2013 års bästa skivor del 3. TOXIC HOLOCAUST "From the Ashes of Nuclear Destruction" och "Chemistry of Consciousness".

Om grungen var död innan New Wave of Grunge, NWOG, så är det inget i jämförelse mot vad trashmetallen har varit sedan Megadeth slutade göra bra skivor (ja, du läste rätt. Metallica gjorde bara EN bra skiva. Den första.) Det känns som om hela scenen har varit död i åtminstone tio år.

Men jag blir tvungen att revidera min världsbild när jag verkligen lyssnar på Toxic Holocaust. Jag har sett bandet i olika sammanhang, men aldrig orkat ge dem tid för att de verkar ha varit ännu ett jobbigt crust-harcore-punkband med sådant där mest-för-syns-skull politiskt engagemang. Dessutom verkar de ha gjort minst en miljon skivor.

Jag började lyssna en hel del på "From the Ashes of Nuclear Destruction" när den kom under början på året. Jag satt i lilla småländska Virserum och tecknade på mina serier om kvällarna och då spelade jag bland annat Toxic Holocaust. Efter ett par genomlyssningar började framförallt ett par låtar utkristallisera sig som riktiga blivande klassiker: "In the Name of Science" och "Nuke the Cross". 

Vid tillfälle går jag in på Facebook och gillar Toxic Holocausts sida där. Jag passar på att kolla igenom ett par av deras inlägg. Under något reklaminlägg efter släppet av skivan "From the Ashes of Nuclear Destruction" är det en kille som blivit besviken över att det inte var något nytt utan var samma material igen. Först trodde jag han menade att Toxic Holocaust upprepar sig själva, särskilt när jag läser Toxic Holocaust egna svar till killen. De är inte nådiga – och skäller ut honom ordentligt eftersom han är negativ.

Det här får mig att tänka på Barbara Ehrenreich självbiografiska bok "Smile or die" där hon drabbas av bröstcancer och gör upp med den föreställning i USA att man alltid ska vara positiv. Aldrig negativ. Särskilt inte när man fått cancer. Men Ehrenreich vill mest av allt hitta styrka i ilska och hat. Vilket hon också gör.

Toxic Holocaust har anti-negativ-attityd. "Man skall alltid vara positiv". Jag häpnar och anar en stor kulturskillnad. Jag häpnar ännu mer när jag förstår att skivan "From the Ashes of Nuclear Destruction" faktiskt ÄR en samlingsskiva. Jag känner igen någon låt när jag börjar lyssna på äldre skivor, och då går det upp för mig att det var ett samlingsalbum. Killen som kommenterade hade faktiskt rätt, skivan innehöll ju inget nytt. För precis som jag, hade han säkert trott att skivan var en ny originalskiva. 

Under senare delen av 2013 kommer Toxic Holocaust också ut med en ny skiva: "Chemistry of Consciousness". Omslaget är riktigt snyggt! Vilka färger!

Toxic Holocaust har en del gemensamt med punken. Först och främst går det givetvis undan. Låtarnas längd är ungefär 02:30 minuter ( – att jämföra med till exempel Bongripper som gör få låtar kortare än 10:00). Sedan är det där "miljöengagemanget". Det känns som en klyscha och inget som jag kan ta på allvar. Men jag köper det ändå. Precis som andra gruppers sataniska ordbajseritexter. Det finns trots allt ett visst djup och nyans i dessa – tillsammans med musiken så ger det trots allt en känsla.

Toxic Holocaust är inget nostalgiband. De gör det alla inte trodde var möjligt. Ny bra thrash.