Ett attentat mot ett sovande samhälle.

Nu tänker jag ta semester fram till augusti. Till dess att jag är tillbaka, bjuder jag på en sommarnovell som jag skrev för ungefär sju år sedan. Trevlig sommar!


ETT ATTENTAT MOT ETT SOVANDE SAMHÄLLE.
____________________________________

Jag är en särling. Jag är en son av ett sovande samhälle. Son till en moder som inte vill vakna. Jag ville väcka henne. Ruska om henne. Detta genom ett attentat. Ett politiskt attentat. Ett attentat som skulle väcka de sovande. Jag var övertygad om att ett bombdåd skulle åstadkomma något – särskilt i en demokrati. En demokrati där den demokratiska utvecklingen hade stannat av. En demokrati där det rådde ett dödläge. Ett stiltje som jag såg mig skyldig till att bryta för att utvecklingsprocessen åter skulle ta fart. Jag fann mig inte i – att som åskådare – stillsamt betrakta min framtid dra sina sista andetag. Min förhoppning och uträknade plan, blev, att med ett bomdåd få de styrande att bli varse om de negativa strömningarna som obemärkt höll på att växa sig starka i Nässjö. Kapitalister, imperialister och fascister skulle inte obemärkt leva i och ta över denna stad av levande döda. En bomb utan avsändare skulle vara den välbehövliga adrenalininjenktion som skulle ändra på allt. Yrvaket skulle man börja spekulera i varför några skulle vilja spränga en bomb i deras fridfulla småstad. Vilka kunde göra något så avskyvärt? Och varför? Inte vem – utan vilka. Och det var dessa »vilka« som var min egentliga måltavla.

Full av förväntan kunde jag inte låta bli att dagdrömma om vad som skulle ske efter mitt bombattentat. De flesta av dessa dagdrömmar handlade kanske inte konstigt nog om att ge intervjuer till tidningar och teve; för min plan hade ett enda stort fel: jag kunde på inget sätt åta mig äran efteråt. Detta gottgjorde jag genom att uppleva en verklighet där jag efteråt avslöjades. En verklighet där mina tankar genom medias höga intresse väckte allas medvetande. Jag blev kändis­rebell. Förhörd och fängslad. Hatad och älskad. Mina handlingar ledde till att världen ändrades. Jag var frälsaren, bombmannen och artonåringen med hela världen. Jag var Che Guevara.

Men om media i verkligheten skulle intervjuat mig efteråt, så skulle de undra vad som gick snett. Lokalen blev helt utbränd, men de två första bomberna exploderade aldrig som planerat. Detta trots att jag i förväg provsprängt flera stycken ute i skogen, och var förvisad om att bomberna fungerade. Men när jag väl stod där utanför lokalen, strax efter klockan två på natten, ville de inte fungera. Ingen explosion – ingen revolution. Jag förnedrade mig genom att gå hem och hämta en ny bomb. Efter en timme var jag tillbaka. Men inte heller då exploderade bomben. Stubinerna verkade slockna, jag är inte riktigt säker på vad som hände, eftersom jag inte vågade befatta mig närmare med blindgångarna. Jag borde avbrutit aktionen då. Jag borde ha avbrutit redan efter den första blindgångaren. Istället gick jag åter hem, och hämtade denna gång en petflaska som jag hade tankat full med bensin på en bensinmack. Sedan tände jag helt enkelt eld på lokalen.

Men det kanske hade varit bättre om någon hade anmält det som ett misstänkt inbrott, eftersom ett fönster var krossat. Polisen skulle ha kommit dit. Man skulle ha hittat en blindgångare, och min egentliga avsikt skulle ha kommit fram. Och de – skulle känt sig hotade. Men nu – när jag gick tillbaka och hällde bensin in genom det krossade fönstret, och sedan tände på – degraderade jag inte bara mitt bombdåd till mordbrand – jag brände också blindgångarna. Jag förstörde helt enkelt de uppenbara bevis på att jag hade genomfört ett bomdåd, om så ett misslyckat sådant. Ingen skulle leta efter spår av sprängmedel. Det fanns ingen anledning till att göra det. Bomberna exploderade i lågorna långt innan brandkåren hade orkat leta sig fram till mitt skådespel. Det tog dem fjorton minuter. Lokalen var då övertänd och rökutvecklingen enorm. Själv satt jag en bit bort med utkiksvy från en skolgård och kedjerökte uppgivet cigarett efter cigarett.

