Fantomen är fett bögig.

Jag har precis gjort ett par illustrationer till musiktidningen Sonic Magazine, bland annat gjorde jag en trevlig liten sak med några sminkade hårdrockare, typ Gene Simmons eller vad någon av de där kissfarbröderna kan tänkas heta. Min son kom in i ateljén när jag satt och skissade den. Jag visade upp den för honom och frågade vad han tyckte. Han sa något i stil med:
– Wow. Ägig!
Det betyder ungefär "det där tycker jag ser häftigt ut!"

Jag visste att han skulle gilla den. Han är så där skönt grabbig, min son. Helt opåverkad av diverse samhällsdebatter om feminism och jämlikhet. Lite påverkad av sin politiskt korrekte pappa kanske han är, men inte så pass mycket att han kan dissa en Kiss-bild om man kör upp den framför synen på honom. Kiss tilltalar helt enkelt en viss typ av pojkar. Och han är den typen.

När jag var grabb, eller grabb och grabb – grabb har jag aldrig varit, jag var nog mera en pojke. I vart fall, som pojke förstod jag aldrig grejen med Kiss. Jag förstår nog fortfarande inte riktigt grejen med män som har svarta hårstrån på ryggen, sminkar sig, spelar upphottade gullan-bornemark-sånger och går omkring i plattåskor och är en grupp. Inte en orkester-grupp, utan en grupp, som i en flock. Inte en apflock, utan mera en vargflock. Som en grupp militärer!
– Ett, två! Ett-två! Ett-två, Detroit Rock Ciiiiity!

– Ooo-kej ...

När min son gillar det, då kan jag börja förstå vad det handlar om för han och hans andra testosteronpumpade klasskamrater. Det handlar om bögskräck. Och ett panikartat manligt handskande av den feminina sidan. Den här typen av killar – som helt och hållet saknar den intellektuella förmågan att reflektera över vad som sker i sitt inre – de är besatta av att "passa in i gruppen" och att hålla sig till vad de kollektivt tror är normen. När de börjar komma upp i åldern och det börjar klia i skallen av känslor som inte handlar om att tävla och vara bäst, organiserar de dessa känslor i ett (o)logiskt mönster tillsammans med andra förvirrade gelikar. I ren panik. Helt plötsligt går de där på skolgården och marscherar:
– Ett, två! Ett-två! Ett-två, Detroit Rock Ciiiiity!

– Ooo-kej ...

Men, vem fan är jag att dissa Kiss och deras fans. Jag var inte mycket bättre själv. Jag läste Fantomen. Vad handlar det om? Ja, vad är grejen med den fjollen? Ser ni mönstret? Klä ut sig ... i trikå. Helvete, vad bögigt! Och bara för att han är så jävla ogenerat bögig – så måste han slåss som fan. Bara man slåss och är lite våldsam så har man urskuldat att man samtidigt bejakar sin feminina sida.
– Kow, pow, sock!

– Ooo-kej ...

Ja, Fantomen och Kiss. Men ärligt, det finns en viktig skillnad: Fantomen är en och Kiss är fyra. Fantomen har lämnat flocken. Han är sökaren. Det finns något ödmjukt över honom. Precis som kissfarbröderna har han grym bögskräck och är livrädd för rosa. Men, han tillhör inte en grupp. Han är sin egen. Fantomen marscherar aldrig tillsammans med andra på skolgården.

– Och sedan ...?

Ja, sedan inser man väl att man gillar blommiga klänningar. Kanske inte på sig själv nödvändigtvis. Men ändå. Kiss och Fantomen är en pojkes första bekantskap med sin kvinnliga sida.

P.S. Grabbjäveln vann stryktipstävlingen. Så i morgon ska jag springa runt huset.