Nickans förbannelser

Mitt liv som skråbblare.

2011-12-15T12:15:00.003+01:00

I år tänkte jag faktiskt bryta – eller åtminstone bända – på traditionen med ett inlägg med årets skivor. I år ska jag istället skriva en 20 punkter lång lista med det jag lyssnat mest på under det gångna året.

Detta innebär att musik som kan vara väldigt gammal kan hamna på min lista – och att jag kan ge de grupper jag missade 2010 den chans de förtjänade; att nämnas av Smakfascisten i egen hög person och skrivas in i musikhistorien för evig tid fram tills dess att universum kollapsar.

Att mäta hur mycket man lyssnar på, vad man lyssnar på och när man lyssnar på det har ju blivit möjligt i och med storebrorssamarbetet mellan Last.fm, iTunes och Spotify.

Den stora nackdelen är att det inte går att mäta vad som snurrat på vinylspelaren och att man måste vara uppkopplad för att kunna skråbbla till Last.fm.

Det där med att vara uppkopplad jämt är något jag haft svårt för. Det blir lätt att man ägnar tid till att kolla på facebook och bete sig som värsta klyftröven (=smartass) eller kolla vilka troll som fular sig på flashback när man har tillgång till nätet. Min facebooksida stängde jag ned igen. För andra gången tror jag. Känner jag suget, kan jag alltid logga in på jobbets facebook och skriva något klyftigt där.

Kalenderbitaren i mig anser att det finns ett liv innan jag började att skråbbla till Last.fm (vilket var tidigt under våren) och ett liv efter. Att få barn var en viktig … förlåt, viktiga händelser i mitt liv. Men som mina läsare säkert förstår – och själva också säkert känner – så är känslan av att kunna bokföra sin musik något som väger tyngre. I längden. Barn föds bara en gång. En sammanställd lista med två ynka namn är inget för en kalenderbitare – det kan väl inte vara så svårt att förstå?

Att läsa en lista av vad man spelat under året är som att läsa en dagbok, många minnen väcks till liv. En nyanserad bild växer dessutom fram när man studerar vad man lyssnat på under det gångna året. Det är knappast bara sann norsk svartmetall eller svensk progg som toppar. Nä, där förekommer så skilda akter som Erroll Garner, Ulf Lundell, Bugge Wesseltoft, Kapten Röd och Hasse Alfredsson ganska högt upp i hierarkin. Allt mäts. Och det gäller att logga ut om ungarna eller kärestan vill låna Spotify. Gör man inte det så besudlas listan med allt i från Smurfhits till Erik Saade eller First Aid Kit. Men innan man då cyklar upp till fästet vid Älvsborgsbron för att undvika skammen genom att kasta sig ned mot en säker död, bör man känna till att man i efterhand kan redigera bort dylika pinsamheter. Det är givetvis fusk. Men reglerna säger att det är fullt tillåtet om någon annan skråbbelrejpat en. Det är då tillåtet att sudda ut spåren efter små smurfar och IFK Göteborgs hejarramsor som en dotter med svaga gener kan ha spelat när egentligen hon borde ha varit inloggad.

Länge gick det bara att mäta sådant som fanns på Spotify. Men numera kan man använda Spotify som en ren mp3-spelare och samtidigt skråbbla. Fint, tycker jag. Listan 2011 kommer hyfsat närma det jag faktiskt lyssnat på. Det gäller bara att lägga till och lägga ihop lite mer lyssningar med Akimbo och Sun Dial för att topp 20-listan ska stämma. Båda grupper har, förutom att ha snurrat flitigt på vinylspelaren, även blandats upp på två olika ställen på Spotify. En av Akimbos skivor har av någon anledning inkluderats i djungelmusikgruppen !Akimbo’s katalog. Fett pinsamt och extrem batikvarning på det. "Världsmusik", fi satan!

Sundial och Sun Dial må ha samma medlemmar såväl som att de ligger på samma skivbolag, men på asperger-Spotify och Last.fm är det två olika grupper. Särskrivning är inget man ska ta lätt på.

Visst vore det kul om jag under december, i samband med det att jag postar själva listan, kunde posta med en sådan där Spotify-länk till min topp 20? Och samtidigt skriva om dem. Så kan alla ni beundrare och stalkare där ute känna att ni kan bli lite mer som mig genom att lyssna på det jag lyssnar på. God jul i förskott säger jag bara!

Så roligt det kan bli.

2011-09-27T10:26:00.004+02:00

Norwegian black metal vs. Kalmarprogg.

»… not to be confused with the ’70s Swedish progressive rockers …«

Spotify i ett nötskal.

Öppet hus i SERIEATELJÉN 22-24 sept 2011!

2011-09-13T13:51:00.003+02:00

Vem vill vara på Bokmässan och mingla med Lars Vilks och hans efterhängsna självmordsbombare när man kan softa med Göteborgs serietecknare vid det betydligt lugnare Chapmans Torg? Inte jag i vart fall.

Det ryktas om lådvin, starköl och tilltugg.

Vem är fiende?

2011-04-04T09:09:00.001+02:00

Det är mycket som är förvirrande med den nya amerikanska storfilmen »Battle: Los Angeles« (2011). Vem är fienden och varför finns det två olika filmer med mer eller mindre samma namn?

Just nu pågår en förväxlingskomedi på nätet. Storfilmen »Battle: Los Angeles« har haft premiär i USA och vanligt folk över hela världen vill lägga beslag på en bra gratis-version att ladda ned. Sådana kopior brukar komma upp hyfsat fort på diverse nätsidor som hänvisar till en liten fil man kan ladda ned; en så kallad »torrent«. Någon har då betalat inträde och gått på filmen, för att där sedan filma av den med medhavd filmkamera. Denna film hamnar alltså sedan på nätet. Givetvis med sämre bild- och ljudkvalité; kort och gott en tidig »CAM-version«.

Samtidigt som spelfilmen har gått upp på biograferna (filmen får svensk premiär först den 20 april, 2011) så cirkulerar en torrent med det snarlika namnet »Battle of Los Angeles« på nätet. En teve-produktion. Om du inte upptäckte det så fanns det ett »of« i sistnämnda. Båda filmerna är science fiction-filmer, släppta samma år med alltså bara ett litet »of« som skiljer dem åt – för den som vill ladda ned den ena. Det som händer är att många laddar ned fel och blir förbannade och sedan visar sitt tydliga missnöje i diverse kommentarstrådar. Andra som gjort rätt från början tillrättavisar då bryskt de missnöjda med korrekt information och avslutar med diverse personangrepp. Rätt roligt att läsa. Lite omväxling från de vanliga »sieg heil«-kommentarerna som i och för sig också är roliga. Jag tycker ouppfostrade människor är kul på tryggt och behagligt avstånd.

Sience fiction-filmer har de senaste åren börjat skildra stora konflikter från den lilla vanliga människans synvinkel. Vi får inte längre följa presidenten, eller kanske snarare behöver inte längre följa, som i »Independence Day« (1996). Det som sker i science fiction-filmer får vi numera uppleva från avstånd. Vi vet aldrig varför och direkt vad det är som händer, vi vet bara hur vi skulle uppleva det om vi var där på plats. Det är således jävligt mycket skakig handkamera.

Science fiction-filmen börjar mer och mer likna ett renodlat naturialistiskt drama. Filmer som »Cloverfield« (2008), »Skyline« (2010) och »Monsters« (2010) har fokuserat mer på karaktärerna än på handlingen som har blivit mera världslig. »Monsters« var för mig en total flopp då jag tyckte de båda huvudrollsskådisarna sög kopiöst. Dialogen sög ju etter värre … men filmen hade trots detta en rätt skön stämning som stannat kvar långt efter det att jag sett filmen. Det fanns något (i ordets rätta bemärkelse) romantiskt med den. »Cloverfield« gillade jag bortsett från när det blir för mycket veliciraptor à la jurassic park 2 och »Skyline« kändes som en typisk Will Smith-rulle utan Will Smith.

Vad som är intressant med film från USA är vilken som påstås vara fienden. Från att det i flera decennium ha varit tydligt att det var Sovjetunionen och kommunisterna som var de onda, blev det sedan ett slags vakum efter murens fall. Vem var ond nu, frågade man sig. Sedan, efter det första bombattentatet mot World Trade Center utkristalliserade sig den onde araben. Samme arab som hjälpte James Bond bekämpa kommunister i »Iskallt uppdrag«. Art Malik som spelar arabhjälten i James Bond-filmen 1987 (ja, ja, den är engelsk) spelar sju år senare arabskurk i swarswaldtårtan »True Lies« (1994).

