Nu finns den igen: filmen ingen trodde fanns.

Daniel Leneér bloggade för ett tag sedan om den mexikanska wrestlaren El Santo och de fruktansvärt dåliga filmer han medverkar i. Jag vill inte vara sämre, utan kontrar med Spindelmannen-filmen från 1977. En film som innehåller jättelöjliga fajtingscener med nästan-ninjas.

I veckan upptäckte jag att den mytomspunna Spindelmannen-filmen från 1977 fanns på nätet. Jag har letat efter den flera gånger, men bara hittat små snuttar på Youtube. Jag har alltid haft för mig att jag såg den på bio strax innan jag förvandlades till en tonåring. Men antagligen sviker mitt minne mig, jag efterkonstruerar nog ett Spiderman-filmbesök tillsammans med andra biobesök från en (ljuvlig, som jag minns den så här i förtioårsåldern) tid, då jag såg filmer som Condorman och Captain America på biograf Saga (?) i Växjö.

Visst hade det varit fantastiskt om jag hade sett Spiderman på bio, men efter att ha läst en smula om filmen på Internet Movie Database så fick jag klart för mig att filmen egentligen var ett längre pilotavsnitt till en hel teve-serie. Och det längre pilotavsnittet var redan inspelat punkåret 1977, inte 1981 som jag hade fått för mig. Således måste jag hittat filmen som VHS-kasset på GVG i Växjö. Antagligen först omkring 1985 då jag var femton och tilläts hyra film. Antagligen fördärvade jag någons kväll genom att hyra skiten.

Mina vänner fick antagligen utstå en hel del – i deras tycke – skitfilm. Jag var ju typen som motvilligt plockade ned – och med – något från topp 20-hyllan. »Dune« var en film de hatade mig för. Jag tyckte den var skitbra och jag minns att jag kände mig illa till mods över deras gnäll under och efter filmen. Någonstans där gick det väl upp för mig att jag var en »outsider«.

Vännerna gillade däremot »Razorback«. Den gick hem. Den var lagom intelligent kanske. Nämnda Captain America-film minns jag inte vad de tyckte om. Jag har försökt förtränga att jag själv tyckte den var bra. Ångesten kryper under skinnet på mig – och jag riktigt hatar mig själv – när jag tänker på hur jag kastade bort mina pengar under veckopengsåren på att köpa importerade dyra jävla serietidningar med Captain America, när jag kunde samlat billiga svenska Spiderman, Dracula och Fantastiska Fyran istället. De hade varit roliga att ha idag. Men Captain America?!

Hela teve-serien »The Amazing Spiderman« – och som det skulle visa sig – att det dessutom fanns två säsonger av – finns på nätet. Någon vänlig själ har digitaliserat sina egenhändigt inspelade VHS-kassett-samling och laddat upp. Kvalitén är därför rätt unken. Oskärpa, hackigt, och mysko ljud. Lägg därtill övertydlig regi av skådespelare och bilder. Dialogen är bitvis genialisk. Men det är russin i kakan. Dialogen utöver är billig utfyllnad. Klichéer. Idén till manuset av piloten påminner en hel del om en Charles Bronson-film från exakt samma år, 1977; »Telefon«.

Den här tönten är förresten Peter Parker:
Strax innan han blir biten av en radioaktiv spindel. Snygg tröja. Fräck frisyr. Hoppsan, biten av något. Sedan traskar han ut på gatan där en bil jagar honom in i en återvändsgränd. Peter Parker springer då upp för en vägg. Det ser dock ut som om han hissas upp i en lina.

Och (ovan) så här illa ser det ut när han kryper och sitter på väggar och skyskrapor. Många gånger kryper han på gröna golv i en studio. Dessa »krypen« klipps sedan in i en filmsekvens med en byggnad filman i nästan samma perspektiv. En hel del av det gröna från studiogolvet kommer med i slutresultatet: piloten.

Men flera gånger så lyfts alltså skådespelaren i en lina uppför en vägg. En lina som man med dåtidens teknik kunde klona bort så att den inte syntes. Resultatet är att linan inte syns. Men alla förstår att den trots allt är där. För Spiderman klättrar inte uppför väggar. Han hissas upp med sprattlande ben.

Sådant hade jag överseende med när jag var tonåring. Under min barndom fanns över huvudtaget ingen amerikansk skräpkultur. När jag väl fick se en flimrig VHS-kasset med en åtta år gammal film så var det med tårar i ögonen. Det var en känsla av »äntligen« som spred sig i min själ. Andra killar i min ålder drömde säkert om att förlora oskulden tillsammans med en flicka med stora fasta bröst. Jag drömde om att få se en riktig Spiderman-film.

Man skulle tänka sig att jag efter att ha sett den filmen kände mig … smutsig … tom och besviken. Men NEJ! Jag var överlycklig. Det var kanske inte i närheten av lyckoruset den extremt påkostade Condorman gav. Men ändock. Det var en oförglömlig filmupplevelse.

