Hata, hata, hata Göteborg!

Så blev det den stora dagen, med både bandypremiär och porterfestival. Jag vaknade lite för sent, lite för dimmigt. Jag var inte direkt sugen på någon sillafrukost. Och någon pyttipanna, med ovänt ägg och rödbetor med ett välskummat dubbelbock till hann jag varken laga eller duka fram. Jag drack visst lite för mycket bourbon dagen innan … men samtidigt var det ju en del av planen som jag så listigt smidde ihop innan; »Operation vingklippning«.

Efter det att jag fått på mig kläder, som jag eventuellt själv lagt prydligt på sängen, var det bara att packa portföljen full av öl och sprit. Ett par Golden Pride och en uppsättning av Snälleröds små akvavitar, där jag redan paxat besken; som mera är söt än besk om man jämför med mamman till alla beskar: Bäska Droppar; den uteblivna frukosten som stod och frös tillsammans med en kasse öl på balkongen. Jag knöt kängorna samtidigt som kaffet rann ned i termosen.

Jag cyklade i kärringtempo ned till stan, allt för att inte bli svettig och kall som min löjtnant varnat mig för att bli.
– Tänk på tyskjävlarna – de dog bokstavligen talat med brallorna neddragna, hade han högljutt skrockat.
–Kylan är er fiende!
En förtiofem minuter innan matchstart hann jag med en korvbricka med mos vid en av Sibyllakoncernens mojjar. Inge gott mos och ingen riktig Wienerkorv. De där svenska husmanskostdetaljerna och finesserna försvinner så lätt när entreprenörer som inte tar dem på allvar ska göra affärer av dem. Det smakade bukfylla.

Så råkade jag ut för favoriter i repris. Testosteronmän kom marscherandes en bit därifrån jag stod. Flockdjuren som skanderade i kör. Det var vrålet av värsta fotbollsklacken. Jag höll fan på att sätta industrikorven i halsen. Inte fan kunde det vara Gaisklacken? Vad hade hänt? Låg jag fortfarande kvar hemma i sängens spritångor. Red maran min penis?
– Hata, hata, hata Göteborg, tyckte jag mig kunna urskilja i brölet och drog en lättnadens suck. Att det skulle kunna vara Tranåsklacken, var inte en realistisk tanke, så den uppstod aldrig.

Jag fattade varför det var så mycket poliser kring Avenyn. Men vilka var detta? Fotbollssäsongen var väl över? Jag lyssnade och lyssnade, men hade svårt att höra vad de brölade. Jag tyckte mig kunna höra »Björklöven« mitt i apsorlet, men vad skulle Björklövens klack – om någon sådan existerade – göra i Göteborg? Det var säkert något annat man skrek. Snart försvann de upp för trappan till Valand och det där vackra konsumtionslugnet jag läst om på kultursidorna, det som inte fanns i Ullared, det infann sig istället i längs Avenyn i Göteborg.

Jag kunde inte låta bli att fundera. Om de nu hatade Göteborg så mycket, vad gjorde de då här? Och hur skulle det kännas att jobba inne på Valand, att tvingas servera några som skanderar att de hatar staden man bor i? Chefen på Valand, var han eller hon där och lät sig hånas, eller var chefen ute och lördagsshoppade med familjen samtidigt som de anställda tvingades fullfölja chefens åtagande? Hur fan kunde man sjunka så lågt som människa att man nedvärderade sig och sin verksamhet till nivån under packet?

Hade det funnits en gaskammare där på Avenyn så hade jag nog med gott samvete kunnat utdela den spark som förflyttade den ansvarige över tröskeln till denna. Jag såg mig själv mumsa på det sista av mitt pulvermos, med blicken fäst på den jäveln som dog i en pöl av sitt eget piss och bajs.
– Nej, men fy fan vad mosbrickan smakade skit helt plötsligt!

Jag hivade det som var kvar i närmsta sopkärl och mötte upp med en vän innan vi gled in till Arena Heden. Där inne, serverades tack och lov äkta bandykorv i dubbel bemärkelse. Riktig Wienerkorv! Inte åsnepitt från Sibylla. Jag njöt och svalde ned mitt dåliga humör.