Efter det högst verkliga Irakkriget brutalt skildrat i både teveserien »Generation Kill« (2008) och dataspelet »Call of Duty Modern Warfare 2« (2009), där USA själva var skurken – och araben framstod som ett offer, har skurken istället blivit odefinierbart utomjordisk – och kriget i sig – hemsöker USA som nation. Som en mardröm. Eller kanske ett dåligt samvete där de civila och soldaten inte längre vet vem som är fiende.

Fienden, eller kanske mera faran, är istället att de ska hamna ifrån varandra; att deras kommunikationssamhälle ska rasera och att de inte får veta vad som händer. Ovissheten. Det finns en ironi i det. Just motsatsen, det vaga kollektiva medvetande var nämligen fiende i science fiction-filmer från 1960-talet. Den lilla människan, individen, var hjälten och gjorde skillnad. Hon behövde igen jävla iPhone eller ens en egen e-postadress. Att hålla ihop, kommunicera och göra något tillsammans var dåligt. Många gånger var enda sättet att överleva en sådan film att hålla sig så jävla långt bort från andra som det bara var möjligt. De som gjorde något tillsammans var influerade av utomjordingar, som i sin värsta symbolik hade växt in i människans ryggmärg, omöjlig att avlägsna. Kollektivet var detsamma som kommunism. Kommunism var dåligt.

I »Battle: Los Angeles« finns inga tydliga ledare. Ingen president. Visst agerar den lilla grupp soldater vi följer som soldater alltid har gjort. En tydlig ledare; men hur strukturen ser ut över deras huvud vet vi inte. Och dessa soldater är underförstått underordnade civila då de offrar sina liv för att rädda vad som finns kvar av den amerikanska kärnfamiljen. Människorna och soldaterna på slagfältet kan inte kommunicera med varandra för att utomjordingarna avlyssnar och spårar allt. Fienden i »Battle: Los Angeles« är likaledes det gobala informationssamhället och kanske även det befintliga amerikanska samhället med EN tydlig ledare; presidenten. Man skulle faktiskt kunna se »Battle: Los Angeles« som en identitetskrisfilm. När soldaterna i slutet bombar fiendens sambandscentral blir jag ytterst förvirrad. Var det där en symbolik för det traditionella amerikanska samhället med en president som krossades – eller var det ett hotande informationssamhälle … för nu har de väl ändå begravt hotet om kommunismen?

Som underhållning och film betraktat tycker jag att »Battle: Los Angeles« var tråkig. Jag gillar helt enkelt inte att springa omkring i okänd miljö, jagad av en okänd fiende och fullt med kulsprutesmatter omkring mig. Jag menar; det här är en krigsfilm, och en rätt halvtaskig sådan. Karaktärerna var överlag trista. Om de hade fått skallarna bortblåsta hade gjort mig varken eller. Jag tror inte det beror på att jag dragit på mig en emotionell förkylning utan snarare på att karaktärerna är så trista att det helt enkelt skulle kanske vara lite skönt om de dog. Sorry, Hollywood.

Filmens behållning var avsaknaden av flaggviftande amerikaner som jublar och har tårar i ögonen*. Jag tar även det som ett tecken på en identitetskris. Det börjar gå upp för USA att de snart är nummer tre. Fienden, kanske är deras egna föreställning om sig själva, funderar jag. »Battle: Los Angeles« är kanske första steget, eller i vart fall en vink om att USA’s storkommersiella filmindustri är på väg att rannsakna sin nation och sin världsbild?

(* Men eftersom jag har sett en CAM-version som var hårt beskuren på båda sidor – så vill jag lägga in en brasklapp för att sådant skulle kunna förekomma på kanterna utan att jag haft en chans att observera det.)

Nörd-grunge-humor

2011-03-29T11:24:00.000+02:00

Nu finns den igen: filmen ingen trodde fanns.

2011-02-26T21:28:00.006+01:00

Daniel Leneér bloggade för ett tag sedan om den mexikanska wrestlaren El Santo och de fruktansvärt dåliga filmer han medverkar i. Jag vill inte vara sämre, utan kontrar med Spindelmannen-filmen från 1977. En film som innehåller jättelöjliga fajtingscener med nästan-ninjas.

I veckan upptäckte jag att den mytomspunna Spindelmannen-filmen från 1977 fanns på nätet. Jag har letat efter den flera gånger, men bara hittat små snuttar på Youtube. Jag har alltid haft för mig att jag såg den på bio strax innan jag förvandlades till en tonåring. Men antagligen sviker mitt minne mig, jag efterkonstruerar nog ett Spiderman-filmbesök tillsammans med andra biobesök från en (ljuvlig, som jag minns den så här i förtioårsåldern) tid, då jag såg filmer som Condorman och Captain America på biograf Saga (?) i Växjö.

Visst hade det varit fantastiskt om jag hade sett Spiderman på bio, men efter att ha läst en smula om filmen på Internet Movie Database så fick jag klart för mig att filmen egentligen var ett längre pilotavsnitt till en hel teve-serie. Och det längre pilotavsnittet var redan inspelat punkåret 1977, inte 1981 som jag hade fått för mig. Således måste jag hittat filmen som VHS-kasset på GVG i Växjö. Antagligen först omkring 1985 då jag var femton och tilläts hyra film. Antagligen fördärvade jag någons kväll genom att hyra skiten.

Mina vänner fick antagligen utstå en hel del – i deras tycke – skitfilm. Jag var ju typen som motvilligt plockade ned – och med – något från topp 20-hyllan. »Dune« var en film de hatade mig för. Jag tyckte den var skitbra och jag minns att jag kände mig illa till mods över deras gnäll under och efter filmen. Någonstans där gick det väl upp för mig att jag var en »outsider«.

Vännerna gillade däremot »Razorback«. Den gick hem. Den var lagom intelligent kanske. Nämnda Captain America-film minns jag inte vad de tyckte om. Jag har försökt förtränga att jag själv tyckte den var bra. Ångesten kryper under skinnet på mig – och jag riktigt hatar mig själv – när jag tänker på hur jag kastade bort mina pengar under veckopengsåren på att köpa importerade dyra jävla serietidningar med Captain America, när jag kunde samlat billiga svenska Spiderman, Dracula och Fantastiska Fyran istället. De hade varit roliga att ha idag. Men Captain America?!

Hela teve-serien »The Amazing Spiderman« – och som det skulle visa sig – att det dessutom fanns två säsonger av – finns på nätet. Någon vänlig själ har digitaliserat sina egenhändigt inspelade VHS-kassett-samling och laddat upp. Kvalitén är därför rätt unken. Oskärpa, hackigt, och mysko ljud. Lägg därtill övertydlig regi av skådespelare och bilder. Dialogen är bitvis genialisk. Men det är russin i kakan. Dialogen utöver är billig utfyllnad. Klichéer. Idén till manuset av piloten påminner en hel del om en Charles Bronson-film från exakt samma år, 1977; »Telefon«.

Den här tönten är förresten Peter Parker:
Strax innan han blir biten av en radioaktiv spindel. Snygg tröja. Fräck frisyr. Hoppsan, biten av något. Sedan traskar han ut på gatan där en bil jagar honom in i en återvändsgränd. Peter Parker springer då upp för en vägg. Det ser dock ut som om han hissas upp i en lina.

Och (ovan) så här illa ser det ut när han kryper och sitter på väggar och skyskrapor. Många gånger kryper han på gröna golv i en studio. Dessa »krypen« klipps sedan in i en filmsekvens med en byggnad filman i nästan samma perspektiv. En hel del av det gröna från studiogolvet kommer med i slutresultatet: piloten.

Men flera gånger så lyfts alltså skådespelaren i en lina uppför en vägg. En lina som man med dåtidens teknik kunde klona bort så att den inte syntes. Resultatet är att linan inte syns. Men alla förstår att den trots allt är där. För Spiderman klättrar inte uppför väggar. Han hissas upp med sprattlande ben.

