Jag ska beväpna mig.

Läs och bli förbannad:
Det här gör mig så jävla arg att jag spyr!

På köksbordet ligger en vit spetsbroderad linneduk. Jag har ställt fram fina servisen från Rörstrand. Jag ska koppla av från arbete och familjeliv, läsa Aftonbladets kultursidor och njuta av livet. Det tar tid att rituellt förbereda elvakaffet. Det sägs att vi svenskar saknar ritualer. Obildade fotvårtor framhåller japaner och deras fisiga jävla teceremoni cha-no-yu som något förträffligt exotisk. Skit på er! Inte fan sitter de med nystruken vit skjorta, nyrakad skalle och mumsar flottig pariservåffla. Och för att kunna brygga en kopp kaffe så att det inte smakar dikesvatten krävs flera års erfarenhet, och detta med flera nesliga misslyckanden med förvridna ansiktsgrimaser till följd. För många sådana upplevelser och dessa skapar kronisk ansiktsvärk och rynkor som inte ens Oil of Ulay eller kaustiksoda råder bot på. Så kom inte och tjafsa om cha-no-yu med mig får då sparkar jag in skallen på dig med mina nyputsade kängor. Elvakaffet tar tid att förbereda. Lång tid. Och tanken är att allt detta arbete och all den tid det tar ska förse mig med ett mesigt leende och en total inre harmoni.

Men hur jävla lugn och harmonisk kan man bli när den äcklige lille Lars Leijonborg samtidigt springer omkring i maktens korridorer och lismar med sina ständigt salivvåta läppar. Allt som är vänster ska brännmärkas. Alla som är socialister och kommunister ska skoffas ihop. Hängas ut och förlöjligas. Alla ska tycka och tänka likadant som lille Lasse.

Gränsen är tammefan nådd! Måttet är rågat. Elvakaffet är hotat. Ordet håller på att förlora sin betydelse. Vapen är snart det enda medlet för att försvara sig.