Magnolia som faktiskt inte hann med att släppa någon skiva under 2009, för att återknyta till de två förra tråkiga inläggen, har aviserat att ett nytt album är på gång på Transubstans Records. Deras tredje. På tiden tycker jag. Dessutom kommer de den 6:e februari att göra ett återbesök i Göteborg. Då på Klubb Underjord i Gamlestaden. Det är ett tag sedan de besökte staden sist. Om jag nu inte missat någon spelning.Magnolia spelar en ganska traditionellt tung rock, eller kanske lite hårdare progg, i samma stil som November, Svarte Pan och Abramis Brama. Kanske rent av lite Landberk mellan varven och helt säkert en hel del Cream. Texterna är rätt proggiga med ett lugnt och jordnära småstadsperspektiv. Sångaren Ronny Eriksson har för övrigt en himla skön dialekt som stundtals får lov att komma fram.
Magnolia är ett band som helt klart har framtiden för sig. De lirar tunggung i en stil som kommit att – i vissa kretsar – bli rätt trendig de sista åren. Jag tycker man får lov att dra paralleller till göteborgsbandet Graveyard som fått ett hem på Tee Pee Records, där till exempel artister som High on Fire, Hopewell, J. Mascis och Imaad Wasif huserar. Magnolia marknadsför sig sig dock inte lika hårt visuellt som Graveyard, ett band som gör allt rätt för att inte förknippas med ZZ Top, raggarbil och folkölsfylla. De bryr sig om marknadsföring. Magnolia är mera en opolerad diamant. Mer äkta. Och snäppet vassare musikaliskt.
För er som inte är bekanta med Kulturhuset Underjorden har ni verkligen missat något. Underjorden är så nära Christiania man kan komma i Göteborg. Eller kanske mera 1990-talets Malmö-Möllevången. En oas att fly till när de chica kaféerna står en upp i halsen.
En gång när jag var där och spanade in de ypperliga dödsmetallrockarna Icons of Horror beställde jag – förutom störtgott vegankäk – en hel del dansk smuggelöl i baren av det övertydliga märket »Beer«. Inget gott öl, utan rätt äckligt och billigt. Men en del gillar ju trots allt smaken av billigt. Efter ett par burkar blev jag tvungen att uppsöka den enda fungerande toaletten. Inte för att spy utan för att lätta på trycket. Vilket visade sig bli en upplevelse i hämtat ur filmen Trainspotting.
Allt sedan jag i bitande kyla på runt 20 minus försökte bajsa i en pappkartong av märket »Baja-Maja« (exakt samma företag som blivit kultförklarade i Hultsfred) under min tjänstgöring har jag uppskattat att sitta ned och göra mina behov. Både att kissa och bajsa. Innan dess var toalettbesök bara något nödvändigt ont. Men efter att tvingats uppleva – precis som Karoliner, fransmän och nazister – hur fruktansvärt det är att blotta sitt anus och förtvivlat försöka trycka ut en korv (nej, jag lyckades aldrig) när minusgraderna biter en i stjärten har jag verkligen uppskattat att kunna sitta ned i lugn och ro på en vattenklosett där värmen håller över 18 plusgrader. Toaletterna på Kulturhuset Underjorden är dock ett undantag som bekräftar regeln. Där sitter jag väldigt ogärna ned. Istället passar jag på att dra fördel av att vara en människa som kan stå och göra ettan samtidigt.
En vy över toan på Underjorden och ett visdomsord att fundera på när man kissar lite utanför.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar