– Jamen fy fan för denna jävla barnmat!
Våra barn bestämmer menyn. Det är spagetti och köttfärssås, potatismos och köttbullar, potatismos med fiskpinnar och plättar var och vareviga dag. Jag spyr på skiten!
En helg stod jag och gjorde, i ett diplomatiskt försök att ena barnens önskemål med mina, köttfärssås på italiensk vis. Ett riktigt långkok. Med selleri, morötter, vitt vin, kycklinglever, vitlök och rökt sidfläsk utöver de vanliga ingredienserna. Men det hade jag inget för.
– Blä!
Och ingen åt. Inte ens kärestan. Helvete! De smakade inte ens. Inte förrän jag hotade dem med utebliven lördagsgodis (kärestan behövde jag inte hota).
Så häromdagen, då jag inte orkade med ungarnas makt över min kost. Då kommer – bokstavligen som ett brev på posten – ett förkläde från SKTF och texten: "Chefen i fokus". Det är jag det! Revolution. Jag är åter chef vid spisen. Och jag har ett förkläde som signalerar vem som bestämmer. Nu ska jag laga min favoritmat varenda dag; det bli porter och gammeldansk, morgon, middag och kväll. Ungarna kan svälta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar