Marknadskrafterna.

Som alla andra värdelösa serietecknare i vårt pungsvettiga land Sverige har jag varit tvungen att skaffa mig sponsorer för att överleva. Det är vänliga och rika människor som förser mig med så pass mycket knäckebröd och kaviar att jag kan teckna serier utan att behöva dö av svält. Det är jag tacksam för. Annars hade jag varit tvungen att göra det bara för att det ger mig något som konstnär och författare (som bekant kan en serietecknare göra anspråk på att vara både och) eller för att bli publicerad och läst. För tänk, efter åtta år av ett jämnt flöde av publicerade lllustrationer och serier förväntas jag inte gäspa när något av mina taffliga alster lämnar ett östeuropeiskt tryckeri. De borde veta bättre.

Som alla andra kugghjul utan en klar överblick av den internationella ekonomins sårbarhet har även jag på senare tid velat höja min levnadsstandard. Jag vill helt enkelt ha lite dyrare kaviar på mina knäckebrödmackor för att förgylla min torftiga tillvaro. Jag begär inte rysk kaviar, utan det handlar om att byta upp mig från "Svennes" till "Kalles randiga med färskost". Ett högst rimligt önskemål från min sida tycker jag.

Mina vänliga rika sponsorer tycker dock annorlunda, och de har – dessutom – en mera övergripande bild av hur de ekonomiska följderna skulle utveckla sig på längre sikt om de biföll mitt önskemål. De knorrade dessutom över att jag inte länkade till den här bloggen från min patetiska html-hemsida, ej heller hade någon reklam på bloggen, och ännu mindre en räknare vars statestik de kunde ha som underlag för eventuella marknadsundersökningar. Vidare bedrev jag inte någon kommersiell verksamhet på vare sig den patetiska hemsidan eller bloggen som på något sett visade min ödmjuka aktsamhet för min sponsor – och vilka var de där Bikini Kill?

Det framkom också att mina vänliga och rika sponsorer tyckte att jag bloggade för lite om aktuella händelser. De undrade varför jag inte hade engagerat mig i väskdebatten. De tyckte jag hade varit alltför passiv och feg. Det var "inte tillräckligt med kuk i mig för att försvara en vän kulturkofta". Nu hade dessutom den där komikern Magnus Betnér i förtäckta ordalag mordhotat Ebba von Sydow. Varför kunde jag inte vara lika rolig som honom? Han fick ju uppslag i kvällspressen och över en halv miljon träffar på YouTube. Jag kunde inte ens visa upp EN träff – för jag saknade räknare.

– Jag har flera tusen träffar om dagen, jag lovar, kontrade jag. Men tydligen gick den smaschen utanför linjen, för någon respons kom aldrig utan de fortsatte med att påstå att "jag aldrig kallat en kvinna för hora" och att jag hade varit likaledes passiv och oförmögen att ge mig in i debatten om Ronnie Sandahls bok, ännu mindre nämna den.

– Men jag har faktiskt inte hunnit läsa den, försökte jag. Dessutom har jag kallat jättemånga kvinnor för horor. Och ännu flera män. Jag har till och med kallat mig själv för hora i Bild & Bubbla ...

Men de var alltför pålästa. Snällt fick de mig att erkänna att jag sagt att "jag är ingens hora" och att jag endast kallat en luftfylld docka för "jävla fitta". Inte hora.

– Men jag är rätt säker på att jag sagt att ... hon den där ... före detta ordföranden för ungmoderaterna ... henne har jag kallat för hora, hasplade jag ur mig med en värkande klump av tårar i halsen.
– INTE OFFENTLIGT, sa de. Nu i kör.

Varför kunde jag inte teckna lite porrserier med Carolina Gynning eller Linda Rosing? Varför envisades jag med att endast porrblogga om en katt som inte ens kunde hetsa upp en mus i ren förskräckelse?

– Ha, ha, ha, ha, tjöt jag av skratt. "Hetsa upp en mus" DEN var bra!

De gav mig ett ultimatum:

– Nu är det du som offentligt häcklar Johanna Sällström. Annars kan du se i stjärnorna efter våra sponsorpengar i fortsättningen.

– Men ... men ... hon är ju död ... jag kan ju inte ...