består av yrvakna zombies. »Denna jävla huvudvärk« klagar en av dem. Jag begriper inte hur han kan ställa sig på en scen med huvudvärk. Det går ju inte. Men. Asteroid fixar det. Örebro kan alltså inte bara stoltsera med ett halvbra fotbollslag och världens bästa bitter utan också ett band som kan spela bakfulla. Det är fan inte illa pinkat! Det bjuds på väldigt mycket 60- och 70-talsrock. Det är lite lugnare tongångar och mer komplexa takter än genrebröderna Horisont och Brutus.

En kille som jag har haft glädjen att iaktta längst fram dansandes och osandes av svett under samtliga konserter kommer totalt av sig. Asteroid spelar inget som lämpar sig att parta loss till innan man drar ned till den lokala pizzerian och drar ett par stora stark som man kräks upp på vägen hem tillbaka till bingen och ett soffbord fullt av fimpar och tomma ölburkart. Asteroid spelar ganska progressiv musik. Men inget som tilltalar den barbröstade traditionelle heavy metalbögen i spandex och tubsockar. Hans dansande kommer fullständigt av sig. Till en början studerar han istället lite vad som finns i näsan, för att sedan nästan drabbas av ett antiklimax, något som för mig ser ut som en ren och skär depression. Jo, alkohol är en »downer«, tänker jag elakt för mig själv.

Den dreadsprydde bassisten Johannes Nilsson visar sig ha en riktig soulröst. Och publiken gungar loss medans spandexbögen hänger moloket längst framme vid scenen och väntar på att partajet ska komma igång igen. Jag observerar en annan man i publiken, som går igång på trummorna. Han härmar ett par takter för sin polare, för att visa hur bra det är. Bra, tänker jag. Detta är godis för musiknördarna.

När göteborgarna och festivalens hårigaste band äntrar scenen en timme senare springer det fram väldigt mycket tjejer. Publiken blir väldigt … kvoterad. Det är ju som om det fanns ett genustänk trots allt. Hårdrock brukar ju traditionellt vara manligt dominerat. Men Horisont är ett band som verkligen har potential att bli något riktigt stort utanför sin lilla genre. De har riktigt, riktigt bra låtar och melodier som sätter sig i bakhuvudet. De spelar en väldigt modern 70-talsrock som mycket väl skulle kunna utveckla sig mer i en riktning åt The Flaming Lips och Band of Horses, än åt till exempel Thin Lizzy. Kanske det har med allt hår att göra? Kanske det har med Henryk Lipp att göra? De kör alla sina, vid det här laget, klassiska alster. Och efter att ha hört »Knight Rider« tycker jag att det kan vara passande att köra hem i natten. Jag hoppar med glädje över bröderna hårdrock och deras skojblackmetalrock.

Vi ses nästa år igen Muskelrock! Lita på det.

[Uppdatering:
Kolla alla roliga foton och framförallt de fräcka miljöerna från Muskelrock på den här sidan:
http://www.festivalphoto.se
Jag hittade bland annat mig själv fyra gånger.
Här var ju också en massa fina miljöbilder. Tagna långt innan svinerierna började:
http://www.jornmark.se]