Sådant hade jag överseende med när jag var tonåring. Under min barndom fanns över huvudtaget ingen amerikansk skräpkultur. När jag väl fick se en flimrig VHS-kasset med en åtta år gammal film så var det med tårar i ögonen. Det var en känsla av »äntligen« som spred sig i min själ. Andra killar i min ålder drömde säkert om att förlora oskulden tillsammans med en flicka med stora fasta bröst. Jag drömde om att få se en riktig Spiderman-film.

Man skulle tänka sig att jag efter att ha sett den filmen kände mig … smutsig … tom och besviken. Men NEJ! Jag var överlycklig. Det var kanske inte i närheten av lyckoruset den extremt påkostade Condorman gav. Men ändock. Det var en oförglömlig filmupplevelse.

Kolla här:
Där (ovan) brände de en jävla massa miljoner. De bemödade sig faktiskt med att gjuta en fasad med fönster och allt plant på marken där Spidde kunde krypa omkring i dräkten som det inte fanns några större pengasummor till. Det blev riktiga skuggor på den liggande fasaden. Och det ser ut som om en skådespelare kryper omkring på en liggande miljonkuliss i en tusenkronors-kostym.

Suck.

Men det var ett kärt återseende.

Urge Overkill är på gång …

2011-02-14T20:58:00.007+01:00

(Ovan en spelning för Tarantino verkar det som …)

Urge overkill är ett band som försvann men ändå inte. Efter att ha lirat Neil Diamond-covern »Girl you’ll be a woman soon« till filmen »Pulp Fiction« så försvann de från folks medvetande. Inga nya skivor kom. Inga hitar. Ingenting. Men så en dag så spelade de på Storan i Göteborg. Det var för några år sedan nu. En helt rakt igenom grym konsert. Visst såg de sletna ut, men de satte allt. Allt lät som vanligt. Som om tiden stått still. Detta trots att trummisen Blackie inte längre var med … och vi fick således inte heller fick höra »Blackies Birthday«.

För er som inte känner till Urge Overkill kan nämnas att de spelar helgjuten amerikansk rock. Enkel rå, rak rock. Bas, två gitarrer och trummor. Ofta rätt vemodiga, alltid riffiga.

Från deras tredje skiva spelades »The Candidate« på MTV och indieprogrammet »120 minutes« – det var så jag upptäckte dem. Jag beställde skivan och det visade sig att baksidan var tecknad av ingen mindre än serietecknaren Daniel Clowes vars tidning Eightball jag följde slaviskt.

Nu är Urge på gång med en ny skiva, den första på FEMTON år! Jag vet inte hur pass stora förhoppningar man skall ha … men jävlar i min låda. Urge Overkill kan i vart fall inte jag få nog av!

»Saturation« finns förresten på Spotify …

Göteborgshumor.

2011-02-02T23:44:00.003+01:00

Ett minnesvärt tillfälle i dokumentärfilmen om Lemmy – är när han får vara med om när det bombas skarpt med en tysk stridsvagn från Andra Världskriget. Efter att stridsvagnen fyrat av ett skott skriker reportern till Lemmy:
–How was that Lemmy!?
– That was great!

Översättaren – som för övrigt är från Göteborg, bor inte så långt bort från mig faktiskt – är lite roligare:

Håkan Hellström i sitt livs roll.

2011-02-01T20:23:00.005+01:00

I våras såg jag »Kommisarie Späck« – den svenska komedin på polisfilmer. Jag gick tillsammans med min son och två av hans kompisar. Ett genidrag. Att gå på komedier blir aldrig så roligt som när man gör det med barn. Skratt smittar och barn skrattar. Verkligen gapskrattar så att en del av innehållet i den extrastora coca-colan sprutar ur näsan.

Jag vet inte vad filmen fick för mottagande av kritiker, men det var nog inte röda mattan och stående ovationer. Det brukar det inte vara för den här typen av filmer. Inte minst när Fredde Granberg varit inblandad. Efter teveserien »Ronny och Ragge« och videoproduktioner med Markoolio är han ett lovligt byte att stampa, sparka och spotta på.

»Kommisarie Späck« var faktiskt en riktigt bra film. Jag har svårt att tänka mig att filmen sågades. Det märktes att det satsats pengar i projektet. Idel duktiga skådespelare – inte minst Leif Andrée – och kanske framförallt ett tacksamt ämne att jobba med. Svensk polisfilm.

Leif Andrée som spelar Mårten Späck, kommisarie, har i början av filmen en teori om att en rad uppenbara mord i själva verket skulle vara självmord. Dessutom skulle självmorden ha begåtts av samma person. En seriesjälvmördare! När hans kolleger frågar honom hur det är möjligt att någon kan mörda sig själv flera gånger är Mårten mer intresserad av att mumsa på en lunchkorv.

Igår hamnade jag framför teven när jag borstade tänderna strax innan läggdags*. En ny och mycket uppdaterad teveserie med Sherlock Holmes började. Bakom produktionen som utspelar sig i modern tid ligger engelska BBC. Jag satt som klistrad, bortsett från att jag kvickt sprang ut på toaletten och spottade i handfatet. Sherlock Holmes – grymt gestaltad av Håkan Hellström – är en »fullt fungerande sociopat«, även om jag tyckte han verkade mera ha en släng av autism eller liknande. Dr. Watson är en krigsveteran från Afghanistan (eller var det Irak) och tillsammans med Holmes så jagar de en …
(… och det är nu kopplingen till »Kommisarie Späck« blir högst relevant …)

… EN SERIESJÄLVMÖRDARE! Jag höll ju på att sätta julens överblivna knäck i halsen. Men så var det. Jag har faktiskt småfunderat på den där teorin som Späck hade. Hur fan skulle det gå till?! Ja, nu vet jag.

Sherlock Holmes är en serie jag kommer följa slaviskt. Kommisarie Späck har jag alltså redan sett. Båda rekommenderas.

[*EDIT: Fan vad dumt skrivit. Som om någon borstade tänderna efter läggdags … suck. Men jag stressade mig igenom detta inlägg. Snart börjar Milan – Lazio.]

»Varför är det så …?«

2011-01-16T22:42:00.001+01:00

»Varför är det så … att Gud som är så god, har skapat IKEA och deras jävla pappskivor till möbler …?« Det var en frågeställning som dök upp i mitt huvud när vi häromdagen satt på The Rover och drack några öl och käkade råbiff. Jag hittade en Smakfascisten-serie om ämnet i mitt medhavda anteckningsblock. Och jag funderar på att teckna den.

Det är en längre serienovell. Sådana lite längre som jag gjorde omkring 2001 när Robert och hans skivaffär var en renodlad nätserie för de närmsta sörjande. Innan han och allt annat jag hade gjort på nätet hamnade i papperskorgen runt 2004 eller 2005. Ni vet, det episka seriealbumet som man alltid börjar med.
– Det ska vara på 3.000 sidor och handla om gnomernas utsatta situation!
Ja, det finns ingen anledning att gå djupare in i det ämnet. Det blir ju som bekant aldrig verklighet; det där första episka seriealbumet vi alla ska göra.

En del de tar helt enkelt livet av sig när de inser att de aldrig kommer att kunna förverkliga »det där första episka seriealbumet vi alla ska göra«. Andra, sådana som jag själv, vi gör något betydligt mindre istället. Små futtiga bilder med texter på långt under 30.000 tecken. Något som vilken människa som helst kunde klara av att göra.

»Varför är det så … att Gud som är så god, har skapat seriestrippar, poesi, nyheter från TT och annat snuttifierat skit …?«

Archers of Loaf - "Web in Front" Alias Records

2011-01-07T11:40:00.001+01:00

Håller på och tecknar Smakfascisten, så jag känner inte att jag hinner uppdatera min blogg. Det är ju roligare att teckna. Serierna hamnar på kommande satsningen med en seriesida.

Postar den här gamla indiedängan som jag lyssnade på när jag, efter tjat från son och käresta, skaffade Spotify till datorn. Jag hatar Spotify, men mitt hat veknade lite när jag såg att Imaad Wasifs första album fanns. Spelade det och kände mig genast lite mer vänligt inställd. Vidare hittade jag en gammal Golden Smog-skiva som jag rådiggade under de år jag jobbade på Egmont … i mitten på 90-talet? Eller slutet av 90-talet?

Kanske jag kan sätta ihop en sådan där lista och posta? Typ en blandkasset ...

