Dags att utse årets album!

Något av det löjligaste man kan göra är att utse årets album. Jag kan reta mig fördärvad på tidningar och recensenter som gör det. De har alltid fel. Och de har ingen koll.

Eftersom jag gjort några illustrationer till Sonic Magazine trillar den ned i brevlådan och ger mig magsyra ungefär varje månad. Mest för att avsaknaden av norsk black metal är så påtaglig, men ungefär lika mycket för att det progressiva innehållet kan sammanfattas med "Dungen". Ett och annat guldkorn bjuder dock tidningen (eller kanske snarare magasinet) på. Bland annat hade jag nog aldrig upptäckt Vooden Shjips (som tagit sitt namn ifrån min favoritlåt med Jefferson Airplane) eller Andi Almqvist – om det inte vore för att de varit med på den medföljande cd-skivan "Sonically Speaking".

Indiepop är för mig numera ett avslutat kapitel, och det är inte utan anledning som det hänger en skylt med texten "indiepop förbjuden" på entrén till Smakfascistens skivbutik. När framförallt band från staterna började flörta med country drog jag mig ur den där svängen. Jag kan med det mesta, men inte country (lite pragmatiskt av mig eftersom jag älskar bland annat The Lancaster Orchestra).

Band of Horses är ett annat band som jag upptäckt genom Sonic. Och Band of Horses är väl det band som de flesta recensenter tycker har presterat årets album; "Cease to begin". Det är indiepop och det är country-influerat. Och det är förbjuden mark för min del. Kanske mest för att alla gillar det. Men vad fan, jag kan inte annat än gilla det jag också. Det är sådan där musik som man sitter och är olycklig kär till. Röker lite cigaretter och så ... Självklart är det inte årets bästa. Någon åsna är jag inte. Röker gör jag inte. Olyckligt kär är jag inte heller.

Årets album har – enligt mig – det norska bandet In Vain kommit med; "The Latter Rain". En grym black metal-resa, förenad med progressiva utflykter till allsköns genrer. "Den här skivan har allt", skulle det lite klichéaktigt kunna stå i annonsen.

Att en sådan musiknörd som jag själv utropar "årets album" är ett stort ironiskt skämt. Jag har nog kanske köpt en fyra, på sin höjd fem album som är släppta i år. Jag köper (visst laddar jag ned lite också, men bara sådant som jag redan har på vinyl, och skit som Gwar, Queen och Great White) mycket skivor, men nuförtiden är jag totalt insnöad på norsk black metal, svensk progg och monotont progressiv metal; så som ISIS, Pelican och OM. Och vad fan, Neurosis, Mastodon och Baroness får inte glömmas bort.