Del 6 och slutet på världen som vi känner den!?

Kära bloggläsare, det har blivit dags för den sista delen i den populära serien om vad som finns i vinylbacken på min arbetsplats, min lilla ateljéhörna. En era är på väg att få sitt avslut.

På många sätt kan man dra paralleller till veckans självmordssprängning i Tjockhult. Som jag har hintat innan, så är det ju en regel att ställa de sämsta skivorna sist i backen. Som i ett försök att gömma dem. Man behöver ju heller inte dela med sig av allt på bloggar och fejjan … men. Säpo har börjat bli misstänksamma varför jag dröjer med del 6.

När jag satt i ateljén i tisdags kom det till exempel in en snickare och »ville titta lite på rören«. Jag frågade lite försynt om inte det var rörmokarens uppgift. Då blev han alldeles illröd i ansiktet och sa att han inte var från Säpo.

När han hade gått fick jag för mig att jag var paranoid. Rent logiskt borde han ha ju varit mer nyfiken på den extrema vänsterorganisation som brukar ha möten i vår lokal. Även om det var ett tag sedan jag såg att de hade ett sådant möte. Nåja. Jag känner en press på mig att slänga ihop sista delen och visa att jag verkligen har grus i påsen.

Men först ett läsarbrev från Bernt Lennartsson i Falköping:
Hej Nickan. Jag skriver till dig från Inventia Sales AB. Just denna vecka har vi ett supererbjudande till dig som är egenföretagare. Vi kan stolt meddela att vi kan erbjuda dig ett telefonabonemang där du får en 25-procentig företagsbonus som du kan välja att lösa ut som matkuponger till Frasses Kebab på Drottninggatan i Falköping. Allt du behöver göra är att svara på detta mail.

Hej Bernt. JAG SKA KNULLA DIN RÖV!

Och nu kommer det ni alla väntat på:


26) BOSTON »Don’t Look Back«

Jänkarråcken-råll! Yeah! Det här är rock som är riktigt smörig och svulstig. Hade jag haft en kryllig hockeyfrilla så hade jag stått framför en helspegel dygnet runt och vårdat teserna ömt till tonerna av Boston. Jag hade borstat mitt hår med en tagelborste som också kunde tjäna som låtsasmikrofon, för man måste bara sjunga med när lyssnar på Boston. Vilket samtidigt är knäckande. Jag kraxar värre än en korp och får ironiskt ångest och mindervärdeskomplex av skivan. Den som är så bra.

Boston är mesigare än Kiss. Boston är så mesiga, så skönt mesiga. Jag kan garantera er att när denna skiva spelades in, så användes dåtidens alla 128 kanaler fullt ut. En tredjedel av dem är sångpålägg. Vilka härliga stämmor det blir av alla dessa pålägg. Nästan som en kör. Hur kan man inte älska detta?! Stämmor som är så bra.

Under slutet av 1970-talet älskade alla det här. Skivan sålde guld i USA. Ingen kunde toppa produktionen. Inte ens Boston själva.

Men vem vill sjunga med till musik som får en att inse att man inte kan sjunga, undrar ni. Precis! Vem vill det egentligen? Det är därför kära bloggläsare, man skall vara jävligt tacksamma för vad Boston skapade; frustration och en grogrund för punken.

27) STYX »Cornerstone«
– HERREGUD! Hur har många överproducerade jänkarskivor får det egentligen plats i den där backen!?

Svar: en till.

Tidigt i livet hade jag, eller rättare sagt min syster, en Styx-singel som jag antagligen lånade av henne. Jag tog också bland annat två Jimi Hendrix-singlar av henne, de brukar hon fortfarande med jämna mellanrum påminna mig om. Men hon har aldrig sagt ett ljud om den där Styx-singeln; »Borrowed Time« med »Boat on the River« på B-sidan. Antagligen saknar hon den inte. Eller så var den inte ens hennes. Singeln är och var hur som helst jävligt bra.

Jag köpte på mig ett gäng Styx-skivor för fem-sex år sedan. Styx är klassisk vinylmusik och inget man vill ha på varken cede eller som empetre. Hittade dem inne på Andra Långgatans Skivhandel för 30-40 kronor stycket. Det var bara att slå till. Styx-skivor tillhör ju inte det som finns i outtömliga mängder i skivaffärerna. Precis som Rush har Styx vunnit respekt genom åren, även om musikkritikerna försökt tillintetgöra dem gång efter gång, och antagligen finns det många som håller hårt på sina Styx-skivor.

Tyvärr kom jag aldrig att få någon direkt chans att lyssna in mig på de där skivorna, för min stereo dog i samma veva. Sedan köpte jag en ny. En sådan där jävla hemma-bio-skit-sak med alldeles för många högtalare och en bruksanvisning som får Bibeln att framstå som en lättläst novell.

När man lyssnar på till exempel »Lights« från Cornerstone så är det svårt att uthärda de grymt pinsamma keyboard-ljuden. Tidens tänder har gnagt rätt hårt och vårdslöst på Styx. Men. För det finns ett »men«. Låten klarar sig på slutet med sitt lite funkigare gung; den typiska marsch-takten som Styx hänger sig åt. Jag gillar den. Skön basgång. Skickliga gitarrslingor. Välproducerat. Mycket pålägg. Små detaljer att lyssna till och upptäcka. »Why Me« har också allt det där. Men det jobbiga – OUTHÄRDLIGA – keyboardinledningen till »Babe« kan få vem som helst att handlöst kasta sig ut från ateljén på andra våningen – en säker död käpprätt ned i betongtrappan nedanför.

Jag vet inte, men ibland måste man lyssna på sådan här skit för att bli medveten om att den finns. Paradoxalt fungerar nästan exakt samma äckel-keyboardljud på inledningen till »Borrowed Time«.
28) STYX »Paradise Hotel«

Det är – om ni inte redan listat ut det – längst bak i backen man gömmer allt som kan vara prekärt. Styx råkar ju passande nog vara aktuella till Sweden Rock 2011. Jag tor jag hoppar över den konserten om jag ska vara ärlig. Jag har istället satsat mina stålar på lika sverigeaktuella Rush. Och så hoppas jag kunna åka på Muskelrock igen. Det var skoj.

»Rockin’ The Paradise« och »Too Much Time on My Hands« är ju två klassiker på denna skivan. Det är för övrigt inte originalet som har alminiumlaminat och skit på omslaget som dessutom ska gå att veckla ut till en teater om jag inte missminner mig. En riktig raritet.

29) GERT WILDEN & ORCHESTRA »Schoolgirl Report«

Den här skivan köpte jag på Doolitle i Lund. Där hade de en massa easy listening och annat crap på den tiden det begav sig. Skivan är en samlingsskiva av porrmusik av god kvalitét; bland annat alla klassiker från Shuelmädschen-filmerna. Faktiskt en riktigt bra skiva. Snyggt omslag. Inte så pjåkig faktisk …

Det var det hela. Sieg Heil!