VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

torsdag 29 april 2010

Göteborgsscenen är på väg att förändras.

Horisont rockar stjärt på Sticky Fingers.

»The Gothenbourg Sound« är ett begrepp i hårdrocksvärlden. Välproducerad hårdrock som är lite trallvänlig och snäll, samtidigt som den också är lite elak och farlig. Visst låter det både löjligt och ungefär »jag vill inte bara ha kakan – jag vill äta den också«.

Göteborg verkar lida av en kronisk diarré, det fullkomligt rinner ut – om inte till och med störtar fram – en uppsjö av hårdrocksband som inte bara du, utan även din mormor, ska kunna lyssna på. Hårdrock som ska kunna spelas i de kommersiella radiokanalerna. Hårdrock som inte bara ska attrahera en publik, utan även annonsörer. Konstruerad hårdrock. Smilfinksmusik som seriösa hårdrockare hatar.

Boogiegung med Marulk på Musikens Hus.

För oss invånare i Sveriges framstjärt finns dock hopp om ett möjligt slut på detta förnedrande elände; en kork som kan stoppa flödet. Under de senaste åren håller en ny scen på att etablera sig. En scen som innehåller mera hård rock än hårdrock. En scen där det tidiga 1970-talets rock är inspirationskälla. Vi talar om band som Graveyard, Horisont, Lugnoro och Marulk. Självklart ska åmålrockarna Magnolia inkluderas, så man med nöd och näppe kan kalla det för »Västra Götalandsoundet«; eller »The Gotic Western Sound« som de kommersiella radiokanalerna antagligen kommer att kalla det.

Fast något sound är det inte frågan om. Ingen yta. Utan alltså mera en scen. Men att det skulle kunna gå att begränsa jordnära rock, som hämtar inspiration från 1970-talet, till Västra Götalandsregionen, handlar mera om önsketänkande från min sida. Faktum är att 1970-talsrock verkar vara en nordisk – till och med internationell – tendens. Och det har redan ett begrepp: »70-talsrock«. Fråga Sture Allén om ni inte tror mig.

När man ägnar det en tanke, så är det också fullkomligt naturligt att det blir på det sättet. De nya göteborgsbanden har en avslappnad ambitionsnivå; särskilt om man jämför dem med skitnödiga Avatar och Dead by April. För att nämna två band. Jag måste ju också erkänna att jag dessutom gillar båda dessa band, inte för att jag är lokalpatriot, utan för att de helt enkelt är bra. Men det är också två band som känns jävligt utstuderade. Det är fett och välproducerat. Det är allt på en gång, både jeans och läder, snabba vändningar, svarta luggar, överdådiga tatueringar, piercingar och så en perfekt placerad vit orkidé för att bryta av. Det är allt det som det tidiga 1970-talet inte var.

Lugnoro, avslappnat på Underjorden.

70-talsrocken är som att komma på besök till en arbetarklassfamilj. Ingen öppnar dörren åt dig, utan istället skriker någon »kom in«. Du behöver inte ta av dig skorna (vilket man förstås ändå gör), slå dig ned, känn dig välkommen. Ingen kommer att be någon bön innan maten, du behöver inte vänta på att någon säger »varsegod«, det finns heller inga märkliga bestick framför dig. Bara två. En kniv och en gaffel. Inget vin i kristallglas, inte några blomster-uppsättningar på bordet. Idag är det kalops. Det är bra mat. Man kan göra mycket på en gång. Frysa in. Det är bra att ha med sig till jobbet i matlåda. Kalops är alltid gott. Ledsen, vi har ingen starköl hemma, går det bra med en lättöl?

I detta informationssamhälle där hus och lägenheter minutiöst inreds innan de spekuleras bort på den öppna marknaden. Ett samhälle där alla plockas isär och blir till individer; varumärken. Ett samhälle där det gäller att marknadsföra sig. Men inte på en blogg, i livspusslet finns det inte utrymme för bloggar, utan man ska på sin höjd kvittra lite grann. Vackert som en fågel. Vara personlig men aldrig intim. Fatta sig kort och konsist. Inga utläggningar, det orkar ingen med.

Publiken har gärna en bärs i näven.

Är det konstigt att 70-talsrocken kommer som en motreaktion i detta samhälle. Nej, det är fullt logiskt. Det är härligt. Det är skönt. Det är som vi som faktiskt fanns på 70-talet sa då: ball. 70-talsrock är jävligt ball.

2 kommentarer:

Mia Widén sa...

Du är taggad baby....Over at my blog.

Nickan sa...

Mia, jag är både för gammal och dum för att begripa sådant där. Och varför växlar du över och börjar skriva på engelska. Du får det att låta som om du jobbar på en reklambyrå, detta mitt i det fina inlägget om 70-talsrock.

Till alla som läser min blogg: Jag vill att nivån på kommentarerna höjs. Använd versaler i början på ny mening. Sätt ut punkt. Jag överväger att skvallra för Språktidningen. Ett särskilt allvarligt hot mot dig Mia, eftersom det skulle medföra att de kastar ut dig och dina illustrationer därifrån. Baby.