Allt jag ser äter av mig.

Höstmörkret gör sig gällande.
Förr,
när jag var ung,
hatade jag sommaren och älskade hösten.
Höst var lika med mörka kvällar,
färgglad neon som förökade sig i vattenpölar och fönster.
Matoset från alla restauranger.
Ett glas rött.
En leverragu.
En cigarett.

Hösten var fan poesi.
Sommaren däremot,
grymmast av dem alla,
den var en avgrundslång lång plåga,
av myggor, flugor och svett.
En hjärna som inte ville fungera.
Gnälliga och egofixerade flickvänner som ville:
–Klä av dig!
– Bada!
– Var glad!
Sommaren var en lång fylla på industriproducerad lager
som smakade surt av cigaretterna.
Sommaren var sval och skön om natten,
om det inte vore för stanken av piss och spyor.

Nu.
Valet är ett fiasko.
Ingen verkar glädja sig.
Ingen jag känner i vart fall.
Alla har grävt ned sig och undrar:
»Vad fan?«.
Snart är flaskan tom.
Saldot likaså.
Ljuset inte minst.