Åh, denna härliga jul med sina svinerier!

Julmaten är på något sätt årets höjdpunkt. Det är som att utsvulten få anlända till Emile Zolas saluhall. Det är då jag äntligen får lov att skita i omegatrestress, motionsångest, kostcirkeln, nytänkande, barnmat, vackert upplagda grönsaker med fisförnäm sås. Jag kan bara slappna av och utan hejd svulla på allt förträffligt människans bästa vän har att erbjuda. Och med gott samvete skylla på ärvda traditioner och vikten vid att hålla fast vid sin bondekultur, så att man inte blir en vilsen jävel som går och heilar på stan.

Och nu ett kort avbrott för lyrik:
Dopp
skinka
ribba
prinskorv
pressylta
rullsylta

Gud i himlen vad skönt att slippa alla ytliga och visuellt tilltalande uppläggningar som någon universitetsutbildad tevekock tycker man ska äta för att må bra.
– Och tänk på att även ögat behöver äta sig mätt!
Ta den upp där bak! Okej för att leverkorv och burkbrunkål är trist, ser trist ut och säkert smakar trist. Men jag är inte den som köper färdigkokt, färdiglagad, färdigtuggad och klar-att-plumsa-ned-i-vattenklosetten-mat. Hela året har jag längtat efter att få stå vid spisen och laga gris i alla dess former. Bort med den förnuftiga kvinnan!

I år hade jag dessutom ett uppdämt behov av att frossa i gravad lax (se där, lite omegatre). Till detta tänkte jag mig att "mumma enligt PG" skulle passa utmärkt. En Carnegie porter, en smaklös ljus lagerindustriöl typ Falcon Export, en halv deciliter maderia av bra sort och två (eller kanske tre) knappar gin. Sedan undviker man sockerdrickan utan löser istället upp ett par matskedar socker med maderian och ginen (eller kanske ginet, eller vad det tänkas kan heta. Gin är något som alltid finns i mitt spritskafferi. Och alltid samma flaska. Innehållet sjunker lite då och då i den när kärestan blandar någon ... drink. Gin är inget som intresserar mig så nämnvärt att jag vet hur man böjer det). Den uppmärksamme märker att detta recept är en "fifty-fifty" med en sjunkbomb de luxe. Och detta mummarecept passar utmärkt till fru fisk som annars befinner sig i ständig vårdnadstvist med herr öl.

I somras kryddade jag min specialitet körvelsnaps med stjärnanis och fänkål, rundade av den med honung och en mycket torr spansk sherry, vars namn jag tyvärr glömt. Denna snaps hade mognat i flaskan och visade sig gå utmärkt ihop med både mumma och lax. Vilken jul!

Ja, sedan efter kalliankan var det liksom dags för höjdpunkten: doppet. Jag får precis som Karl-Bertils mamma något religiöst i blicken när doppgrytan står och ryker bland levande ljus på bordet. Mitt dopp är helt klart världens bästa. Det får sina smaker av kryddskinkan, en skinka som jag tillagar i ugn, noggrant insmord i gröna torkade örter, enbär och kryddpeppar. Doppespat rundar jag av med en grönsaksbuljong, en rågad tesked svensk curry och en strimlad röd chili för att ge lite hetta. Grytan ställs på balkongen för att kylas ned, därefter kan man plocka bort fettet som stelnat ovanpå.

Det där sista slarvade jag lite med i år. Jag gjorde som så, att jag tog in den från kylan, satte den direkt på varma spisplattan och sedan hann jag liksom inte få bort något animaliskt fett innan det hade smält ned i buljongen ...
– Äh, vad fan. Det får gå ändå, tänkte jag lite slappt och egentligen utan andra tänkbara alternativ än att använda det.

Det blev kärestans rödvinskokta rödkål, svärmors alldeles förträffliga Jansson, mitt fräs med brysselkål, rödlök, bacon och valnötter. Kryddskinkan och kavring som sugit åt sig i doppet. Och till detta serverades Mysingens julöl. Vilken jul!

Efter fyra skivor "brö i söe" med allsköns tillbehör, jag orkade bara en ynka liten bit ribba. Jag var proppmätt.
– Nu ska vi ha lutfisk, utbrast kärestan och svärmor i kör. Men jag var på gränsen till hjärtinfarkt och smet iväg till ungarna och soffan för att läppja på en konjak.

Så gick det någon timme och det var dags för Karl-Bertil och julgodis. Mer konjak och sedan en ljus industriöl med väl tilltagen bäska för att tränga bort den söta eftersmaken av godiset.

Klockan fem på morgonen vaknade jag med smärtor i magen. Gubben kved och led. Svettades i krämpor. På eftermiddagen då jag på balkongen tittade ned i doppegrytan förstod jag varför. Den feta kocka av ej lämpligt animaliskt fett som borde ligga som ett lock ovanpå den gelatinaktiga buljongen saknades. Den fanns alltså i min mage. Jag hade satt i mig ungefär ett halvt paket smörgåsmargarin av den värsta sortens fett. Döden hade naglat sig fast på min rygg och släppte det varade greppet om ryggraden först efter en dags fasta och en lång julpromenad upp till annandagsbandyn. Vilken jul! Jag kan knappt bärga mig till nästa.