Vi tog plats, och det tog inte lång tid innan Gais bandy gjorde det första målet. Min vän skrattade elakt och applåderade.
– Det var nog första gången jag sett Gais göra mål, bet han sarkastiskt till.
Det här var inte första gången han följt med på en Gaismatch – första bandymatchen var det – i detta låg alltså en stor portion kritik hur uselt fotbollslaget var. Jag kunde inget säga. Gais fotbollslag hade varit utomordentligt usla de gånger jag bjudit med min vän.

Efter ett par mål till vågade jag föreslå en skål. Men min vän ville ta det försiktigt och inte döda alla smaklökar inför Porterfestivalen. Någonstans för mitt inre kunde jag se mig själv sitta på en stol i en terapiring.
– Hej, jag heter Nickan Jonasson och jag är alkoholist.
Jag drack en kopp kaffe.

Så av någon anledning, tappade en Gaisspelare humöret ute på isen och utdelade en käftsmäll på en Tranåsspelare. En pinsam och evighetslång tystnad infann sig.
– Man tycker ju dom skulle ägna sig åt att spela bandy och inte åt att bråka, sa min vän. Helvete! 2–0 till honom. Jag gav efter för suget och bet av besken.

När Gais vunnit med 9–3 hade vi trots allt mer eller mindre tömt min bandyportfölj. Vi for vidare på våra cyklar, genom höstmörkret passerade vi min arbetslokal vid Järntorget där det lös. Någon satt där och slavade. En lördag. Båtarna låg förtöjda, stora och tysta på vår vänstersida.

Porterfestivalen fanns på tredje våningen i Novotel, hotellkomplexet nere vid Klippan där man en gång i tiden bryggde Carnegie Porter (eller?). I entrén ingick ett glas som man skulle använda vid provningarna och en förteckning av samtliga porter och stout som var representerade. Otåligt skred jag till verket. Jag kastade mig direkt över bordet där flaskorna från Närkes Kulturbryggeri fanns. Det är det bryggeriet jag personligen håller som – inte bara Sveriges – utan hela jävla världens bästa. Valet föll på Black Golding (tyvärr var det också den enda av bryggeriets öl som fanns kvar. Festivalen började någon timma innan bandypremiären och Närke-törstiga hade de övriga besökarna varit), ett öl som har en oerhört djup. Att dricka är som att simma ned i en mörk magisk tunnel. En komplex porter med mycket att upptäcka.

Efter ytterligare ett par provningar började smaklökarna kännas bedövade. Vi gjorde vårt bästa för att skölja både mun och glas mellan varven, men det märktes rätt snabbt att det som framträdde mer än önskvärt av de milda portersorterna var sötman. Portern från Göteborgs Nya Bryggeri var spännande att prova. Klart var att Carnegie Porter var deras förebild, även om man låg snäppet under i klass. Jag har läst någonstans att de haft problem med att komma över sina vanliga ingredienser till flaggskeppet Prippens Starkpilsner. Kanske saknades även det där lilla extra till portern? Åbro fanns också representerade med en försöksporter. En rätt misslyckad historia, trots att den lagrats ett år. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka sporrade med en ny brygd.

Klassen kallad »Indianporter« kunde innehålla en hel del sorter som i mitt tycke placerats i fel fack. Likaså tyckte jag att det var en hel del hermeliner i klassen »Imperial Porter«. Fast att försöka sig på klassindelning av porter och stout är ett omöjligt projekt. Jag lämnar det därhän, och applåderar istället tilltaget att försöka bringa ordning i kaos.

Jag hittade några nya favoriter. Tror jag. Jag måste smaka dem igen. Men ett par öl från ett kanadensiskt bryggeri (Brasserie Dieu Du Ciel) gav sug efter mersmak, likaså en isländsk porter vid namn Lava.

Klockan halv åtta på kvällen satt jag på cykeln i hällande ösregn på väg tillbaka till hemmet. Jag räknade ut att mängden porter jag fått i mig understeg två pint. Operation vingklippning hade lyckats.