Kolla här:
Där (ovan) brände de en jävla massa miljoner. De bemödade sig faktiskt med att gjuta en fasad med fönster och allt plant på marken där Spidde kunde krypa omkring i dräkten som det inte fanns några större pengasummor till. Det blev riktiga skuggor på den liggande fasaden. Och det ser ut som om en skådespelare kryper omkring på en liggande miljonkuliss i en tusenkronors-kostym.

Suck.

Men det var ett kärt återseende.

Urge Overkill är på gång …

(Ovan en spelning för Tarantino verkar det som …)

Urge overkill är ett band som försvann men ändå inte. Efter att ha lirat Neil Diamond-covern »Girl you’ll be a woman soon« till filmen »Pulp Fiction« så försvann de från folks medvetande. Inga nya skivor kom. Inga hitar. Ingenting. Men så en dag så spelade de på Storan i Göteborg. Det var för några år sedan nu. En helt rakt igenom grym konsert. Visst såg de sletna ut, men de satte allt. Allt lät som vanligt. Som om tiden stått still. Detta trots att trummisen Blackie inte längre var med … och vi fick således inte heller fick höra »Blackies Birthday«.

För er som inte känner till Urge Overkill kan nämnas att de spelar helgjuten amerikansk rock. Enkel rå, rak rock. Bas, två gitarrer och trummor. Ofta rätt vemodiga, alltid riffiga.


Från deras tredje skiva spelades »The Candidate« på MTV och indieprogrammet »120 minutes« – det var så jag upptäckte dem. Jag beställde skivan och det visade sig att baksidan var tecknad av ingen mindre än serietecknaren Daniel Clowes vars tidning Eightball jag följde slaviskt.

Nu är Urge på gång med en ny skiva, den första på FEMTON år! Jag vet inte hur pass stora förhoppningar man skall ha … men jävlar i min låda. Urge Overkill kan i vart fall inte jag få nog av!

»Saturation« finns förresten på Spotify …

Göteborgshumor.

Ett minnesvärt tillfälle i dokumentärfilmen om Lemmy – är när han får vara med om när det bombas skarpt med en tysk stridsvagn från Andra Världskriget. Efter att stridsvagnen fyrat av ett skott skriker reportern till Lemmy:
–How was that Lemmy!?
– That was great!

Översättaren – som för övrigt är från Göteborg, bor inte så långt bort från mig faktiskt – är lite roligare:

Håkan Hellström i sitt livs roll.

I våras såg jag »Kommisarie Späck« – den svenska komedin på polisfilmer. Jag gick tillsammans med min son och två av hans kompisar. Ett genidrag. Att gå på komedier blir aldrig så roligt som när man gör det med barn. Skratt smittar och barn skrattar. Verkligen gapskrattar så att en del av innehållet i den extrastora coca-colan sprutar ur näsan.

Jag vet inte vad filmen fick för mottagande av kritiker, men det var nog inte röda mattan och stående ovationer. Det brukar det inte vara för den här typen av filmer. Inte minst när Fredde Granberg varit inblandad. Efter teveserien »Ronny och Ragge« och videoproduktioner med Markoolio är han ett lovligt byte att stampa, sparka och spotta på.

»Kommisarie Späck« var faktiskt en riktigt bra film. Jag har svårt att tänka mig att filmen sågades. Det märktes att det satsats pengar i projektet. Idel duktiga skådespelare – inte minst Leif Andrée – och kanske framförallt ett tacksamt ämne att jobba med. Svensk polisfilm.

Leif Andrée som spelar Mårten Späck, kommisarie, har i början av filmen en teori om att en rad uppenbara mord i själva verket skulle vara självmord. Dessutom skulle självmorden ha begåtts av samma person. En seriesjälvmördare! När hans kolleger frågar honom hur det är möjligt att någon kan mörda sig själv flera gånger är Mårten mer intresserad av att mumsa på en lunchkorv.


Igår hamnade jag framför teven när jag borstade tänderna strax innan läggdags*. En ny och mycket uppdaterad teveserie med Sherlock Holmes började. Bakom produktionen som utspelar sig i modern tid ligger engelska BBC. Jag satt som klistrad, bortsett från att jag kvickt sprang ut på toaletten och spottade i handfatet. Sherlock Holmes – grymt gestaltad av Håkan Hellström – är en »fullt fungerande sociopat«, även om jag tyckte han verkade mera ha en släng av autism eller liknande. Dr. Watson är en krigsveteran från Afghanistan (eller var det Irak) och tillsammans med Holmes så jagar de en …
(… och det är nu kopplingen till »Kommisarie Späck« blir högst relevant …)

… EN SERIESJÄLVMÖRDARE! Jag höll ju på att sätta julens överblivna knäck i halsen. Men så var det. Jag har faktiskt småfunderat på den där teorin som Späck hade. Hur fan skulle det gå till?! Ja, nu vet jag.

Sherlock Holmes är en serie jag kommer följa slaviskt. Kommisarie Späck har jag alltså redan sett. Båda rekommenderas.

[*EDIT: Fan vad dumt skrivit. Som om någon borstade tänderna efter läggdags … suck. Men jag stressade mig igenom detta inlägg. Snart börjar Milan – Lazio.]