Historien skrivs av vinnarna.

Bang, nr 1 2010. »Nördarnas återkomst« deklarerar den feministiska kulturtidskriften stolt på omslaget av årets första utgåva tillsammans med en inramad ikonbild på en osynlig flicka i två olika tappningar.

När jag läste på kultursidorna att Bang hade gjort ett specialnummer om den kvinnliga nörden kände jag en sann värme långt in i maggropen. Det kändes så klockrent och jag antog att det här kunde bli en klassisk tidning i jämförelse med numret av Dazed & Confused där Radioheadsångaren Thom Yorke intervjuar sig själv och Paul Auster och Lou Reed improviserar fram en artikel. En vältummad tidning i min bokhylla.

Jag hittar nördnumret av Bang i en Press Stopbutik under påskhelgen och sträckläser det från pärm till pärm ombord på tåget hem från Stockholm till Göteborg. Att läsa tidningar från pärm till pärm är egentligen något jag aldrig har tålamod till. Det händer väldigt sällan och är således ett mycket gott betyg. Bang är en tidskrift jag tidigare bara förstrött bläddrat i på biblioteket, men tidigare aldrig funnit en tilltalande anfang in i. Nu, med ett temanummer om nördar öppnar redaktionen sin port, lägger fram dörrmattan med texten »Välkommen« och det är bara för mig att kliva in och känna mig som hemma. »Öl finns i kylen« säger någon. »Ta hur många du vill«.

För nog känner jag mig hemma. Alldeles för hemma skulle jag vilja påstå. Det känns många gånger hemskt att läsa en del artiklar. Jag känner ett lustfyllt obehag och lite paranoida tankar likt Maja Lundgren i »Myggor och tigrar«. Det är mig de talar till. Och de driver med mig. De har lusläst min blogg. De har till och med bemödat sig med att spåra upp och förlöjliga ett par av mina kommentarer jag skrivit på andras bloggar om boken »Dinosauriejägarna«. Jag kan emellanåt känna mig så jävla genomskådad. Och det är bara att ge skribenterna stjärna i betyg åt sina analyser om de sociala strukturerna i vad man menar är nördgängen. Precis så var det.

När tidningen är slut är jag alldeles lycklig och full av tankar. Jag småflinar och tycker det var ett skitbra nummer. Men. Men, men, men – skulle de inte hylla den kvinnliga nörden? När jag bläddrar igenom numret så finns hon inte där. Inte i texterna. Pelle Forshed har dock lyckats fånga henne på avstånd i sin illustration. Men jag upplever inte att jag överhuvudtaget mött den kvinnliga nörden, eller egentligen någon nörd överhuvudtaget i numret. Jag har läst om de som umgicks med nördar.

Kan man göra ett temanummer om nördar utan att en enda gång nämna »Aspergers syndrom«? Jag förväntade mig att Bang skulle hylla något som aldrig hyllats. Något som faktiskt är svårt att hylla, en missanpassad och bräcklig individ. Någon som inte är som man ska vara. De som skriver i Bang är inte nördar. De har aldrig varit nördar, men de vill gärna vara en nörd. En nörd anno 00-talet. De vill så väldigt gärna ha ett begrepp att enas kring. Men de är inget annat än ett gäng Ulf Lundellvargar på jakt efter sin flock. De är alla överlevare som kunde lämna Linköping, Eskilstuna och Braås bakom sig. Det kunde de göra för att de inte är nördar. Det spelar nämligen ingen roll hur långt en nörd reser, de kan aldrig lämna sig själva.

