Jag vill se Ohly och Reinfeldt förenas.

Varför resa – som jag frågande en gång sa till min syster. Vart man än åker, finns där människor och hus. Människor och hus. Överallt. Precis som i en Pepsi Max-reklamfilm: "Been there. Done that."

Det är så man uttrycker sig när världen är svart och vit. När man är ung skiter ett aldrig sinande flöde av hormoner.

När man blir äldre, då har man samlat på sig en hel del att sovra ifrån. Har man – som i mitt fall – dessutom barn, har denna omställning ställt allt på kant. Inte minst de egna upplevelserna. Och ideologin man dragit där av. Det som var jag igår – är en annan idag.

Allt det här visste jag innan jag hade fyllt arton. Det skrämde mig. Det skrämde mig till den grad att jag inte ville att det skulle ske. Men det gjorde det. Inte över en natt. Utan sakta. En pusselbit i taget. En pusselbit varje dag. Tills dess att artonåringen som ville leva för evigt eller inte leva alls – endast var ett antal fotografi inuti en pappkartong undanstoppade på vinden.

För vart man än reser, så finns det skillnader. Människor beter sig olika. De har olika sätt att se på tillvaron. Jag kan inte påstå att jag är en världsvan eller ens berest man. Jag har aldrig satt min fot utanför Europa. Jag har lämnat Sverige vid ett flertal tillfällen. Och ofta har dessa resor burit av till Danmark och Norge. Men även Grekland och Spanien har haft den stora glädjen av att kunna stoltsera med ett gediget besök av Nickan Jonasson. Men, framförallt, har jag haft den stora äran att besöka Irland.

Detta besök, gjorde jag under en tågluff tillsammans med mina vänner Björn och Fidde på den tiden då The Pouges var världens bästa band. Då Guiness, Murpheys och Beamish var livets vatten. Då Manchester och Chelsea var varje indiepopunges våta dröm. Då, innan Suede hade sålt sin själ till huvudstaden.

Kanske var Pavements europapremiär vårt ursprungliga mål med vår resa. Men det var under en helg i Cork mitt liv förändrades, av den enkla anledningen att folk var så jävla vänliga och snälla. Puben vi var på spelade "Crosstown traffic" med Jimi Hendrix och det var trångt. Trångt. "Gibraltar", som de säger i Das Boot. "Gibraltar? Ja, kör upp fingern i röven får du känna." Det var omöjligt att ta sig från baren tillbaka till sitt bord utan att stjälpa ut sin pint Beamish. Men med hjälp av andra gick det. Och den hjälpen fick man naturligt. Man gav helt enkelt sin pint stout till personen framför sig, passerade henne, tog emot sin pint och gav den till nästa, som man passerade, fick åter tillbaka sin pint för att ge den till nästa person efter det i trängseln. Ända tills man nådde sitt bord. Antagligen var inte detta ett beteende som uppstod den dagen då vi tre smålänningar satte foten i Cork. Denna hjälpsamhet – och ödmjuka medvetenhet över andra individers situation – fanns där innan. Den var inövad. Som en retning kanske.

I Irland håller man på med en märklig sport. Minns inte vad det var för typ av sport. Men någon typ av blandning av bandy, cricket, rugby och lite schack vill jag minnas att det var. Hjärncellerna i min hjärna där namnet på denna sport fanns lagrad har sedan länge slutat att fungera. Detta gör inget, för själva namnet, eller termen var ändå inget viktigt. Det som var viktigt var, att när en stad mötte en annan stad i denna för den irländska befolkningen så utomordentligt viktiga sport, satt man och drack stout på puben mer eller mindre tillsammans med sin motståndare – som vänner. De blåa på en pub. På puben vägg i vägg satt de röda. Lika ofta var det både blå och röda i ett mish-mash. Man skrålade, skålade och sjöng. Faán! Tror ni inte de jävlarna till och med hade trevligt? Jo! De betedde sig som grannar. Som goda småländska grannar som förlorat både skog och el. Detta förändrade mitt liv. Åsynen av röda och blåa irländare som festade sida vid sida, både före och efter matchen, som vänner, som bröder och systrar. Detta förändrade mitt liv. Visst var konserten med Pavement bra – men – den förändrade inte mitt liv.

Kontrast:

Sverige, Göteborg, Avenyn. Torsdagen den 16:e Augusti 2007.

Djurgårdsasen står med polisens beskydd och hånar förbipasserande med kampsången: "FAN VAD VI HATAR GÖTEBORG!"

Jag kan som förbipasserande inte låta bli att provoceras. Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt, båda hängivna djurgårdare och fega jävla uslingar, eftersom de ser genom fingrarna på detta beteende, de skulle förtjäna att hängas upp nakna på Poseidon och piskas blodiga. Detta eftersom de som makthavare inte tar itu med problemet med fotbollsklackarna. Vad är det för ansikte utåt för en stad? HUR ska Stockholm – Sveriges (rövhål) huvudstad – tjäna poäng i landsbygden, när en apflock tillåts hata den över allt annat? Skulle Ohly och Reinfeldt tillåta att Hans Majestät Konungen tog ett Jetplan till Moskva, drog ned brallorna framför Putin, gav honom ett finger av stål, för att senare åka vidare till Sarkozy, Bush, Gordon Brown och Hu Jintao för att göra samma sak.

Antagligen. De verkar inte bry sig.

Häng upp dem nakna på Poseidon för varsitt piskstraff säger jag. Det är dags för dem jävlarna att stå till svars för sin flathet.