Det norska kulturundret bearbetar det öde landet.

T.S. Eliot diktade om det öde landskap första världskrigets skyttegravar lämnade efter sig. Ett öppet sår i landskapet som det gjorde ont att bearbeta. I den norska zombiefilmen Død snø (2009) är det inte syrener som drivs upp ur marken. Det är nazister.

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«. Men det norska motståndet var inte vad det borde vara. Trots ett visst stöd från de allierade, tvingades Norge kapitulera den 10 juni – efter bara två månader. Norge gav upp. Alldeles för lätt. Det stolta Norge förnedrades under Nazitysklands svarta skinnstövlar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades. Quisling blev ett ord synonymt med förrädare. Bröder blev till fiender. Nazitysklands ockupation skapade ett trauma.

64 år senare är Norge ett rikt land. Inte bara på olja, utan kanske framförallt på kultur. Man har också kommit in i en fas där man kan se på sina forna folkefiender med ett mer nyanserat perspektiv. Ett exempel är 150-årsfirandet av den norske författaren och nationalskalden Knut Hamsun födelse. Detta firades med ett stort jubileum, något som har kritiserats av Israels utrikesminister Lieberman, eftersom Hamsun varit uttalad nazistsympatisör. Men norska företrädare kunde avslappnat avföra den kritiken och samtidigt påpeka Hamsuns storhet. Det öde landet som tidigare var Norges öppna krigssår håller på att läka. Ur den tidigare döda marken gror kulturen fram.

Ett annat exempel är de båda norska serietecknarna Lars Fiske och Steffen Kverneland’s konstverk, seriealbumet Olaf G (utgivet på svenska Optimal Press 2007) om den norska illustratören Olaf Gulbransson som 1902 flyttade till Tyskland. Seriealbumet är berättelsen om hur de båda serietecknarna tillsammans beger sig till Tyskland för att återerövra och befästa Gunnlagsons storhet, detta trots att denne kunde med att motta ett statligt kulturpris från en nationalsocialist 1944.

Det som är intressant är att Fiske och Kverneland gör det så oklanderligt bra att man inser att det inte finns nog kraftiga superlativ i det svenska språket för att beskriva deras unika bedrift. Kraften som befrias genom deras verk, är kraften från ett hav av blomstrande maskrosor som drivit sig upp ur jorden. Inget kan stoppa det. Inget.


Black metal har blivit en musikgenre som nyanserat bilden av Norge. Kanske mycket på grund av att genren i sig blivit så rik och nyanserad. I oktober 2008 släppte Vreid, den norska black metalgenrens mest intessanta band sitt fjärde album; Milorg, uppkallat efter den norska motståndsrörelsen.

Vreid bildades ur spillrorna av Windir efter att bandets grundare Valfar mötte sitt slutliga öde i den bittra kylan på väg till sin stuga i Søgnadal. Vreid stod länge i skuggan av Windir, vars musik hämtade inspiration ur den norska naturen och folksjälen. Men i och med Vreids helt och hållet engelskspråkiga mästerverk Milorg, tar de steget fram i ljuset. I Milorg följer vi med tillbaka till begynnelsen. När Europa brinner hör vi ljudet av sirenerna den 9:e april. Vi möter den norska kvinnan som straffas som tyskhora. Vi följer med på Blücher när hon går till botten. Vi tvingas till att tortera det norska folket.

I will never lay at your feet
my lips are sealed
My will you cannot defeat
God dammit I will not speak!

Att ett svenskt band på liknande sätt skulle kunna få lov att romantisera det egna landet utan att i Close-Up riskeras att jämföras med Ultima Thule har jag svårt att tänka mig. Även om den jämförelsen är fullständigt absurd. Vår svenska bild av det norska musikaliska undret är under all kritik. I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss. Bilden av Sverige är densamma som en Anna Odell balanserandes på räcket. Det är skammen som så när driver oss över räcket. För övrigt en tydlig bild över det kulturella tillståndet i vårt land, Sverige. Vårt järnrika land som exporterade till – och därmed stödde Nazityskland – håller 64 år efter krigsslutet på att rosta sönder.


I de snötäckta Narviksbergen ligger den tyska ockupationsmakten i träda. I filmen Død snø stiger de bokstavligen upp ur jorden. Bilden av hur tyska soldater som tinat fram och tagit sig formen av vår tids populärkulturella zombies är lika talande och tydlig som vacker när Tommy Wirkola gestaltar dem uppställda på ett berg sökandes efter byte. Denna bild kan också ses som en visualisering av det det norska traumat. En bild över rädslan som döljer sig i det öde landet.

Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.

Kristdemokraterna tar makten i nya Stargate Universe.

Amerikansk teve har precis visat premiären av den nya siencefiction-serien Stargate Universe. Väntan har för många varit lång och snacket en hel del. Jag har sett det första dubbelavsnittet.