Vad man i numret av Bang lyfter fram och trycker på är istället tjejen som gled in i kompisgänget med övervägande del killar ett par trappsteg ned på populäritetsskalan. Killar som under högstadiet snubblade sig igenom gymnastiken, hade medvetet osynliga kläder för att inte få stryk, bodde med ohippa föräldrar i ett svennebananhus och drömde om att bli skådespelare, artist eller i vart fall något medialt. Killar precis som jag, som förbarmade sig över killnörden. Lät han komma in i gänget. Eller, som kanske mer korrekt beskrivet var alldeles för snälla och väluppfostrade för att be honom dra åt helvete. Tjejnörden lät vi aldrig komma in. Aldrig tjejnörden. Helt enkelt för att hon aldrig sökte kontakt med oss. Och gjorde hon det, märkte vi det inte. Ville inte märka det. Hon hade ett annat besvärande kön. Flickan eller flickorna som gled in i vårt kompisgäng var inga nördar. Lika lite som killarna. Det var gruppens killnörd som var den egentliga nörden. Han som vi idag vet hade Aspergers syndrom. Eller en släng av det. Hans nördighet smittade av sig på oss andra. Drog ned oss i skiten. Det var alltid han som ställde de idiotiska och plumpa frågeställningarna till gängets enda tjej. Hon som gav oss status och hopp, och man tänkte »den jävla idioten kommer skrämma bort henne«. Man försökte alltid släta över vad han hade sagt. Hoppades på att hon skulle förstå att vi inte var som han. Att vi skulle komma i ett bättre läge. Man övervägde att lägga in en stöt på henne. Men. Jag lät bli. Det kändes aldrig rätt. Och jag hoppades att hon skulle locka till sig en annan tjejkompis som var lite snyggare. Fast helst vill jag bli tillsammans med hon som fick mig att stamma och se vinögd ut.

Och egentligen ville man aldrig knulla som det sas och också sägs i Bang. Man ville älska. Man ville bli älskad. Men vi var väl alla för upptagna med något annat för att komma underfund med hur vi borde ha gjort. Betett oss. Det vet vi istället nu. Femton-tjugo-tjugofem år senare då vi tycker oss ha lyckats. Lite grann. Tillräckligt för att ge oss själva någon form av pris för lång och trogen tjänst. Vi klarade oss från kiss på byxorna och spräckt näsben mitt på skolgården. Vi tycker själva att vi har blivit lite hipsters. Vi träffar andra som oss. Och vi förbarmar oss fortfarande över killnördar. Till och med samlar på dem. Precis som Andy Warhol gjorde. Vi solar oss i deras charm och excentriskhet. Och vi känner oss lite nostalgiskt mobbade och utanför när vi tvingas ställa oss sist i krogkön till någon stureplanskrog, eller snällt vänta i baren med en fuktig hundralapp i näven för att få beställa en Staropramen.

Att jag känner igen mig och mina vänner i artikelmaterialet till 100 procent (vågar jag nästan påstå) är en del av problemet. Jag skruvar på mig i obehag åt beskrivningar som att nörden »är nästintill fysiskt inkapabla till kallprat för att det finns så mycket intressant att säga«. Jo, jo, det är mycket jag kan kryssa för i min nördchecklista. För visst kallar jag mig gärna nörd. Men är jag det? Nä. Sällan. Jag skulle med lätthet ha kunnat umgåtts med aristokratbarnen, akademikerbarnen, så väl som arbetarbarnen. Jag hade aldrig några problem med att anpassa mig. Det jag hade problem med var att känna mig hemma. Att jag idag kallar mig för nörd – är en efterkonstruktion. Jag hade vänner. Gott om dem. Jag var olyckligt kär. Visst. Men hade jag verkligen velat knulla med någon så hade det säkert kunnat gå att ordna. Men inte med rätt tjej. Gjorde det mig till nörd? Nä, det som gjorde mig till nörd var killnörden jag umgicks med. Och tjejen som gled in i vårt gäng var ingen nörd. Hon var precis som oss. Vilsen.
Tjejnörden – den riktiga tjejnörden. Den där tjejen som ofta drog sig undan. Hade lillgamla kläder, var oerhört smart, alltför känslig och hade ett utseende som de heterosexuella pojkarna i bästa fall inte la märke till. Hon som skaffade modefrissan sist av alla och då såg ut som en idiot. Hon som tycktes förvinna under rasten. Hon som inte vågade bjuda hem någon eftersom hennes föräldrar var osunt religiösa. Hon som var mobbad för att ingen ville se åt hennes håll. Inte minst kompisgänget som beskrivs i Bang. Vart blev hon av? Hon som de först fyllde med sprit och sedan sperma på avslutningsfesten. Det var ju henne alla kallade nörd, det var hon som stod längst ned på skalan. Hon som aldrig någon förbarmade sig över. Hon som vi var tacksamma över att slippa. När ska hon hyllas? Eller är det fortfarande så att ingen vill kännas vid henne? Att hennes vilsna systrar och bröder nu tjuvat hennes titel? Skrivit bort henne från historien ..?