Någon dag senare blev det inga helsidor, utan bara en notis i den lokala morgontidningen. »Ny brottsvåg över Nässjö« löd den lilla rubriken. Det hela ansågs inte ens vara unikt. Det var bara nytt. Ett i mängden. Mordbränder skedde var och varannan dag och var inte något att fästa sin uppmärksamhet vid. Det var ett pojkstreck som i bästa fall betecknades som just brott. Jag fick hålla till godo med det lilla. Men – och detta var ju för mig fruktansvärt – man hade missuppfattat uppsåtet. Det som man såg som ett »brott«, var ju i själva verket ett politiskt attentat; början på en revolt. Den demokratiska revolutionens startskott.

Fast värst av allt – det var att jag blev tvungen att dela min lilla notisutrymme med två berusade skolkamrater. Dessa, som för övrigt var så politiskt oengagerade som någon kan bli, hade krossat ett skyltfönster på en tobaksaffär, som de sedan länsat på cigaretter och godis. De hade tagit mer än de kunde bära, så hela deras flyktväg kantades av godis och cigarettpaket som de hade tappat. Det hade inte varit några problem för polisen att följa deras väg hem. Där greps de och sattes sedan i fyllecell för att, som det stod i notisen, »sova ruset av sig«. Genom att mitt politiska attentat nu delade utrymme med mina skolkamraters fyllefnatt, kunde tidningen omnämna det hela som en »brottsvåg«.

Om nu media efteråt hade frågat mig vad som gick snett, hade jag svarat med en motfråga: var var ni? Det var aldrig någon journalist på platsen.
Så här med facit i hand, skulle jag givetvis valt en annan tidpunkt för attentatet. Anledningen till att det omnämndes som ett brott, var nog att det var semestertider. Det var mitt i sommaren. Det var industrisemester. Och Nässjö, och alla andra småstäder i Sverige som inte låg utmed kusten, hade sjunkit i koma. Det fanns helt enkelt ingen journalist som kunde åka till platsen. Jourhavande på morgontidningen tog med stor sannolik endast del av räddnings­tjänstens fantasilösa rapport. Och vad bestod den av? En adress och ett preliminärt utlåtande om brandorsak, som jourhavande för enkelhetens skull valde att citera rakt av och avsluta notisen med: »Branden misstänks vara anlagd«. Vilket övertygande slut på en karriär som attentatsman.

Jag blev aldrig någon politisk revoltör. Jag blev ingen terrorist. Nässjö kom aldrig att frukta »Bombligan«. Man skulle aldrig bekanta sig med »Artonåringen«. Jag var, och har förblivet, en vanlig okänd mordbrännare som vid ett tillfälle fick dela mediautrymme med min skolas bottenskikt.

Men tänk om den jourhavande journalisten bemödat sig med att ta reda på vad för typ av lokal som låg på den aktuella adressen. Tänk om han hade fått reda på att ett politiskt parti hade sin lokal där. Hade det inte då varit befogat att göra en noggrann utredning om brandorsaken. Och hade man då inte kunnat konstatera att två explosioner dessutom ägt rum i lokalen. Om inte annat skulle det säkert ha funnits vittnen på att så hade skett. Och hade det inte då varit rimligt att misstänka någon form av politiskt attentat och ge det mer utrymme än en notis? Jo, i min värld fungerade det så. Men verkligheten såg antagligen annorlunda ut.

Nässjö var inget Harare, Madrid eller Jerusalem. I Nässjö hotades inte journalister till döds av lokalpolitiker eller terrorister – i Nässjö var istället journalisternas värsta mardröm att inte kunna fylla ut det utrymme där det saknades annonser. De levde och närdes inte på vilja – utan av hemlängtan. De levde inte i den stora världen – de levde i lilla inskränkta Nässjö. De trivdes när det inte hände något, trots att händelselösheten orsakade dem merjobb i form av rapparkalja-rabblande skriverier. Men de hade det bra. De ville inte klaga.

Så mitt politiska attentat gled obemärkt förbi. Två veckor efter branden, när semestern hade tagit slut, nämnde tidningen i förbifarten att ett av stadens poli­tiska partier skaffat en ny lokal – eftersom deras förra hade brandhärjats. Ingen orsak till branden. Ingenting. För ingen i Nässjö förväntade sig ett politiskt attentat. Ingen i Nässjö ville se ett politiskt attentat. Och när varken den lokala tidningen eller polisen såg att det egentligen var ett politiskt attentat, var det inte heller ett politiskt attentat. En av bygdens oanpassbara ungdomar hade fått spel och tänt på. Brandkåren hade släckt, och där satt han nu, i askan av sitt elände. Så småningom skulle han göra som alla andra som vantrivdes i Nässjö. Han skulle antingen ta livet av sig – eller också flytta – i vilket fall som helst skulle Nässjö vara av med problemet. Ingen hade sett något, ingen hade hört något. Ingen skulle någonsin veta att jag en sommarnatt hade försökt sätta fyr på världen. Tryggt kunde min moder förfalla under trygghetens täcke.