Något som är intressant med framför allt zombiefilmer, är skildringen av katastrofens efterverkningar. Till en början råder det alltid anarki. Samhället måste stabiliseras och byggas upp igen. Det som är intressant är inte bara vad som uppstår efter – utan också vad de överlevande anser om det samhälle som fanns innan och vad de anser bör göras.

Det är så klart ett smörgåsbord för en författare att bygga om världen igen. Mycket att tänka på. Lätt att göra fel. Fel är bland annat alla zombiefilmer där skräck och actionscener blir det primära. Rätt är givetvis när George Romero lägger ribban i sin samhällskritiska film Night of the Living Dead från 1968. En film vars manus för övrigt mycket väl skulle kunna ligga till grund för en uppsättning av ett naturalistiskt drama på teatern.

I Stargate Universe finns inga levande döda. Hotet kommer istället från utomjordingar. I premiäravsnittet lyckas ett 80-tal individer fly undan ett anfall iscensatt av utomjordingar. Inte bara deras bas förintas, utan hela den planet där den låg. Stjärnporten blir deras utväg och räddning. Men den tar dem inte hem till jorden som planerat, utan till ett herrelöst rymdskepp. Ett Aniara på väg till sin undergång. Men tack och lov finns det alltså en stjärnport ombord …
I det nya samhälle som uppstår i den nya (tillfälliga?) världen är kvinnan ett hot. Detta blir mycket tydligt när Dr. Rush (Robert Carlyle) meddelar att han tagit makten och talar sig varm för ett starkt ledarskap och vikten av att alla sluter upp bakom honom och samarbetar. Hans auktoritet ifrågasätts. Av kvinnor. Det blir hotfullt och en beväpnad militär känner sig tvingad att deklarera att istället han har makten – och – att han stöder Dr. Rush. Eftersom den beväpnade militären som sagt är beväpnad, blir det som han säger. Det är militären som med våld, eller hot om våld, upprätthåller ledarskapets makt.

Kvinnans roll i Stargate Universe är att vårda och vara så där skönt moderlig. Någon som de stora pojkarna kan anförtro sig till när de slagit sig. Här finns ingen Starbuck eller Ripley. I vart fall inte i de två första avsnitten. Här råder kristdemokrati. Göran Hägglund har tagit makten.
I denna nya värld finns också en tydlig fadersgestalt, Everett Young. Han är den egentliga ledaren, men han har blivit skadad. Kvinnorna vårdar honom och visar tydligt sin respekt för denna alfahanne. Han kan mycket väl ses som en symbol för det amerikanska kavalleriet som rider in i slutet och ställer allt till rätta. Det är också vad han gör. Och när de en gång så upproriska kvinnorna ser den skadade Everett Young, glömmer de sin upproriskhet och blir istället oroliga för alfahannens säkerhet.
– Bör du över huvud taget vara upp och gå?
Everett har en tjänst att be den upproriska kvinnan, han undrar om hon kan tala med de andra, få dem att hålla modet uppe. Och det kan hon, svarar hon.
Sedan börjar trumpeterna ljuda. Konfettin regnar och änglarna lovsjunger Anna Anka. Tack och adjö!

Mia – Queen of Karate.

Idag ringde det på dörren. Mitt dagen. Hos mig. Alltså hemma hos mig. Det är det aldrig någon som gör. Annars. Utanför dörren stod en ung blond kvinna från budfirman TNT med ett paket. Hon bad om min namnteckning på en digital datamojäng. En modern apparat jag innan inte skådat. "Vem är det ifrån", undrade jag. "Interpress", fick jag till svar. Jag skrev på, tackade, och så smet hon iväg nedför trapporna. "Interpress …", undrade jag. Vad vill de danskarna mig? Har de skickat fel?

Kvar stod jag med ett paket som jag inte hade en aning om vad det innehöll. Storleken och tyngden tydde på att det innehöll ett avhugget huvud. Den andra varningen. Först kniven, sedan ett huvud. Frågan bara vems …?

Jag plockade fram en av mina skalpeller och skar med skräckblandad förtjusning upp tejpen på sidorna. Vek undan de fyra kartongdelarna av locket. Där var fullt med ihopknycklat papper. Jag konstaterade att det inte var några blodläckar … längst ned låg … seriealbum. Vilken besvikelse. Inget gapande huvud. Hade det inte varit fräckt om Johan Wanloos låg där. Fortfarande med glasögonen på. Fast antagligen hade det varit mer logiskt om det varit Yvettes. Det är ju alltid kvinnor som dödas …

Så är den alltså här, kioskvältaren: Mia – Queen of Karate. Skaffa den på bokmässan. Garanterat fri från blodfläckar, fullmatad med serier av Sandsbros finest!

Mordhot.

Häromdagen upptäckte jag den här kniven liggandes på vår dörrlist i ateljétoaletten. Till saken hör att vi delar vår toalett med alla möjliga små firmor som ligger på samma våning i Lagerhuset och att den av den anledningen är spartanskt inredd. Så man lägger märke till om någon detalj ändras i interiören. Så att säga.