De bästa skivorna 2010

2010-12-17T09:05:00.010+01:00

Musikåret 2010 kan redan nu summeras. Det har åter blivit dags för min lista över årets bästa skivor. Vanligtvis brukar jag gnälla på den här typen av listor – eftersom det skulle förutsätta att man lever endast i nuet (läs: att man är en historielös jävel utan visioner), men eftersom det är tredje året i rad som jag själv knåpar ihop en liknande lista är det bara att konstatera att konsumtionismen har borrat sig in i ryggmärgen på mig. Även jag har fallit offer för kollektivet. Men nog om det.

Musikåret 2010 har bjudit mig på en hel del godsaker. Mycket av det jag har lyssnat på har varit jänkarrock i den tunga och progressiva skolan. Band som Naam, Earth, Earthless och Kylesa har gjort stort intryck på mig, men även Imaad Wasif (med »The Voidist« som borde toppat min lista 2009) och Sonic Youth (»The Eternal«). Men framförallt är det nordiskt som spelats i mina lurar.

Jag köpte på mig en för mig ny Bobo Stensons Trioskiva som har bjudit på några av årets bästa stunder, jag har druckit öl och sjungit med i San Michaels gamla proggklassiker och vrålat mig hes till de onda tonerna från Vemoth.

Många stora band har släppt nytt under 2010, men i stort sett ingen av dem har levererat något som fått en guldstjärna i min bok. Istället har det varit de små oberoende oglamourösa musikkonstnärerna som gjort ett oförglömligt intryck. Gott folks – dags att lägga er på knä och visa stor vörnad och respekt för följande grupper:

1.) DRÅPSNATT »Hymner till undergången«

Ett svenskt skellefteåband med ett ryskt skivkontrakt som spelar norskt intar ohotat hedersplatsen. Detta är ett riktigt mästerverk.

Dråpsnatt förenar på ett harmoniskt sätt Burzums ångestfyllda toner från »Hvis lyset tar oss« med folkmusik utan att iklä sig några knätofsar. Folktonerna är genomgående vackert vemodiga, ackompanjerande med ångestfylld guttersång. Musiken tar hela tiden nya vändiningar, och kontraster står alltid att hitta. Till det brutalt hårda finns alltid något vemodigt vackert. Dråpsnatts »Hymner till undergången« är ett spektra av bombastik, hardcore, vemodiga pianotoner, skönsång, stämsång, gutter och growl.

Dråpsnatt är »Lek- och Buslandet« för svartmetallare som gillar filmreferenser, vacker poesi och samtidigt inte räds välskrivna låtar. Det här är musik för nordmän som vågar följa med på en färd ända bort till Blåland om så skulle krävas.

Användningsområde: När jag bryter ny mark ombord på Enterprise.
Bästa spår: »Tonerna de klinga«

2.) VALKYRJA »Contamination«

Svartmetall smitt av ett gäng hårdnackade stockholmare som har en vision som de följer till hundra procent. Det här bandet verkar inte vika ned sig för något. De har ett mål. Ett kall. Det här är svartmetall som paradoxalt smälter samman komplex minimalism. Det här är musik som man kan lyssna på över 40 gånger utan att tröttna. Det blir bara bättre.

RESPEKT! Jag vågar påstå att detta album innehåller några av världens bästa trumgångar.

Användningsområde: När ingen förstår dig, när allt är fel, då är Valkyrja din trogna vän. Hon ger dig tröst och styrka.
Bästa Spår: »Catharsis (Contaminate the earth)«

3.) BURZUM »Belus«

Norrbaggen är tillbaka! Ljudbilden är enkel och avskalad. Varg Vikernes är en regissör fullt jämförbar med Roy Andersson eller Andrej Tarkovskij. »Ting tar tid« skulle mycket väl kunna vara deras gemensamma motto – de vågar ta sig god till att bygga upp något mäktigt. Det som är omedelbart hos Dråpsnatt – får här längre tid att växa fram. Ambient är en kort och konsis beskrivning. Men Vikernes visar även att han är beredd att låta sig föras iväg på färder till främmande länder. Här finns en nyfikenhet och en experimentlysnad som bådar gott inför framtiden.

Användningsområde: Det här smyger man lite med. Burzum är fortfarande lite »fy-fy« att lyssna på. Har du inga motargument på ifrågasättandet av »det manliga geniet vars handlingar man är beredd att förlåta« är det säkrast att använda lurar och låtsas som om det regnar.
Bästa Spår: »Kaimadalthas' nedstigning«

4.) BORKNAGAR »Universal«

Det norska bandet som verkligen förtjänar en publik lika stor som Iron Maidens. »Universal« toppar säkerligen flera av årets bästa-listor. Det går inte värja mot en grupp som kan leverera oerhört bra refränger i välskrivna progressiva låtar som sätter både Dimmu Borgir och Cathedral i skamvrån.

Användningsområde: Förfest hemma hos polaren som köpt en hifi-stereo. Med Borknagar spräcker du lätt hans tillhörande 40.000 kronors-högtalare.
Bästa spår: »Havoc«

5.) MY BROTHER THE WIND »Twilight in the crystal cabinet«

Ett klassiskt instrumentalt jamalbum. Ett ögonblicksverk. Ett infall som sammanfattar ett helt liv. Denna konstellation har en ryggsäck sydd i stryktåligt kvalitetsmaterial – fullpackad med genuin musikhistoria. Neil Young, Jimi Hendrix och 70-talsrock. Det här så fruktansvärt bra.

Användningsområde: När festen kommit igång på allvar, när kroppen blivit varm av alkohol är det detta du ska trycka i stereon låta gästerna veta att nu jävlar är det dans borti …
Bästa spår: Det går inte att klyva en diamant. Men lite subtilt kan man väl säga att det nog inte rör sig om »Precious sanity«.

6.) HELHEIM »Åsgards fall«

I motsatts till en indiepoppare måste jag till att drista mig med att Helheims tidigare repetoar är lite för loj för min smak. Burkigt och bajsigt ljud med knätofsvarning.

Men så: som en blixt från en klar himmel gör de denna utmärkta skiva. En kovändning. Ljudbilden är kristallklar, välproducerad och avskalad. Folktonerna är ordentligt nedtonade (jämfört med hur det lät innan) och det är mera hårdrock. Nyinspelningen av »Jernskogen« är befogad och säger allt.

Användningsområde: Norsk svartmetall att drömma sig bort med eller öva stämbanden till.
Bästa spår: »Åsgards fall II«

7.) HIGH ON FIRE »Snakes for the divine«

Den här beställde jag direkt från »US of fucking A«. High on Fire måste ju vara en av det landets nationalklenoder! Albumet och titelspåret kickar igång med lite Angus Young-plink – sedan PANG! Man är golvad. Det här är »Motörheadturken« för 2000-talet och jag älskar det så att jag kan explodera.

Användningsområde: När man tanig – som man är – pressar sina inoljade klena muskler i gymet.
Bästa spår: Svårt val; titelspåret är ju en klassiker, men avslutningen »Holy flames of the fire spitter« och när de skanderar »Hora!« får vågen att tippa över till fördel.

8.) MAGNOLIA »Steg för steg«

Åmålrockarna tuffar på med sin proggiga 70-talsrock. Förbannat bra texter och låtar som verkligen sätter sig. Magnolia lyckas med att sätta toner till landsort och småstad.

Användningsområde: När man kommer hem blodig från en krogrunda som slutade med ett slagsmål vid korvmojen.
Bästa spår: »En tanke«

9.) AVSKY »Scorn«

Det här är ett album som smög sig på. Jag lyssnade på det många gånger utan att tycka att det stack ut någe nämnvärt. Det kanske det inte gör heller. Men det här är så jävla bra. Det är svartmetall i den gamla goda skolan. Många gånger drar det åt döds med tydligt gung och sväng.

Avsky förtjänar denna plats för att de envist trummar på, i låtar där de flesta är en bit över nio minuter långa, och hela tiden hittar något nytt. Det är kreativt med små medel. Klyschigt ibland. Ja, och?! Det här är jävligt bra!

Användningsområde: Högt i ateljéstereon när man stör sig på den svarvande grannen eller bara känner för att plåga de muppiga telefonfonförsäljarna på den andra sidan väggen.
Bästa spår: »The sickness within«

10.) KYLESA »Spiral shadow«

Indierock eller grunge med tunga influenser. Inte bandets mästerverk. Men ändock ett mästerverk. Tillsammans med Dark Castle är Kylesa det mest spännande som händer på andra sidan havet i Vinlandet.

