De bästa skivorna 2010

Musikåret 2010 kan redan nu summeras. Det har åter blivit dags för min lista över årets bästa skivor. Vanligtvis brukar jag gnälla på den här typen av listor – eftersom det skulle förutsätta att man lever endast i nuet (läs: att man är en historielös jävel utan visioner), men eftersom det är tredje året i rad som jag själv knåpar ihop en liknande lista är det bara att konstatera att konsumtionismen har borrat sig in i ryggmärgen på mig. Även jag har fallit offer för kollektivet. Men nog om det.

Musikåret 2010 har bjudit mig på en hel del godsaker. Mycket av det jag har lyssnat på har varit jänkarrock i den tunga och progressiva skolan. Band som Naam, Earth, Earthless och Kylesa har gjort stort intryck på mig, men även Imaad Wasif (med »The Voidist« som borde toppat min lista 2009) och Sonic Youth (»The Eternal«). Men framförallt är det nordiskt som spelats i mina lurar.

Jag köpte på mig en för mig ny Bobo Stensons Trioskiva som har bjudit på några av årets bästa stunder, jag har druckit öl och sjungit med i San Michaels gamla proggklassiker och vrålat mig hes till de onda tonerna från Vemoth.

Många stora band har släppt nytt under 2010, men i stort sett ingen av dem har levererat något som fått en guldstjärna i min bok. Istället har det varit de små oberoende oglamourösa musikkonstnärerna som gjort ett oförglömligt intryck. Gott folks – dags att lägga er på knä och visa stor vörnad och respekt för följande grupper:

1.) DRÅPSNATT »Hymner till undergången«

Ett svenskt skellefteåband med ett ryskt skivkontrakt som spelar norskt intar ohotat hedersplatsen. Detta är ett riktigt mästerverk.

Dråpsnatt förenar på ett harmoniskt sätt Burzums ångestfyllda toner från »Hvis lyset tar oss« med folkmusik utan att iklä sig några knätofsar. Folktonerna är genomgående vackert vemodiga, ackompanjerande med ångestfylld guttersång. Musiken tar hela tiden nya vändiningar, och kontraster står alltid att hitta. Till det brutalt hårda finns alltid något vemodigt vackert. Dråpsnatts »Hymner till undergången« är ett spektra av bombastik, hardcore, vemodiga pianotoner, skönsång, stämsång, gutter och growl.

Dråpsnatt är »Lek- och Buslandet« för svartmetallare som gillar filmreferenser, vacker poesi och samtidigt inte räds välskrivna låtar. Det här är musik för nordmän som vågar följa med på en färd ända bort till Blåland om så skulle krävas.

Användningsområde: När jag bryter ny mark ombord på Enterprise.
Bästa spår: »Tonerna de klinga«

2.) VALKYRJA »Contamination«

Svartmetall smitt av ett gäng hårdnackade stockholmare som har en vision som de följer till hundra procent. Det här bandet verkar inte vika ned sig för något. De har ett mål. Ett kall. Det här är svartmetall som paradoxalt smälter samman komplex minimalism. Det här är musik som man kan lyssna på över 40 gånger utan att tröttna. Det blir bara bättre.

RESPEKT! Jag vågar påstå att detta album innehåller några av världens bästa trumgångar.

Användningsområde: När ingen förstår dig, när allt är fel, då är Valkyrja din trogna vän. Hon ger dig tröst och styrka.
Bästa Spår: »Catharsis (Contaminate the earth)«

3.) BURZUM »Belus«

Norrbaggen är tillbaka! Ljudbilden är enkel och avskalad. Varg Vikernes är en regissör fullt jämförbar med Roy Andersson eller Andrej Tarkovskij. »Ting tar tid« skulle mycket väl kunna vara deras gemensamma motto – de vågar ta sig god till att bygga upp något mäktigt. Det som är omedelbart hos Dråpsnatt – får här längre tid att växa fram. Ambient är en kort och konsis beskrivning. Men Vikernes visar även att han är beredd att låta sig föras iväg på färder till främmande länder. Här finns en nyfikenhet och en experimentlysnad som bådar gott inför framtiden.

Användningsområde: Det här smyger man lite med. Burzum är fortfarande lite »fy-fy« att lyssna på. Har du inga motargument på ifrågasättandet av »det manliga geniet vars handlingar man är beredd att förlåta« är det säkrast att använda lurar och låtsas som om det regnar.
Bästa Spår: »Kaimadalthas' nedstigning«

4.) BORKNAGAR »Universal«

Det norska bandet som verkligen förtjänar en publik lika stor som Iron Maidens. »Universal« toppar säkerligen flera av årets bästa-listor. Det går inte värja mot en grupp som kan leverera oerhört bra refränger i välskrivna progressiva låtar som sätter både Dimmu Borgir och Cathedral i skamvrån.

Användningsområde: Förfest hemma hos polaren som köpt en hifi-stereo. Med Borknagar spräcker du lätt hans tillhörande 40.000 kronors-högtalare.
Bästa spår: »Havoc«

5.) MY BROTHER THE WIND »Twilight in the crystal cabinet«

Ett klassiskt instrumentalt jamalbum. Ett ögonblicksverk. Ett infall som sammanfattar ett helt liv. Denna konstellation har en ryggsäck sydd i stryktåligt kvalitetsmaterial – fullpackad med genuin musikhistoria. Neil Young, Jimi Hendrix och 70-talsrock. Det här så fruktansvärt bra.