I stort sett alla som använder toaletten är tafatta män, vilket innebär att det med jämna mellanrum är mycket kiss på golvet och tomma toalettrullar i hållaren. Några fungerande glödlampor finns där sällan. Det är marknadskrafterna som styr, ingen stat sköter något, vilket innebär att väldigt lite fungerar.

Lagerhuset ligger två stenkast från Järntorget där det förekommer en hel del kriminella element. En del av dem hittar med ojämna mellanrum in i Lagerhuset. För att sno, kissa, bajsa eller ta sig en tuppalur. Detta särskilt nu när någon friteater byggs i huset och det är – kan man tänka – lite si och så med att stänga entrédörrar efter sig (man vet ju hurdana hantverkare är).

För ungefär tre veckor sedan hittade jag något som jag antog vara spermafläckar på toaletten. Mysigt. Och nu en jävla kniv. Det är ju liksom ingen liten kniv heller. Ingen matkniv eller täljkniv, utan en mördarkniv. Jag tänker ju spontant på Jason när jag ser den.

Är det så enkelt att en pundare har gömt den där en stund. Eller sitter den där som en varning? Är det stockholmsgänget som skickat en varning till Max inför det annalkande seriebattlet:
– Var glad att du sitter ner och skiter när du ser den här kniven …
I så fall är varningen verknings- och meningslös. Karln bryr sig inte. Det är jag som skiter ned mig.

En jävla cp-artikel.

GT har låtit en total imbecill skriva en artikel om serier. För dig som inte orkar läsa kulturartiklar kommer här en sammanfattning:

Skribenten börjar med att vädersläppa sina fördomar i form av en frågeställning; »Göteborgsserier? Då måste det vara drastiska humorserier som gäller. Eller?« Det var säkert så någon på universitetet sa att man skulle börja när man skrev (ni vet, trycka lite med fingertopparna på plastbrickan med en massa knappar framför skärmen). Sedan beger han sig ut på en roadmovie (en försiktig blinkning till Jack Kerouac) längs staden Göteborgs gator för att fråga insatta med göteborgsanknytning (alla som förekommer i GT måste ha någon form av anknytning till Göteborg. Annars hamnar man i Expressen) vad de vet. Det tar ett halvår att få artikeln färdig. De insatta kunde inte bekräfta imbecillskribentens fördomar. Han kollar lite på nätet (lite invecklat att förklara vad det är. Men det finns i en sladd ungefär) och hittar där information som verkar bekräfta det som de insatta sa. Sen tycker imbecillskribenten det är dags att skicka faktura. Skööööönt liksom.
– Då kan man åka ut med motorbåten en sväng! Tjinge-ling.

Om det är den typen av artiklar som skall beställas om serier i GT, tycker jag Göteborgs-Posten gör ett bättre jobb med sin bevakning av lokal seriekultur: total tystnad.

Svenska serietecknare skämmer ut sig!

Kultursidorna har börjat räkna ned till bokmässan i Göteborg. Allt mer börjar dessa sidor fyllas med vad som mer liknar reklam än kritik. Det verkar inte bättre än att en kulturskribent av rang måste uttrycka sig så slätstruket som möjligt för det ska finnas en chans att bli bjuden ett par glas vin i en förlagsmonter. Skvaller och utdelandet av dolkstötar kommer antagligen först efter mässan.

Men det är inte bara kritikerna som verkar tvingas åsidosätta perspektivet inför den analkande bokmässan. Ett brokigt gäng serietecknare planerar dessutom att sjunka till pajasnivå för att skämma ut sig offentligt. De slår på stora trumman: "man ska ha kul". Den publikfriande avrättningen av deras trovärdighet tänker de hålla den 25 september i en av göteborgsstadsdelen Majornas mer anrika lokaler; Musiken Hus. Där det för det mesta utspelar sig mer seriösa och mörka tillställningar som Death Metal-festivaler och liknande.

Det skulle ju aldrig falla en annan in att delta i eländet. Jag kommer fortsätta mitt sökande – ensam – efter mitt inre väsen, och jag ser serien även fortsättningsvis endast som ett sätt att terapimässigt uttrycka detta. Där emot har jag ju inget emot att dricka ett par pilsner och skratta föraktfullt åt serietecknare som sjunker så lågt att de i ren desperation får för sig att man kan tävla i serier. Allt för att få lite publicitet. Allt för att bli lite omtyckt. Allt för att bygga på det usla självförtroendet.

Mycket tråkig historia. Mer tragiskt är ju hur jag kunnat bevittna ett par av de inblandades förfall på nära håll. Före detta kollegor som jag nu inte har något annat val än att distansera mig ifrån.

Vad blir nästa steg i seriemediets förfall? Serietecknare som häller blåbärssoppa på sig offentligt?

Svininfluensan

Mitt senaste alster till Chefen i Fokus.