Användningsområde: När jag känner för att spetsa shoegazerpoppen med lite hårdare tongångar.
Bästa spår: Fan vad svårt. Jag avstår. Albumet är grymt rakt igenom.

11.) IHSAHN »After«

Välproducerad norsk proggressiv svartmetall med toner av frijazzsaxofonisten i (norska) Shining. Det här är oklanderligt snyggt. Musikermusik fyllt med experimentlusta och stor pondus.

Användningsområde: I lurarna när man är ute och vandrar och tycker att fåglarna inte riktigt kan fånga och uttrycka variationerna och känslorna i landskapet.
Bästa spår: »Heavens black sea«

12.) DARKTHRONE »Circle the wagons«

Jag gillar verkligen den här enkla 80-talsretrohårdrocken. Är man pretentiös hårdrocksnörd måste man ju bara älska detta. De tidiga plattorna i all ära … men detta är ju riktigt skoj.

Användningsområde: »Circle the wagons«, burköl och hämtpizza förgyller den trista vardagskvällen när man ska upp och jobba nästa dag.
Bästa spår: »I am the working class«

13.) BLACK TUSK »Taste the sin«

Favoriter i repris. Det här är ett punkigare High on Fire. Svinbra är ordet. Ren jävla punk n’ roll!

Användningsområde: Högt i bilstereon när du flyr från snuten i 170 knyck.
Bästa spår: »The ride«

(Edit: Jag måste eventuellt reservera mig för att jag kan komma att stoppa in Sun Dial på denna lista. Det gamla indierockbandet spelar numera hårdrockspsykadelica. Nya vinylen är ospelad. Vågar, på grund av halkan, inte cykla ned till ateljén och lyssna på den.)

Del 6 och slutet på världen som vi känner den!?

2010-12-16T20:20:00.004+01:00

Kära bloggläsare, det har blivit dags för den sista delen i den populära serien om vad som finns i vinylbacken på min arbetsplats, min lilla ateljéhörna. En era är på väg att få sitt avslut.

På många sätt kan man dra paralleller till veckans självmordssprängning i Tjockhult. Som jag har hintat innan, så är det ju en regel att ställa de sämsta skivorna sist i backen. Som i ett försök att gömma dem. Man behöver ju heller inte dela med sig av allt på bloggar och fejjan … men. Säpo har börjat bli misstänksamma varför jag dröjer med del 6.

När jag satt i ateljén i tisdags kom det till exempel in en snickare och »ville titta lite på rören«. Jag frågade lite försynt om inte det var rörmokarens uppgift. Då blev han alldeles illröd i ansiktet och sa att han inte var från Säpo.

När han hade gått fick jag för mig att jag var paranoid. Rent logiskt borde han ha ju varit mer nyfiken på den extrema vänsterorganisation som brukar ha möten i vår lokal. Även om det var ett tag sedan jag såg att de hade ett sådant möte. Nåja. Jag känner en press på mig att slänga ihop sista delen och visa att jag verkligen har grus i påsen.

Men först ett läsarbrev från Bernt Lennartsson i Falköping:
Hej Nickan. Jag skriver till dig från Inventia Sales AB. Just denna vecka har vi ett supererbjudande till dig som är egenföretagare. Vi kan stolt meddela att vi kan erbjuda dig ett telefonabonemang där du får en 25-procentig företagsbonus som du kan välja att lösa ut som matkuponger till Frasses Kebab på Drottninggatan i Falköping. Allt du behöver göra är att svara på detta mail.

Hej Bernt. JAG SKA KNULLA DIN RÖV!

Och nu kommer det ni alla väntat på:

26) BOSTON »Don’t Look Back«

Jänkarråcken-råll! Yeah! Det här är rock som är riktigt smörig och svulstig. Hade jag haft en kryllig hockeyfrilla så hade jag stått framför en helspegel dygnet runt och vårdat teserna ömt till tonerna av Boston. Jag hade borstat mitt hår med en tagelborste som också kunde tjäna som låtsasmikrofon, för man måste bara sjunga med när lyssnar på Boston. Vilket samtidigt är knäckande. Jag kraxar värre än en korp och får ironiskt ångest och mindervärdeskomplex av skivan. Den som är så bra.

Boston är mesigare än Kiss. Boston är så mesiga, så skönt mesiga. Jag kan garantera er att när denna skiva spelades in, så användes dåtidens alla 128 kanaler fullt ut. En tredjedel av dem är sångpålägg. Vilka härliga stämmor det blir av alla dessa pålägg. Nästan som en kör. Hur kan man inte älska detta?! Stämmor som är så bra.

Under slutet av 1970-talet älskade alla det här. Skivan sålde guld i USA. Ingen kunde toppa produktionen. Inte ens Boston själva.

Men vem vill sjunga med till musik som får en att inse att man inte kan sjunga, undrar ni. Precis! Vem vill det egentligen? Det är därför kära bloggläsare, man skall vara jävligt tacksamma för vad Boston skapade; frustration och en grogrund för punken.

27) STYX »Cornerstone«
– HERREGUD! Hur har många överproducerade jänkarskivor får det egentligen plats i den där backen!?

Svar: en till.

Tidigt i livet hade jag, eller rättare sagt min syster, en Styx-singel som jag antagligen lånade av henne. Jag tog också bland annat två Jimi Hendrix-singlar av henne, de brukar hon fortfarande med jämna mellanrum påminna mig om. Men hon har aldrig sagt ett ljud om den där Styx-singeln; »Borrowed Time« med »Boat on the River« på B-sidan. Antagligen saknar hon den inte. Eller så var den inte ens hennes. Singeln är och var hur som helst jävligt bra.

Jag köpte på mig ett gäng Styx-skivor för fem-sex år sedan. Styx är klassisk vinylmusik och inget man vill ha på varken cede eller som empetre. Hittade dem inne på Andra Långgatans Skivhandel för 30-40 kronor stycket. Det var bara att slå till. Styx-skivor tillhör ju inte det som finns i outtömliga mängder i skivaffärerna. Precis som Rush har Styx vunnit respekt genom åren, även om musikkritikerna försökt tillintetgöra dem gång efter gång, och antagligen finns det många som håller hårt på sina Styx-skivor.

Tyvärr kom jag aldrig att få någon direkt chans att lyssna in mig på de där skivorna, för min stereo dog i samma veva. Sedan köpte jag en ny. En sådan där jävla hemma-bio-skit-sak med alldeles för många högtalare och en bruksanvisning som får Bibeln att framstå som en lättläst novell.

När man lyssnar på till exempel »Lights« från Cornerstone så är det svårt att uthärda de grymt pinsamma keyboard-ljuden. Tidens tänder har gnagt rätt hårt och vårdslöst på Styx. Men. För det finns ett »men«. Låten klarar sig på slutet med sitt lite funkigare gung; den typiska marsch-takten som Styx hänger sig åt. Jag gillar den. Skön basgång. Skickliga gitarrslingor. Välproducerat. Mycket pålägg. Små detaljer att lyssna till och upptäcka. »Why Me« har också allt det där. Men det jobbiga – OUTHÄRDLIGA – keyboardinledningen till »Babe« kan få vem som helst att handlöst kasta sig ut från ateljén på andra våningen – en säker död käpprätt ned i betongtrappan nedanför.

Jag vet inte, men ibland måste man lyssna på sådan här skit för att bli medveten om att den finns. Paradoxalt fungerar nästan exakt samma äckel-keyboardljud på inledningen till »Borrowed Time«.
28) STYX »Paradise Hotel«

Det är – om ni inte redan listat ut det – längst bak i backen man gömmer allt som kan vara prekärt. Styx råkar ju passande nog vara aktuella till Sweden Rock 2011. Jag tor jag hoppar över den konserten om jag ska vara ärlig. Jag har istället satsat mina stålar på lika sverigeaktuella Rush. Och så hoppas jag kunna åka på Muskelrock igen. Det var skoj.

»Rockin’ The Paradise« och »Too Much Time on My Hands« är ju två klassiker på denna skivan. Det är för övrigt inte originalet som har alminiumlaminat och skit på omslaget som dessutom ska gå att veckla ut till en teater om jag inte missminner mig. En riktig raritet.

