Det har varit mycket klagomål på Göteborgs nya spårvagnar. Detta främst för att ett gäng idioter ansvarade för inköpen och bestämde sig för att köpa in billiga italienska vagnar av låg kvalitet. Istället för dyra vagnar av hög kvalitet.
Vagnarna, de få som ännu har levererats, rullar sedan ungefär ett år tillbaka på rälsen i Göteborg. Och innan gårdagen, har jag endast vid ett tillfälle, fått chansen att åka med en av dem. Genom underjorden, förbi Korsvägen och bort till Gamlestan.
Man kan säga så här: de tjuter. Och det är också den främsta anledningen till att det är så få levererade. Ni vet hur italienare är – jag tänker då på den fördomsfulla bilden av dem – designbögen. Vagnarna omges nämligen precis med ett sådant där icke-lindengren-futuristiskt hölje som man förväntar sig att en solsvettig italiensk designer ska förse dem med. Ett strömlinjeformat. Givetvis är det inte det rena skalet det är fel på, utan innehållet. Som sagt: de tjuter. Tjutandet har man nu tvingats minska betydligt. Men de tjuter fortfarande.
Men nu är det slut på klagomålen! Då jag igår följde med min vänsterflummiga familj ned till Centralstationen, för att vinka av dem på deras vidare färd till hippiefestivalen Urkult i Västerbotten, hade jag nöjet att åka med en av de nya spårvagnarna igen. Jag vet inte vilken av dem det var (spårvagnarna har nämligen käcka namn som "Kurt Olsson", "Sture Hegerfors" och "Glenn Hysén"), men när jag befann mig exakt i mitten på denna futuristiska kvantitetsprodukt, kunde jag höra ett bekant komp. Spårvagnens tjutande och det taktfasta hummandet från fläktsystemet bildade en ljudmatta som inte kan vara något annat än Cortex gamla klassiker "Jesus i betong".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar