Hjärnsubstansen kletar ned skolkorridorerna till tonerna av Burzum

Varg Vikernes var en av de stilbildande pionjärerna inom black metal-rörelsen. En mycket arg provokatör som ofrivilligt kom att skapa internationella rubriker med kyrkbränder, och inte minst i samband med det ursinniga mordet på kollegan Øystein Aarseth. Svek och mordhot ska enligt Vikernes ha varit motivet som fick en konfrontation de båda emellan i Øysteins lägenhet att fullständigt spåra ut. Vikernes utdelade en ansenlig mängd knivhugg och lät mordvapnet sitta kvar djupt nedstött i Øysteins skalle då han lämnade mordplatsen.

Mycket av myten kring Burzum, och kanske till och med black metal som genre, hämtar sitt livselexir ur dessa mycket tragiska händelser, de, och Mayhem-sångaren Per Yngve Ohlins makabra självmord.

Vikernes var utanförskapet förverkligad i och med den ambitiösa enmansgruppen Burzum. Han var en Tolkiennörd som ville gå sin egen tvärtemotväg; precis som Gunilla Woldes barnboksfigur Emma. När Emma ska klä på sig, sätter hon byxorna på huvudet och benen trär hon genom tröjan, om jag minns min barndomshjältinnas handlingar rätt. Det handlar om att inte välja det konventionella. Att göra uppror. Om så för upprorets skull. Att vilja göra något eget och unikt.
När alla vid tidpunkten mickade sina feta Marshall-förstärkare, valde Vikernes istället – självklart – motvalls som han var, en Peavey-förstärkare. En förstärkare som har ett ljusare, burkigare och ettrigare ljud än den gängse Marshall-förstärkaren. Och i studion valde han de sämsta mikrofonerna, till exempel ett enkelt headset att vråla i. Och varför använda en Gibson-gitarr för 25 papp när man kan mangla lika bra på en nybörjar-Weston för nästan ingenting.

Vikernes håller hårt i myten om sig själv, och beskriver den gärna så detaljerat som möjligt på sin egna hemsida. Varför överlåta något till andra som man kan göra mycket bättre själv?

Att hitta alternativa källor till Vikernes berättelser är inte lätt. Men det finns elaka (och kanske avundsjuka) tungor som pratar om en bortskämd unge med en mamma i bakgrunden som betalade. Även om det inte rörde sig om några pengarmängder, var det tillräckligt för att det skulle ha svidit i ögonen på bland andra vänsterstalinisten Øystein. Det är en version som i vart fall inte står att läsa på Burzum.org.

Ribban och mallen för Burzums svartmetall sattes direkt på första ep’n »Aske« som utkom på Øysteins numera kultförklarade skivetikett Deathlike Silence Productions. Grunden var inte blues som kan urskiljas i till exempel Entombeds dödsmetall som vid början av 1990-talet gått och blivit »trendig« som både Øystein och Vikernes uttryckt det. Grundstommen bestod istället av en malande monotom ambientmetal. Ljudbilden var förvånansvärt ljus och vemodig. Och Vikernes ångestfyllda vrål därtill skapade en lika delar kaotisk som vacker komposition. Stilen förädlades och cementerades i och med mästerverket »Hvis lyset tar oss« där det skandinaviska vemodet också skickligt tonsätts med trevande synttoner i den kvartslånga låten »Tomheten«. Det är enkelt och snyggt. Avskalat och naket.

Om Burzums musik skulle vara filmmusik, så skulle det mycket väl kunna vara till en film om skolskjutningar. Till Gus Van Sant’s »Elephant« till exempel. Det är ungefär den typen av förtvivlad och smygande ångest som musiken kan tänkas ljudsätta. Just i »Tomheten« lyckas Burzum fånga ett vemod och en känsla av att något oundvikligt kommer att ske. Ironiskt nog för att just inget sker. Lugnet före stormen. Eller efter. Jag kan föreställa mig hur reklambyråfräckt det skulle kunna se ut när de stylade och chica jänkarungdomarna går omkring i slowmotion i skolans korridorer, inte ett ont anande om den annalkande blodiga upplösning då deras livlösa kroppar, förvridna, ligger i ett hav av spegelblankt blod. Då, istället till tonerna av Burzums Peavey-gitarrmangel och Vikernes ekomättade ångestskrik. Äckligt snyggt! Och helst av allt skulle det inte finnas någon sensmoral i en sådan filmversion. Bara ångest, elände och en ofrånkomlig hämnd utan att det varken ställdes frågor eller gavs svar.

Men vad jag minns var det inte så i Elephant. Det kanske till och med var tystnad i de där korridorscenerna. Men i vilket fall som helst skulle det ha blivit bättre med Burzummusik till. MEN. Magin med musiken hade också i samma stund försvunnit om någon satt en prislapp på den. Särskilt om det hade varit Gus Van Sant. Det hade varit totalrätt och totalförnedring på samma gång. Utförsäljning.

(Något näst intill liknande har faktiskt hänt med Burzums musik. Men sådant vill i vart fall inte jag låtsas om.)

Varg Vikernes har idag avtjänat det fängelsestraff han fick för mordbränder och mord. Han har återupptagit Burzum och släppte under början av året skivan »Belus«. Att jämföra den med mästerverket »Hvis lyset tar oss« går inte.

Vikernes har flyttat ut på landet. Han lever i ett förhållande och är inte längre (lika) arg. Och under fängelsevistelsen har han mognat som både människa och musiker. Han är inte längre Emma Tvärtemot. Men läs detta: han är fan inte uträknad. Han är fan inte uträknad. »Belus« är så jävla bra att jag baxnar. När det manglas gitarrvemod i »Kaimadalthas' Nedstigning« måste jag i samma stund utropa låten som ett modernt Burzummästerverk.

»Belus« har mera tyngd. Mer bas. Och i »Sverddans« är det inte bara vinteranden som får på käften, utan även den som inte trodde att Burzum skulle kunna spela metal med gungande bluesdofter. Det verkar inte bättre än att Burzum tagit intryck av alla de Peter Beste-fotograferade poserband som inspirerats av hans musik. Säga vad man vill om det. Men jag gillar det som fan. Välkommen tillbaka Varg, du har varit saknad.