29) GERT WILDEN & ORCHESTRA »Schoolgirl Report«

Den här skivan köpte jag på Doolitle i Lund. Där hade de en massa easy listening och annat crap på den tiden det begav sig. Skivan är en samlingsskiva av porrmusik av god kvalitét; bland annat alla klassiker från Shuelmädschen-filmerna. Faktiskt en riktigt bra skiva. Snyggt omslag. Inte så pjåkig faktisk …

Det var det hela. Sieg Heil!

Knullturken åker tåg.

2010-12-15T12:12:00.003+01:00

En överförfriskad man får spel på krogen, rusar upp på ett bord, sliter av sig tröjan och skriker: »Jag ska knulla din röv!« Samtidigt har någon kvinna påpassligt lyckats dokumentera det hela med sin mobilkamera. Filmen hamnar på Youtube och »Knullturken« är född.

Alla som hamnar på Youtube föräras med titeln »turk«. Det ska vara så. För att underlätta sökningen. Det finns till exempel paradoxalt nog till och med en »Svenneturken«.

Videon med Knullturken är rätt rolig:

Men när någon skojig rackare klipper in hans röst till en video med en massa japaner som tränger sin in i ett pendeltåg blir det vansinnigt roligt. Jag skrattade så tårarna kom. Och min mage kluckar och ansiktet är varmt när jag skriver detta. Njut av detta sjuka:

The Taste Fascist and the suicide bomber in Farthult.

2010-12-15T08:08:00.000+01:00

Den här jäkeln hann jag faktiskt med att teckna under gårdagen då jag satt på en kontorsstol och väntade på att bli ekonomiskt oberoende.

Se den som ett smakprov vad som komma skall på den där (skol-)engelskspråkiga sajten jag ska medverka på. Tillsammans med bland andra ALF WOXNERUD – sklbuk menhubba!

(Då blir den i färg)

Självmordsbombaren alla talar om ...

2010-12-14T12:26:00.001+01:00

Jag vet inte hur många artiklar jag läst om honom - och ingen av dem nämner någonting om att han missbrukade helium. Varför? Är jag en konspiration på spåren?

Soluret alla talar om.

2010-12-09T21:08:00.002+01:00

Det är inte indierock, det är neospacerock. Så ni vet. Jag visste det inte 1991.

Mitt jobb är snart klart, då ska jag uppdatera min blogg med den uslaste musik som står att finna på denna planet.

Vart fan tog alla cykelbanor vägen?!

2010-12-07T10:52:00.001+01:00

Jag bara undrar ...

När blev det okej att stapla snödrivor på varandra där miljö- och motionsmedvetna medborgare skola transportera sitt arbetarfläsk under rörelseutövning.

Är det ett rävspel för att få oss att överväga att köpa ett gymkort? Anses vi inte längre lönsamma?

Jag har förresten hälseneinflammation och ont i en handled ifall ni undrar. Och jag gnäller precis hur mycket jag vill, för jag är 40+. Sådeså!

Veckans pausfågel: Den fulla finnen.

2010-11-18T18:58:00.004+01:00

Gott folks. Jag vet att ni längtar så att ni håller på att dö efter sista delen av vad som finns i min jobbskivback. Men jag har häcken full med seriöst jobb. Djupa saker som tar allt mitt engagemang. Sista delen kommer, men vänta er inte för mycket. Sämst skivor har man ju längst bak i backen.

Jag kunde inte hitta »Den fulla finnen« på Youtube, men några pårökta jänkare från västkusten går la lika bra?

Här är de, endast 13 träffar när jag klicka på dem. Någon har spelat in och lagt upp från vinyl som inte går att få tag i. Tacks! Det här är jävligt bra. Lång låt. Den är slut när jag är tillbaka.

RESIDUAL ECHOES

Anarki? Okej. Neoliberalism? Nä.

2010-11-09T14:25:00.002+01:00

De senaste dagarna har nätet svämmat över med spekulationer om den gripne misstänkte mannen i Malmö. Bloggare namnger honom utan att bry sig ett skit om vare sig lag eller etikett. Jag känner mig helt plötsligt konservativ. Jag känner mig som en moralgubbe. Jag känner mig som en folkpartist.

Ärligt. Det finns ju nazistforum som använder yttrandefrihet som svepskäl för allt möjligt. Det tycker jag är okej, motsägelsefull som jag är. Men när kattade och misslyckade avskrädesjournalister från DN och Expressen försöker klamra sig kvar vid ett yrke de inte behärskar och namnger misstänkta på sin personliga blogg tycker jag det har gått för långt. Är man misstänkt så ska man väl för fan få lov att vara misstänkt också.

Del 5 i vad som finns i …

2010-11-08T11:16:00.001+01:00

Bloggläsare, jag hoppas verkligen ni inte tagit livet av er utan att ni är i fin form och kan läsa den femte delen i vad som finns i min arbetarskivback. Själv har jag varit i mitt gamla kära Nässjö och sett Gais Bandys premiärmatch. Vinst såklart! Innan vi kör igång, först ett läsarbrev från Kent Gripenhielm i Karlstad:

– Hej Nickan. Jag hittade din utmärkta blogg genom den helsidesannons du publicerat i Wärmlands Folkblad. Tack för att du finns och ger mänskligheten hopp om bättring och bot.

Tjipp, tjipp Kent!

Kalle på Nabben i Rottne hör också av sig via mediet Lillemor Svensson i Älmhult och klagar över att det var jag som olovligen stal hans eka.

– Hej Kalle. Nej det var Oskar. Det var också Oskar som brände ned Görgens julbock, tjuvfiskade upp godsägarens kräftor och stal ölen på lagret i Rydets lanthandel och inne på Konsum. Jag var bara med som oskyldig påtittare. Det var inte jag.

Nu fortsätter den spännande serien, som denna vecka inte når upp till förra veckans höjdpunkter. Men det är inte slut än. Så ta inte livet av bara för detta. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem.

21) PETER GREEN »The End of the Game«

Nu säljer jag ut, för här kommer jag att hänvisa till ett inlägg jag skrivit tidigare i år:
»Sommarens jamsessioner i backspegeln«.

22) ELECTRIC BLUE PEGGY SUE AND THE REVOLUTIONIONS FROM MARS »You Tell Me That It's Evolutionion«

Det här är en kär liten pärla i min samling. Tyvärr den enda i sitt slag som jag har. En EP med kanske Finlands bästa band. När det begav sig. Tiden stavades »Bommen« och programledaren i radioprogrammet var var den gamle proggaren Lars Aldman, numera programledare i framstjärtens lokala sändningar på Sveriges Television.

Det här bandet har onekligen ett långt och jobbigt namn. Det blir en kort novell om man skriver det två gånger. De brukar omnämnas som »EBPSRM« i texter, men säg det utan att dö. Jag kommer att påstå att det är vedertaget att kalla dem för »Electric Blue Peggy Sue« och fortsättningsvis göra det.

Electric Blue Peggy Sue var ett band med en djävulsk energi. De spelade en slags punkgarage som gick de flesta på nerverna. För sin tid – slutet av 1980-talet – var dessa finnar (kan man också kalla dem) ett slags hardcore-band. Som jag skrivit innan, taggade de av mot slutet. Numera är de husband och okrönta mästare i Finlands motsvarighet till svenska Dansbandskampen och kallar sig för »Electric Blue Peggy Zue«. Tråkigt. Men så kan det gå när man blir nykter och slutar bära morakniv.

Jag är egentligen inte rätt människa att döma dem, eftersom jag själv har blivit en mjukispappa som både motionerar regelbundet och värnar om att mina grannar verkligen stoppar ned rätt återvinningsmaterial i bingen. En mes, kort sagt. Kanske beror det på att just detta bandet växte upp och började byta blöjor på andra än sig själva.

Electric Blue Peggy Sue var ett av alla de band som spelade under Hultsfredsfestivalens glansdagar i begynnelsen. Dess fans hade ofrivilligt fått dreadlocks av att rulla sig i kräks och festivaldamm. Som jag minns fansen så var de ofta patinablonderade. Smutsiga. Nog för att detta var svartrock. Men Electric Blue Peggy Sue kom i en brytpunkt då begreppet började vattnas ur, få en annan betydelse och grupper som Hoodo Gurus och Dolkows vars någon form av genombrott satte dolkstöten i ryggen på den nedkräksiga rockaren. Sedan skulle alla ha fula skjortor med fula psykadeliska mönster i ockrafärger. Håret skulle tvättas rent från kräks och damm, återfuktas med conditioner och slutligen borstas så att det blev elektriskt. Mitt hår tålde inte detta, så jag tappade det 1991. Under en vecka försvann det!

