Högsta vinsten är evig ungdom ...

För ungefär åtta år sedan, när jag bodde i Malmö, bestämde jag mig för att tippa en dag. Spela på Stryktipset. Jag är egentligen inte den typen som spelar eller tippar – för ni vet – jag vinner aldrig något. Vinner, gör jag ju aldrig för att jag inte spelar. Lite av ett moment 22.

Jag sa till mig själv – för att säga att jag lovade mig själv – att om jag inte vann, skulle jag aldrig mer spela. Oddsen är ju inte de bästa. Jag lämnade in min kupong hos ett tipsombud vid Triangeln och väntade med spänning på att bli miljonär. Eller i vart fall ett par tusen kronor tätare. Om jag vann skulle skrika av glädje från vårt fönster som vette mot Möllevången och sedan dricka en konjak (eller vad det nu var jag drack på den tiden) och aldrig mer lyfta ett finger.

Några miljoner blev det inte. Inte ens tusen kronor. Det blev en 50-kronorsvinst. Och kupongen hade kostat 55 kronor. Så kontentan var den att jag hade förlorat fem kronor. Men samtidigt, jag hade vunnit 50 kronor. Hur skulle jag göra i fortsättningen? Skulle jag räkna det som vinst och spela igen, eller skulle jag räkna det som förlust och aldrig mer spela igen? Det var ett dilemma. Eller, det HADE varit ett dilemma, om jag hade brytt mig. Men eftersom jag inte var särskilt intresserad, rann det ut i sanden. Jag spelade aldrig mer ... förr än nu.

Hela familjen har, på mitt initiativ, spelat varsin rad på Stryktipset. Vinnaren får njuta av en glass och förlorarna får springa tre varv runt huset där vi bor.

När jag lämnade in kupongen på Konsum i Frillesås, blev jag tillfrågad om legitimation. Jag förstod ingenting och stammade fram ett oförstående:
– Legitimation?!
– Ja, sa damen i kassan och tittade lite noggrannare på mig. Så blev hon genast generad och sa till sitt försvar att "jag såg så ung ut".
– JAG ÄR TRETTIOSEX ÅR, utbrast jag så att tanten blev illröd i fejjan. Jag funderade på att ta av mig kepsen och visa upp min begynnande flint som jag haft sedan jag var 21 år, men jag hejdade mig. "Det var en komplimang hon gav dig," tänkte jag och bestämde mig för att låta henne fortsätta leva i ovisshet om de kala delarna som fanns på min hjässa.

Jag hade en skolklass för en vecka sedan. De trodde inte heller att jag var 36. Så visst, jag kanske ser ung ut. Men pubertal?