Mitt liv som skråbblare.

I år tänkte jag faktiskt bryta – eller åtminstone bända – på traditionen med ett inlägg med årets skivor. I år ska jag istället skriva en 20 punkter lång lista med det jag lyssnat mest på under det gångna året.

Detta innebär att musik som kan vara väldigt gammal kan hamna på min lista – och att jag kan ge de grupper jag missade 2010 den chans de förtjänade; att nämnas av Smakfascisten i egen hög person och skrivas in i musikhistorien för evig tid fram tills dess att universum kollapsar.

Att mäta hur mycket man lyssnar på, vad man lyssnar på och när man lyssnar på det har ju blivit möjligt i och med storebrorssamarbetet mellan Last.fm, iTunes och Spotify.

Den stora nackdelen är att det inte går att mäta vad som snurrat på vinylspelaren och att man måste vara uppkopplad för att kunna skråbbla till Last.fm.

Det där med att vara uppkopplad jämt är något jag haft svårt för. Det blir lätt att man ägnar tid till att kolla på facebook och bete sig som värsta klyftröven (=smartass) eller kolla vilka troll som fular sig på flashback när man har tillgång till nätet. Min facebooksida stängde jag ned igen. För andra gången tror jag. Känner jag suget, kan jag alltid logga in på jobbets facebook och skriva något klyftigt där.

Kalenderbitaren i mig anser att det finns ett liv innan jag började att skråbbla till Last.fm (vilket var tidigt under våren) och ett liv efter. Att få barn var en viktig … förlåt, viktiga händelser i mitt liv. Men som mina läsare säkert förstår – och själva också säkert känner – så är känslan av att kunna bokföra sin musik något som väger tyngre. I längden. Barn föds bara en gång. En sammanställd lista med två ynka namn är inget för en kalenderbitare – det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Att läsa en lista av vad man spelat under året är som att läsa en dagbok, många minnen väcks till liv. En nyanserad bild växer dessutom fram när man studerar vad man lyssnat på under det gångna året. Det är knappast bara sann norsk svartmetall eller svensk progg som toppar. Nä, där förekommer så skilda akter som Erroll Garner, Ulf Lundell, Bugge Wesseltoft, Kapten Röd och Hasse Alfredsson ganska högt upp i hierarkin. Allt mäts. Och det gäller att logga ut om ungarna eller kärestan vill låna Spotify. Gör man inte det så besudlas listan med allt i från Smurfhits till Erik Saade eller First Aid Kit. Men innan man då cyklar upp till fästet vid Älvsborgsbron för att undvika skammen genom att kasta sig ned mot en säker död, bör man känna till att man i efterhand kan redigera bort dylika pinsamheter. Det är givetvis fusk. Men reglerna säger att det är fullt tillåtet om någon annan skråbbelrejpat en. Det är då tillåtet att sudda ut spåren efter små smurfar och IFK Göteborgs hejarramsor som en dotter med svaga gener kan ha spelat när egentligen hon borde ha varit inloggad.

Länge gick det bara att mäta sådant som fanns på Spotify. Men numera kan man använda Spotify som en ren mp3-spelare och samtidigt skråbbla. Fint, tycker jag. Listan 2011 kommer hyfsat närma det jag faktiskt lyssnat på. Det gäller bara att lägga till och lägga ihop lite mer lyssningar med Akimbo och Sun Dial för att topp 20-listan ska stämma. Båda grupper har, förutom att ha snurrat flitigt på vinylspelaren, även blandats upp på två olika ställen på Spotify. En av Akimbos skivor har av någon anledning inkluderats i djungelmusikgruppen !Akimbo’s katalog. Fett pinsamt och extrem batikvarning på det. "Världsmusik", fi satan!

Sundial och Sun Dial må ha samma medlemmar såväl som att de ligger på samma skivbolag, men på asperger-Spotify och Last.fm är det två olika grupper. Särskrivning är inget man ska ta lätt på.

Visst vore det kul om jag under december, i samband med det att jag postar själva listan, kunde posta med en sådan där Spotify-länk till min topp 20? Och samtidigt skriva om dem. Så kan alla ni beundrare och stalkare där ute känna att ni kan bli lite mer som mig genom att lyssna på det jag lyssnar på. God jul i förskott säger jag bara!