Kvar finns ju i och för sig den här vinylskivan. Jag skulle kunna ha omslaget som en hatt! Det hade varit trevligt. Kanske att jag skulle kunna uppdatera mig senare med att klä mig i Akimbo’s »Jersey Shore« som givits ut på vinyl med ett blodigare hajomslag. Hajar är ju alltid effektfulla. De påminner oss om att vi i havet inte alltid är högst upp i näringskedjan.

Annars hade ju Electric Blue Peggy Sue ett tufft omslag där en kvinna suger av en gädda fotograferat genom en fitta (eller en väldigt fuktig ringmuskel). Kanske till och med mer provokativt idag än då.

23 & 24) TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS »Hard Promises« och »Long After Dark«

Tom Petty var ett sådant där band som jag av någon anledning började samla vinylsinglar av. Likaså Stray Cats. Dessa båda 10-kronorsskivor inhandlades under en skivmässa under Kronprinsen i Malmö. Det skedde sent i livet. Lite väl sent. »Men det var ju så billigt!« Det bara stod där och jag kunde inte låta bli.

Tom Petty and the Heartbreakers var ett band som släppte mycket roligt på vinylsinglarnas B-sidor. »Heartbreaker’s Beach Party« och »Gator on the Lawn« är mina två absoluta favoriter. Ingen av dem återfinns på dessa båda skivor.

Tja, vad fan säger man om Tom Petty annars? De är ju som snabbmakaroner. Man har det alltid. Man äter det ibland. Men. Det är ju snabbmakaroner. Ni vet ju själva.

Man ska ju givetvis inte vifta bort »The Waiting«, »She’s a Woman in Love«, »You Got Lucky« och »Change of Heart« … men de är bättre som singel med en skön B-sida. Då när alla låtarna är bra, blir ju liksom hela skivan bättre.

Fan, dessutom var det ett par ordentliga hack på någon av de här LP-skivorna.

25) SUPERTRAMP »Breakfast in America«

Den här godbiten är inte särskilt progressiv. Rent av löjlig om man jämför den med album av Yes eller Rush. Men en skön platta att spela när det är fest och någon 50-plussare har letat sig in i gemenskapen och behöver något att sjunga med i när de sveper den där sista Tequila-knacken innan de tvingas vingla med ut på byn bara för att kräkas halvvägs ned i trappuppgången, vända om och tillbringa resten av kvällen på toaletten. Dagen efter får de en utskällning av kärestan och bestämmer sig för att aldrig mer så länge de lever att festa med 30- och 40-åringar igen.

Två helger senare är de åter tillbaka i soffan med en tequila i en näven och innerpåsen med de förtryckta texterna till »Breakfast in America« i andra och ylar med i titelspåret.

Nästa gång, blir det den sista delen. Ska det bli det ultimata inlägget eller bara ett mediokert slut på denna lyckade bloggsatsning?! Det återstår att se …

Serierna flyttar ut på nätet!

2010-11-05T09:00:00.002+01:00

Utvecklingen går mot att serierna mer och mer flyttar ut på nätet. Jag är själv med och startar upp en sajt där jag ska medverka med Smakfascisten översatt till pinsam skolengelska. Premiär under januari 2011.

Undergroundlegenden och getingmördaren Fredrik Sjöholm som gjorde en enorm succé hos välsvarvade fransyskor med sitt seriefansin »The soulful moods of FRANK« (vilket jag med sjukligt stor avundsjuka tror beror på att hon blandade ihop fansinet med kvinnomagasinet »FRANK«) har slagit sig ihop med Nekromantikern Jan »Powertrio« Kustfält och skapat serien »Biff Zongo«.

Här hittar ni Fredrik och Jans serie:
www.biffzongo.com
Serien kommer att uppdateras måndagar och torsdagar. Bokmärk den!

Del 4 i serien jobbskivor. Tragik och uppror är ledmotiv.

2010-11-03T09:00:00.006+01:00

Ärade bloggläsare, det har blivit dags för den fjärde delen i den omåttligt populära serien av inlägg om vad som döljer sig i min skivback på jobbet. Hoppas att ni haft det bra sedan sist. Först en upprörd läsarkommentar från Lars Åkesson, kommunalråd i Kalmar:

– Hej Nickan. Jag vill förändra världen med en politisk blogg. Jag har genom åren pissat in ett revir som en politisk medveten medborgare med liberala värderingar. Förra veckan pekade kurvan över besökare ned på min blogg. Det är ditt fel. Jag som engagerad och ödmjuk människa tvingas att bli vittne till hur Kalmars invånare hellre läser dina ytliga inlägg om »svartrock« och annat osunt, istället för att läsa mina djupodlade inlägg om frihet, moral och ansvar. Ja, jag är bitter. Jag är förtvivlad. Jag vill att du ska dö! (P.s. Jag kan också tänka mig att du slutar skriva.)

Hej, Lars. Jag hoppas att det inte gör något att jag kallar dig för »kamrat Lars«, kamrat Lars. Det är din lyckodag i dag, kamrat Lars! Jag kommer nämligen att dö – och då kommer jag också per automatik att sluta skriva. Vi ska alla dö kamrat Lars. Sådant är livet. Och den som har skrivit mest om vinylskivor på bloggen innan dess vinner. Lycka till med din blogg.

Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans höjdare med The Cramps och svartrock undrar ni säkert om det kan bli skojsigare än så.

16) PICASSO TRIGGER »¡Fire in the Hole!«

Hoppsan, en riktig rökare rätt i krysset med en gång. Från egen planhalva, vem kunde tro det?

Picasso Trigger kom i samma veva som Huggy Bear och Bikini Kill. De gav ut ett gäng vinylsinglar innan de släppte denna fullängdare. Bandet passade inte riktigt in i Riot Grrlz-svängen. Bandets namn »Picasso Trigger« är inte bara en liten färgglad fisk, utan en alltigenom värdelös action-B-film av Andy Sidaris. Den innehåller patetiska actionscener och omitiverade »nu-måste-jag-duscha-under-däck-trots-att-någon-just-apterar-en-bomb-på-min-båt-scener«. Det var antagligen snarare filmen än fisken som fick jänkarbandet Picasso Trigger att välja just detta namn på sin grupp. Medans de riktiga medvetna och radikala Qvinnorna gav sig på och ifrågasatte heliga kor som Russ Meyer’s »Faster Pussycat. Kill! Kill!« sket medlemmarna i Picasso Trigger i allt. Att hylla Sidaris var som att hylla porrfilm i denna typen av kretsar, kanske då inte så konstigt att gruppen aldrig fick något genombrott (Det kunde också bero på att det fanns män med i gruppen. Kan vara så).

Jag skaffade alla vinylsinglarna nere hos Uffes skivkällare i Växjö. Uffe var en stor fan av både Huggy Bear och Bikini Kill, så han tog in allt som påminde om dessa band. Blessed Ethel var ett annat band som gav ut någon singel men som sedan försvann.

Jag tror att »¡Fire in the Hole!« samlar det mesta av de tre första vinylsinglarna. Plattan är rå och oborstad punkrock. Den är så jävla bra att det gör ont att veta att gruppen aldrig kom att göra något större intryck på eftervärlden. Men. NU har jag skrivit om dem. De lyckades trots allt. Grattis Picasso Trigger. Ni är fan bäst!

17) SCIENTISTS »This Heart doesn’t Run on Blood, this heart doesn’t run on love«

HÄR har vi så kallad »svartrock«. Denna grupp kommer från Australien. Detta var den första skiva jag köpte hos Uffe i Växjö. Jag var nyss inflyttad till Rottne från Nässjö där jag gått »Bildlinjen« i två år. Livet kändes meningslöst. Så var det som om – om inte en kyrka – så vart fall ett församlingshem för bortkomna uppenbarade sig i mitt liv. En hel skivaffär med grupper jag aldrig hört talas om. Och man fick röka i affären, bara en sådan grej. Första gången jag var där visste jag inte vart jag skulle börja, så jag rådfrågade Uffe. Han frågade vad jag gillade. Jag svarade kanske något med att jag gillade en del australiensiskt. Midnight Oil tänkte jag väl mest på. Han körde den här Scientistsplattan i näven på mig – och förändrade samtidigt mitt liv. Han frälste mig.

