VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

lördag 8 december 2007

Den oroliga pappan.

I helgen skulle vi egentligen ha åkt ned till Helsingborg, men lilltjejen drabbades av vinterkräkan och vi fick snöpligt stanna hemma.

Vinterkräkan undvek vi förra året, men året dessförinnan trodde jag min dotter skulle stryka med. Hon höll på att dö av uttorkning. Utan att överdriva, såg hon ut som hon var ett andetag från döden. Ja, eller så kanske jag överdriver ändå, för jag får lätt panik när hon drabbas av någon allvarligare sjukdom. En gång har jag ringt ambulans, helt i onödan. En annan gång körde jag henne själv – berusad och helt panikslagen – till sjukhuset.

Antagligen beror detta på att jag är en icke jämställd människa. För om min son blir överkörd av en långtradare så fnyser jag bara ett "res-på-dig". Men lycka till med att försöka förklara det för mig när dottern blir sjuk. Jag är inte mottaglig.

I år var jag dock inte orolig för att dottern skulle dö. Jag tyckte hon verkade riktigt stark. Inte för att min bedömning beror på att jag på något sätt blivit en bättre människa, utan snarare är det så att det är hon som blivit det.

När vi då inte åkte iväg till skåneland, utan var hemma, fick jag chansen att gå på bandy. Sicken tur! Detta när anrika Nässjö kom på besök.

Det oresonligt kämpande Gais som fick stryk mot Kungälv var dock som bortblåst i första halvlek. Man kan väl utan att vara elak säga att Gais hade två bandyspelare på plan som platsar i allsvenskan. Nässjö var i och för sig inte mycket bättre, men de satte sina hörnor. Det gjorde INTE Gais. Inte förrän i andra halvlek då de briljerade och hämtade upp ett 0-3-underläge. Detta sporrade dock bara Nässjö, som tryckte till Gais med 5-4.

"Faán", säger jag åt denna överjävliga förlust.

Bandykorven som serverades var ingen wienerkorv, utan en billig slaskprodukt som säkert innehöll både det ena och det andra, som ingen skulle drömma om att äta om de visste vad det var de åt. Nästa gång är det väl läge att ladda portföljen med en termos varm wienerkorv istället för kaffegök. Ja, eller två termosar. Det får man väl plats med.
Men på det stora hela taget var det en riktig bandyfest med strålande solsken. Och i pausen spelades Rainbow med Dio på sång. Kan det bli bättre?

2 kommentarer:

Åsa sa...

Det finns alltså folk i Göteborg som går på bandy? Då finns det ju hopp om att de klarar av en bandyfinal... och jag som så skadeglatt skrattade när Uppsala förlorade den. Jag tycker inte om bandy.

Stef sa...

Mina föräldrar är nog likadana på den punkten. Min farsa har alltid varit sträng mot brorsan med riktigt omhändetagande och orolig för mig. Morsan är precis tvärtom. Jag tror det har att göra med någon fördom i bakhuvudet om att "ja jag vet ju hur det är att vara samma som jag, och jag klarar det ju"

I övrigt: don't drink and drive!