VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

söndag 10 augusti 2008

Väckelsemöte i Slottsskogen.

Jag upptäckte Neil Young 1984. Det var det året han skulle spela i Stockholm tillsammans med Nils Lofgren. Jag hade sett Lofgren på Olympen i Lund och var (är) ett hängivet fan. Neil Young visste jag då inte vem det var, men jag beställde »American Stars & Bars« och »The Beach« ur LP-Fyndet-katalogen för att lyssna in mig på hans musik. Konserten blev inställd några dagar efter det att jag fått skivorna med posten.

Min Neil Young-samling kom dock att växa. Sju år senare var den mer eller mindre komplett. Jag fullkomligt gick in i Youngs musik. Jag lärde mig att spela akustisk gitarr till »American Stars & Bars«. Och »Heart of Gold« blev den första låten jag lyckades lära mig. När jag så småningom köpte en elgitarr kunde jag stå i timtal och improvisera till »Cortez the Killer«, »Like a Hurricane« och »Down by the River«. Ännu mer tid spenderade jag ensam och olyckligt förälskad, rökandes i min storblommiga soffa med »Barstool Blues«, »Powderfinger« och »Alabama« i stereon som tröst.

När jag vid en morgon lämnade frukostbordet för att sätta på »After the Goldrush« sa min kompis Åsa som då sovit över högt för sig själv att – med tydlig sarkasm – "nu ska Nickan gå till kyrkan". Det var mycket träffande. Så satt jag där apatisk, rökte ett par cigaretter och lyssnade till prästens predikan.

Nio år efter den inställda Stockholmskonserten, NIO ÅR av total hängivenhet, skulle så mitt tillfälle att äntligen få se Neil Young komma. Neil skulle spela tillsammans med Booker T på Roskildefestivalen. Mina förväntningar var enorma. Och mötet 1993 blir en total besvikelse. Jag var helt tom efteråt. Jag drog mig undan sällskapet, grät och söp mig full.

När jag kom hem från festivalen fann jag tröst i Nils Lofgrens »See What Love Can Do«.

Jag gav bort »Harvest Moon«. Skivan kom att representera konserten. Jag HATADE den. Neils skivor blev så småningom demonstrativt undanskuffade. Jag kom aldrig över besvikelsen efter konserten 93. Uppbrottet blev dock väldigt utdraget. Och känslokallt. Jag hade gjort slut. Det var över.

Under denna period hann Neil med att besöka Roskilde en gång till. Med Crazy Horse. Då var det mycket bättre. Men av någon anledning bleknade minnet av den konserten rätt fort. Kanske för att jag då vande av mig behovet att höra Neils predikningar. The damage was done – så att säga.

Igår spelade Neil Young i Slottskogen, på Way out West-festivalen. Jag var där med blandade känslor. Och jag var nog där, mer som sällskap till min käresta, än för att se Neil. Men mötet med Neil blev denna gång positivt. Jag var redo att förlåta. Inte minst för att Nils Lofgren talat om för mig, med sin senaste skiva med Neil-tolkningar, att tiden var mogen. Och när Neil som tredje låt spelade »Powderfinger« fick jag den upplevelse jag ville ha 1993. Stålbadet. Allt blev förlåtet. Jag släppte all agg jag hyst mot honom efter Roskildekonserten. Och jag tror för första gången jag förstod hur mycket den låten betytt själsligt för mig. Och jag blev förvånad över att jag fortfarande mindes texten.

När jag kom hem, plockade jag fram skivorna igen. »Weld« hade hunnit bli väldigt dammig. Och när jag nu lyssnar på »Powderfinger« är jag glad att jag verkligen överlevde de där åren. Men det har jag Nils att tacka för.

Nu kan jag gå vidare.

(Gårdagens låtlista:)

1. Love and Only Love
2. Hey Hey My My
3. Powderfinger
4. Fuckin’ Up
5. Cortez the Killer
6. Cinnamon Girl
7. Lonesome Me
8. Mother Earth
9. Needle and the Damage Done
10. Unknown Legend
11. Heart of Gold
12. Old Man
13. Just Singing a Song Won’t Change the World
14. Get Back to the Country
15. En purfärsk ny låt. (Sweet Changes?)
16. Words
17. Keep on Rockin’ in the Free World
Extranummer:
18. A Day in a Life (Beatles-cover)

3 kommentarer:

åsagåsa sa...

Ordningen är återställd! Jag kommer ihåg när jag hittade dig i Roskilde det där året, du stod längst bak vid orangea scenen efter Neil och bara stirrade. Vi hade inte träffats på länge och jag blev jätteglad över att se dig men du sa inte ett ord, sa inte ens hej, bara glodde tomt i fjärran. Och jag frågade om konserten men du svarade inte på det heller. Ganska länge trodde jag att det var mig du var sur på ;)

Så. Nu då, den där ölen? När blir den av?

Nickan sa...

Ja, jag minns att ni var ett glatt gäng som irriterade mig och mina tankar på självmord.

Det är väl på sin plats, efter alla dessa år, att be om ursäkt för mitt trumpna beteende efteråt.

– Förlåt mig. Jag genomgick en djup kris. Och hade en svullen klump i halsen.

Nickan sa...

Ölen ja! Jag får återkomma om dem. För det måste bli minst fyra fem.

Stadshotellet i Uppsala?