Upp till kamp emot kvalen.

Årets kaxigaste monter, hade Aftonbladet kultur. I deras helröda monter hade de fäst brummande fläktar på ett antal guldfärgade flaggstänger, och på dessa fladdrade det stolt röda fanor. Inunder hängde ett stort porträtt av Aftonbladets grundare. Det politiska budskapet gick inte att missförstå.

Mina tankar gick direkt till Aftonbladets kulturskribent Åsa Linderborgs debutroman "Mig äger ingen" som handlar om hennes pappa, härdarmästaren Andersson. Han var kommunist, men samtidigt var det inget inget han vågade skylta med offentligt. Han vågade inte ens använda en penna med rött bläck när han skrev under en check, detta av rädsla för att offentligt bli stämplad som kommunist. Nu – är hans dotter skribent på Aftonbladet kultur – och där vajar de röda fanorna helt ogenerat. Det blåser nya vindar.

Åsas roman har fått, eller åtminstone håller på att få, det fula från ordet kommunist att tvättas bort. Jag är säker på att Lars Ohly håller med och äntligen kan andas ut.

Jag var på mässan för första gången som en vanlig dödlig, några improviserade signeringar blev det i och för sig, och jag till och med fick min nuna porträtterad i Svenska Tecknares monter av både Ebba Strid Udikas och Jens Ahlbom i egenskap av att jag är serietecknare. Där hängde sedan mina porträtt på väggen tillsammans med bland annat min kontroversielle kollega Lars Vilks porträtt.

Första inköpet under mässan blev "Den ocensurerade historien om punken. Please kill me" utgiven av göteborgsförlaget Reverb. Det andra inköpet blev "Sköldpaddans historia" av den angolianska författaren Pepetela. Den boken har jag läst innan. Och den är en av de bästa jag läst i hela mitt liv. Nu kan jag läsa den igen.

Jag såg och hörde Ronnie Sandahl framträda på mässan. I Aftonbladet kulturs monter. Han stod och bad om ursäkt för att han fanns – ungefär. Jag blev besviken. Han kan vara både hård och välformulerad i sitt språk. Men, som någon menlös kritiker påpekat: han är rätt ung. Han kanske får lite skinn på näsan framöver. Och jag hoppas att han samlade på sig lite ångest efter sitt framträdande. Han borde ligga vaken i ett par nätter och gräma sig för att han hela tiden bad om ursäkt för sin existens, när han i själva verket skulle ha gett oss åhörare en smäll på käften och ropat:
– Ila iväg med er – era jävla lemlar!
Tja, eller kanske inte just så, han har ju inte för vana att formulera sig som en berusad skogsmulle. Men något åt det hållet hade jag kanske förväntat mig. Att han ungefär skulle peka på mig och säga:
– Du där. Dö!
Givetvis på bred falköpingsdialekt.

På torsdagskvällen var det mingel och vin i montrarna. Men volymen av vin var mindre i år, tyckte jag mig uppleva. Jag gillar ju som bekant rusdrycker. Och jag uppfattar en utveckling mot en bokmässa med mindre sprit som beklämmande. Verkligen beklämmande.

Jag var givetvis i Egmont Kärnans monter och drack ett par glas av något vitt vin, som hette något med "Devon" – precis som hon den blonda porrskådisen med silikontuttar (en beskrivning som för övrigt passar in på alla porrskådisar), jag jobbar ju för dem, så vinet är således att betrakta som en viss del av min lön. Jag är som sagt ytterst beklämd över årets snålt tilltagna lön. Förlagen sparar alltid in på tecknarna.

En bit ifrån Egmonts monter, utspelade sig under mingelfestligheterna en spektakulärt litet skådespel. En överförfriskad kvinna somnade i ena hörnet på soffan som stod i Aftonbladet kulturs monter. Montern var öde och tom. De röda flaggorna fladdrade fortfarande stolt. Porträttet hängde där och ingav respekt och tyngd. Om det inte vore för kvinnan som nu satt där och sov. Jag såg symboliken i bilden klart framför mig. Hur allt bara förlöjligades av det faktum att hon ensam satt där och sov i soffan. Hon blev en lika tydlig symbol som porträttet och fanorna. Kommunismen var övergiven och endast en anhängare fanns kvar, alltför berusad av sin nyfunna stolthet.

Men inte nog med denna förnedring för kommunismen och Aftonbladet kultur. Jimmy Wallin traskar sedan in i montern och sätter sig jämte kvinnan i soffan. Knäpper upp sin skjorta och visar en t-tröja där det står "VI HAR KNULLAT". Förnedringen är total och gränsöverskridande. Montern blir oåterkallerligt förnedrad. Dessutom fotar Axel Trumpfheller eländet. Fast han skrattar så mycket att bilderna blir alldeles suddiga.

Jag tänker att kanske det var detta som härdarmästare Andersson anade skulle kunna ske. Bäst att inte sticka ut hakan alltför mycket. Bäst att inte skylta med kommunismen.