Vem är fiende?

Det är mycket som är förvirrande med den nya amerikanska storfilmen »Battle: Los Angeles« (2011). Vem är fienden och varför finns det två olika filmer med mer eller mindre samma namn?

Just nu pågår en förväxlingskomedi på nätet. Storfilmen »Battle: Los Angeles« har haft premiär i USA och vanligt folk över hela världen vill lägga beslag på en bra gratis-version att ladda ned. Sådana kopior brukar komma upp hyfsat fort på diverse nätsidor som hänvisar till en liten fil man kan ladda ned; en så kallad »torrent«. Någon har då betalat inträde och gått på filmen, för att där sedan filma av den med medhavd filmkamera. Denna film hamnar alltså sedan på nätet. Givetvis med sämre bild- och ljudkvalité; kort och gott en tidig »CAM-version«.

Samtidigt som spelfilmen har gått upp på biograferna (filmen får svensk premiär först den 20 april, 2011) så cirkulerar en torrent med det snarlika namnet »Battle of Los Angeles« på nätet. En teve-produktion. Om du inte upptäckte det så fanns det ett »of« i sistnämnda. Båda filmerna är science fiction-filmer, släppta samma år med alltså bara ett litet »of« som skiljer dem åt – för den som vill ladda ned den ena. Det som händer är att många laddar ned fel och blir förbannade och sedan visar sitt tydliga missnöje i diverse kommentarstrådar. Andra som gjort rätt från början tillrättavisar då bryskt de missnöjda med korrekt information och avslutar med diverse personangrepp. Rätt roligt att läsa. Lite omväxling från de vanliga »sieg heil«-kommentarerna som i och för sig också är roliga. Jag tycker ouppfostrade människor är kul på tryggt och behagligt avstånd.

Sience fiction-filmer har de senaste åren börjat skildra stora konflikter från den lilla vanliga människans synvinkel. Vi får inte längre följa presidenten, eller kanske snarare behöver inte längre följa, som i »Independence Day« (1996). Det som sker i science fiction-filmer får vi numera uppleva från avstånd. Vi vet aldrig varför och direkt vad det är som händer, vi vet bara hur vi skulle uppleva det om vi var där på plats. Det är således jävligt mycket skakig handkamera.

Science fiction-filmen börjar mer och mer likna ett renodlat naturialistiskt drama. Filmer som »Cloverfield« (2008), »Skyline« (2010) och »Monsters« (2010) har fokuserat mer på karaktärerna än på handlingen som har blivit mera världslig. »Monsters« var för mig en total flopp då jag tyckte de båda huvudrollsskådisarna sög kopiöst. Dialogen sög ju etter värre … men filmen hade trots detta en rätt skön stämning som stannat kvar långt efter det att jag sett filmen. Det fanns något (i ordets rätta bemärkelse) romantiskt med den. »Cloverfield« gillade jag bortsett från när det blir för mycket veliciraptor à la jurassic park 2 och »Skyline« kändes som en typisk Will Smith-rulle utan Will Smith.

Vad som är intressant med film från USA är vilken som påstås vara fienden. Från att det i flera decennium ha varit tydligt att det var Sovjetunionen och kommunisterna som var de onda, blev det sedan ett slags vakum efter murens fall. Vem var ond nu, frågade man sig. Sedan, efter det första bombattentatet mot World Trade Center utkristalliserade sig den onde araben. Samme arab som hjälpte James Bond bekämpa kommunister i »Iskallt uppdrag«. Art Malik som spelar arabhjälten i James Bond-filmen 1987 (ja, ja, den är engelsk) spelar sju år senare arabskurk i swarswaldtårtan »True Lies« (1994).

Efter det högst verkliga Irakkriget brutalt skildrat i både teveserien »Generation Kill« (2008) och dataspelet »Call of Duty Modern Warfare 2« (2009), där USA själva var skurken – och araben framstod som ett offer, har skurken istället blivit odefinierbart utomjordisk – och kriget i sig – hemsöker USA som nation. Som en mardröm. Eller kanske ett dåligt samvete där de civila och soldaten inte längre vet vem som är fiende.

Fienden, eller kanske mera faran, är istället att de ska hamna ifrån varandra; att deras kommunikationssamhälle ska rasera och att de inte får veta vad som händer. Ovissheten. Det finns en ironi i det. Just motsatsen, det vaga kollektiva medvetande var nämligen fiende i science fiction-filmer från 1960-talet. Den lilla människan, individen, var hjälten och gjorde skillnad. Hon behövde igen jävla iPhone eller ens en egen e-postadress. Att hålla ihop, kommunicera och göra något tillsammans var dåligt. Många gånger var enda sättet att överleva en sådan film att hålla sig så jävla långt bort från andra som det bara var möjligt. De som gjorde något tillsammans var influerade av utomjordingar, som i sin värsta symbolik hade växt in i människans ryggmärg, omöjlig att avlägsna. Kollektivet var detsamma som kommunism. Kommunism var dåligt.

I »Battle: Los Angeles« finns inga tydliga ledare. Ingen president. Visst agerar den lilla grupp soldater vi följer som soldater alltid har gjort. En tydlig ledare; men hur strukturen ser ut över deras huvud vet vi inte. Och dessa soldater är underförstått underordnade civila då de offrar sina liv för att rädda vad som finns kvar av den amerikanska kärnfamiljen. Människorna och soldaterna på slagfältet kan inte kommunicera med varandra för att utomjordingarna avlyssnar och spårar allt. Fienden i »Battle: Los Angeles« är likaledes det gobala informationssamhället och kanske även det befintliga amerikanska samhället med EN tydlig ledare; presidenten. Man skulle faktiskt kunna se »Battle: Los Angeles« som en identitetskrisfilm. När soldaterna i slutet bombar fiendens sambandscentral blir jag ytterst förvirrad. Var det där en symbolik för det traditionella amerikanska samhället med en president som krossades – eller var det ett hotande informationssamhälle … för nu har de väl ändå begravt hotet om kommunismen?

Som underhållning och film betraktat tycker jag att »Battle: Los Angeles« var tråkig. Jag gillar helt enkelt inte att springa omkring i okänd miljö, jagad av en okänd fiende och fullt med kulsprutesmatter omkring mig. Jag menar; det här är en krigsfilm, och en rätt halvtaskig sådan. Karaktärerna var överlag trista. Om de hade fått skallarna bortblåsta hade gjort mig varken eller. Jag tror inte det beror på att jag dragit på mig en emotionell förkylning utan snarare på att karaktärerna är så trista att det helt enkelt skulle kanske vara lite skönt om de dog. Sorry, Hollywood.

Filmens behållning var avsaknaden av flaggviftande amerikaner som jublar och har tårar i ögonen*. Jag tar även det som ett tecken på en identitetskris. Det börjar gå upp för USA att de snart är nummer tre. Fienden, kanske är deras egna föreställning om sig själva, funderar jag. »Battle: Los Angeles« är kanske första steget, eller i vart fall en vink om att USA’s storkommersiella filmindustri är på väg att rannsakna sin nation och sin världsbild?

(* Men eftersom jag har sett en CAM-version som var hårt beskuren på båda sidor – så vill jag lägga in en brasklapp för att sådant skulle kunna förekomma på kanterna utan att jag haft en chans att observera det.)