DN min vän.

Redan tidigt på fredagsmorgonen surrades det i Serieateljén, där jag numera sitter och jobbar, om att en av mina illustrationer fanns med i Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter. När man är en enkel bonnjävel från Rottne är det grymt stort att omnämnas där. Av vilken anledning det sker spelar ingen större roll. I Rottne är det inte bara coolt att ha visitkort (så här 30 år efter det egentligen var coolt), utan att man kan skriva »publicerad i DN« på det också.

– Åh, fy faan! ÄR DET SANT?!

Visst, nu var det i och för sig ett bra tag sedan jag flyttade därifrån. Fysiskt. Men en del av mig bor fortfarande kvar. Hemma hos mamma och pappa på Jonsgårdsvägen.

Att detta nu är tredje gången jag faktiskt medverkar i DN gör det inte mindre mäktigt. Jag är knappast bortskämd med publicitet, inte minst i »draken«.

Första gången jag var med i DN, var det över halva debattsidan. Halva debattsidan ägnades åt mig. Fatta. Att det sedan var ett företag som betalat just den delen – under själva debatten – gör det ju knappast sämre. Tycker inte jag i vart fall. Det var en dyr kampanj företaget gjorde. Endast det bästa dög åt dem. Jag. Men, nu finns det där företaget inte längre. Ingen minns dem. Inte ens jag. Däremot minns jag min egen illustration. Och att den klädde halva debattsidan i DN. Och att det låter så jävla tjusigt. »Halva debattsidan.« Det låter ju som man har utbildning och allt!

Andra gången jag var med så recenserades ett av mina seriealbum – på kultursidorna. Inte illa pinkat, va? Jag gick skakig iväg till Pressbyrån vid Frölunda Torg och köpte tidningen. Femton kronor kostade den. Jag traskade trapporna upp till Kulturhuset där jag beställde en leverpastejsmörgås och en dubbel espresso och satte mig och läste med spänd förväntan. Min förläggare hade redan ringt och skvallrat att det var en lysande recension, så jag var kanske mer upprymd än nervös.

Sen satt jag där och tuggade på min leverpastejsmacka. Drack lite kaffe. Filosoferade över vad som skulle hända. Kunde jag komma högre efter det, undrade jag. Antagligen inte.

Nu, tredje gången, så strömmade det in mejl, sms och länkar om att jag åter igen var med. Det är ju inget man förväntar sig när man redan haft sina femton minuter. Det är kanske inte lika stort att vara med i DN längre. Och det var ju betydligt lättare att kolla in. Ett mejl, och så bara trycka på en länk och så var man där. Det såg ingen större skillnad ut från den här bloggen. Bortsett från besöksstatistiken. Som ju är en jätteskillnad, givetvis. DN: många, många besökare. Min blogg: två besökare, syrran och Åke Forsmark.

Dagens Nyheter fanns inte att köpa i Majorna den där fredagen. Kanske inga dagar. Max, min kollega, hade varit ute på lunchen och försökt. Han hade barskt blivit upplyst om att det var en stockholmstidning och att han nu minsann befann sig i Göteborg. Goa Göteborg.

Jag fick stanna till vid en Pressbyrån halvvägs hem till Västra Frölunda. Först hittade jag inga morgontidningar. Men efter en stund fann jag dem, alla morgontidningar, samsandes i en enda bunt, undangömda under ställningen med kvällstidningarna och deras bilagor. Där låg tre DN. Jag tog en och fick en smärre chock när jag såg priset. TRETTIO KRONOR! Det är ju en smärre förmögenhet. När fan började morgontidningarna kosta 30 kr? Jag funderade på om de slopat presstödet och att det var därför DN var dubbelt så dyr som sist. Men, så gav jag fan i att fundera. Det spelade ingen roll. I vilket fall var jag ju tvungen att införliva tidningen till min samling av två andra morgontidningar som ligger längst ned i ett jalusiskåp, så att jag en dag kan ta fram och visa dem för mi … för mig själv. Barnen skiter i det. Hade det varit en schysst resultat i Wasaloppet kanske de hade brytt sig. Men illustrationer skiter de i.

Jag kommer i vart fall en dag sitta och titta i gulnade morgontidningar. Bläddra fram till sidorna där jag är med. Beundra. Läppja lite på en visky. Kanske puffa i en pipa. Luta mig tillbaka i en knarrig chesterfieldfåtölj och fundera på om det kan bli en fjärde gång. Vad blir det då? Min dödsannons?