Användningsområde: När festen kommit igång på allvar, när kroppen blivit varm av alkohol är det detta du ska trycka i stereon låta gästerna veta att nu jävlar är det dans borti …
Bästa spår: Det går inte att klyva en diamant. Men lite subtilt kan man väl säga att det nog inte rör sig om »Precious sanity«.

6.) HELHEIM »Åsgards fall«

I motsatts till en indiepoppare måste jag till att drista mig med att Helheims tidigare repetoar är lite för loj för min smak. Burkigt och bajsigt ljud med knätofsvarning.

Men så: som en blixt från en klar himmel gör de denna utmärkta skiva. En kovändning. Ljudbilden är kristallklar, välproducerad och avskalad. Folktonerna är ordentligt nedtonade (jämfört med hur det lät innan) och det är mera hårdrock. Nyinspelningen av »Jernskogen« är befogad och säger allt.

Användningsområde: Norsk svartmetall att drömma sig bort med eller öva stämbanden till.
Bästa spår: »Åsgards fall II«

7.) HIGH ON FIRE »Snakes for the divine«

Den här beställde jag direkt från »US of fucking A«. High on Fire måste ju vara en av det landets nationalklenoder! Albumet och titelspåret kickar igång med lite Angus Young-plink – sedan PANG! Man är golvad. Det här är »Motörheadturken« för 2000-talet och jag älskar det så att jag kan explodera.

Användningsområde: När man tanig – som man är – pressar sina inoljade klena muskler i gymet.
Bästa spår: Svårt val; titelspåret är ju en klassiker, men avslutningen »Holy flames of the fire spitter« och när de skanderar »Hora!« får vågen att tippa över till fördel.

8.) MAGNOLIA »Steg för steg«

Åmålrockarna tuffar på med sin proggiga 70-talsrock. Förbannat bra texter och låtar som verkligen sätter sig. Magnolia lyckas med att sätta toner till landsort och småstad.

Användningsområde: När man kommer hem blodig från en krogrunda som slutade med ett slagsmål vid korvmojen.
Bästa spår: »En tanke«

9.) AVSKY »Scorn«

Det här är ett album som smög sig på. Jag lyssnade på det många gånger utan att tycka att det stack ut någe nämnvärt. Det kanske det inte gör heller. Men det här är så jävla bra. Det är svartmetall i den gamla goda skolan. Många gånger drar det åt döds med tydligt gung och sväng.

Avsky förtjänar denna plats för att de envist trummar på, i låtar där de flesta är en bit över nio minuter långa, och hela tiden hittar något nytt. Det är kreativt med små medel. Klyschigt ibland. Ja, och?! Det här är jävligt bra!

Användningsområde: Högt i ateljéstereon när man stör sig på den svarvande grannen eller bara känner för att plåga de muppiga telefonfonförsäljarna på den andra sidan väggen.
Bästa spår: »The sickness within«

10.) KYLESA »Spiral shadow«

Indierock eller grunge med tunga influenser. Inte bandets mästerverk. Men ändock ett mästerverk. Tillsammans med Dark Castle är Kylesa det mest spännande som händer på andra sidan havet i Vinlandet.

Användningsområde: När jag känner för att spetsa shoegazerpoppen med lite hårdare tongångar.
Bästa spår: Fan vad svårt. Jag avstår. Albumet är grymt rakt igenom.

11.) IHSAHN »After«

Välproducerad norsk proggressiv svartmetall med toner av frijazzsaxofonisten i (norska) Shining. Det här är oklanderligt snyggt. Musikermusik fyllt med experimentlusta och stor pondus.

Användningsområde: I lurarna när man är ute och vandrar och tycker att fåglarna inte riktigt kan fånga och uttrycka variationerna och känslorna i landskapet.
Bästa spår: »Heavens black sea«

12.) DARKTHRONE »Circle the wagons«

Jag gillar verkligen den här enkla 80-talsretrohårdrocken. Är man pretentiös hårdrocksnörd måste man ju bara älska detta. De tidiga plattorna i all ära … men detta är ju riktigt skoj.

Användningsområde: »Circle the wagons«, burköl och hämtpizza förgyller den trista vardagskvällen när man ska upp och jobba nästa dag.
Bästa spår: »I am the working class«

13.) BLACK TUSK »Taste the sin«

Favoriter i repris. Det här är ett punkigare High on Fire. Svinbra är ordet. Ren jävla punk n’ roll!

Användningsområde: Högt i bilstereon när du flyr från snuten i 170 knyck.
Bästa spår: »The ride«

(Edit: Jag måste eventuellt reservera mig för att jag kan komma att stoppa in Sun Dial på denna lista. Det gamla indierockbandet spelar numera hårdrockspsykadelica. Nya vinylen är ospelad. Vågar, på grund av halkan, inte cykla ned till ateljén och lyssna på den.)