Scientists började som ett riktigt rått och skitigt rockband. De spelade en slags grunge skulle man kunna säga, långt innan termen var uppfunnen. Det var mycket, mycket skitigare än Stooges. Tyvärr kom bandet att gå samma väg som de finska svartrockskollegorna Electric Blue Peggy Sue and the Revolutionions from Mars; de blev snällare och snällare för varje skiva, tills de lät som Sven-Ingvars. En tråkig utveckling, som kan förklaras med att det blev för lite sex och droger och alldeles för mycket rock‘n’roll.

Men det började bra. Den här skivan ska spelas på min begravning. Eller i vart fall på efterfesten.

18) DAISY CHAINSAW »Eleventeen«

Den här skivan köpte jag sista året jag besökte Hultsfredsfestivalen 1994. Då hade jag redan alla maxisinglar de gett ut. Jag hade väntat för länge med att köpa LP-skivan. Den hann ta slut. Men ett exemplar hittade jag två år senare på festivalen. Skivan är i extremt bra skick.

Daisy Chainsaw slog igenom med dunder och brak 1992 med »Love your Money«. Mycket tack vare sångerskan Katie-Jane Garsides totala utlevelse, och det faktum att de tackade nej till ett skivkontrakt med Madonna’s skivbolag. Garside lämnade dock gruppen efter ett tag. Trots detta fortsatte gitarristen och grundaren Crispin Gray att försöka ta bandet vidare. Men medias och publikens intresse var minst sagt ljumt.

Jag såg Daisy Chainsaw på Smålands Nation i Lund (1995?) när de uppträdde med den nya sångerskan Belinda Leith. Det var nog en av de bästa konserter jag upplevt. Crispin Gray såg ut som Steve Marriot och var den übercoolaste människa jag någonsin sett. Det var en underbar kväll. Men det märktes också vilka hopplösa förutsättningar bandet hade. Grays ansikte var grått och fårigt. Han var sliten och uträknad. Ändå gav han allt. Han var en underdog och jag tog honom till mitt hjärta mer än innan.

Ironiskt nog spelar idag både Katie-Jane Garsides och Crispin Gray tillsammans i gruppen QueenAdreena. Men ingen bryr sig.

[Edit: En Spotify-länk till QueenAdreena:]
http://open.spotify.com/album/1vvIvXegL1fxg6uQE5gEWZ

19) ALICE DONUT »Revenge Fantasies of the Impotent«

»Den impotentes hämndlystna fantasier«, kan man annat än älska den titeln? Jag hade hört Alice Donut’s »Rise to the Skin« och köpte den här skivan nere hos Uffe. Omslaget är ju minst sagt jättefult. Det är hemskt. Estetiken påminner om omslaget till tidigare omnämnda Raped Teenagers »I kräftans klor«. Men det passar verkligen musiken.

Alice Donut gör här inte bara en oförglömlig trumpetversion av Black Sabbath’s »War Pigs«, utan även de fyllesnackar sig igenom den improviserade spoken word-låten »Come Up With Your Hands Out«. En låt som skulle heta »Come Out With Your Hands Up« om de spelat in den i nyktert tillstånd. Men det gjorde de inte. Och hade de gjort det så hade den antagligen inte hamnat på en skiva.

Låten handlar om en hemmafru som inte är som omgivning vill. De förtycker henne, men hon tar oväntat hämnd inne på en bank. Hennes sista ord innan martyrskapet är »Eat led asshole!«.

20) TOTO »Hydra«

Okej, jag är fullt medveten om att denna skiva sticker i ögonen på de allra flesta. Det här albumet får inte finnas i någons samling. Wings är ju löjliga i jämförelse. Toto är det ultimata hatbandet. Att klanka ned på Steely Dan, men samtidigt gilla Toto’s »Hydra« är dubbelmoral. Medlemmarna i Toto sägs vara amöbor, de som lyssnar på deras musik är etter värre. Tycker de flesta. Hade de inte tyckt det, hade jag antagligen inte heller köpt den här skivan för 10 kronor i den där porrbutiken (som jag nämnt i flera tidigare inlägg) i Malmö.

Att gilla Toto’s »Hydra« är ett ställningstagande emot smakfascism – för demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man visar kuken för etablissemanget. Att jag tycker den är bra på riktigt och fullkomligt njuter av produktionen kan vi lämna där hän. Köp den inte – utan fortsätt istället hata. Något vill man ju vara ensam om.

Håll ut gott folk. Om världen finns kvar, så återkommer jag nästa vecka med del 5. Spänningen är olidlig. Till sist vill jag också bara påpeka att det går jättebra att visa fittan för etablissemanget också. Så att alla vet.
– So say we all!

Det handlar om svartrock och Hultsfred. Del 3 i inläggen om vad som döljer sig i min skivback på jobbet.

2010-11-01T09:00:00.001+01:00

Mejlskörden har återigen varit stor, på gränsen till enorm. 36 nya positiva kommentarer har jag fått. Och så en knepig fråga från Anna-Greta Sjökvist i Alingsås som skriver och undrar:

– Men Gud, vilken bra blogg du har Nickan. Att skriva på det sättet du gör är ju banbrytande. Alla har bloggar där de fotograferar sig själva iförd nya kläder och med plutande mun framför en spegel. Visst kan det vara intressant att skriva utifrån ett perspektiv om kläder som man köpt. Men. Har man inte läst lite väl många bloggar som bara innehåller blogginlägg utefter detta koncept? Jag tycker i vart fall det känns sååå daterat. Att skriva om vinylskivor känns däremot fräscht och spännande. Ti-hi!

Hej, Anna-Greta. Jag har inte läst någon blogg om kläder, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Men himmel – vad kul att du upplever min blogg som banbrytande. Riktigt skoj att läsa. Puss, puss!

Ja, gott bloggläsande folk. Då fortsätter vi den populära serien av blogginlägg om vad som finns i min skivback på jobbet. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans bottennapp med 10 CC utlovas denna gång flera höjdare. Pass på:

11) DEEP PURPLE »Concerto for Group and Orchestra«

En klassiker från 1969! Rockmusik och klassisk musik i en skön blandning. En skiva som jag tror fortfarande inte digitaliserats. Tillsammans med »Made in Europe« är detta min min absoluta Deep Purple-favorit. Formgivningen av omslaget är fortfarande aktuellt då det precis återanvändes som homage när Opeth släppte sin senaste dvd-live-box »In Live Concert at the Royal Albert Hall« (en grym box som ni måste skaffa om ni inte redan gjort det).

Vinylen är originalpress, duktigt knastrig och saknar tyvärr innerpåsen i original. Tack vare det kunde jag köpa den för ynka 40 kronor. Även denna skiva inköpt i Malmö under 1990-talet. Ett köp jag aldrig ångrat.

12) DINOSAUR »Dinosaur«

Mina vänner lyssnade på »Bug«. Jag blev helt såld. Lyckades med att – som första tjomme i bekantskapskretsen – komma över ett exemplar av Dinosaur Jr’s första skiva. Informationen på skivan är knapphändig. Här finns inga årtal eller någon information om tryckort. Antagligen rör det sig om en återutgivning. Påminner om en kanadensisk pressning, men skall vara amerikansk. Inte så välspelad. Jag bandade över den till kasset för att inte slita sönder den. Ett smart drag. Nu kan jag även njuta den på äldre dagar. »Forget the Swan« har något skevt över sig som inte stod att finna i Dinosaur Jr’s övriga utgivning.

13) PALE SAINTS »The Comfort of Madness«

Den här skivan köpte jag enbart för att den var så jävulusiskt snygg. Den här skivan har ett omslag i grov, matt kartong. Omkring 400 g kartong skulle jag gissa. En skiva som man vill ha i knät och bara klappa. Tråkigt då att det är en hårig, äcklig katt på omslaget. Katter ska stängas i bur, dränkas in i zippo-bensin och tuttas på. Det har jag lärt mig av en användare på Facebook.

Det här är ju indiepop. Skostirr, oljud och vän kvinnosång i en skön blandning. »The Comfort of Madness« har faktiskt har stått sig bra genom åren. Kanske att jag har någon till skiva med Pale Saints, men i så fall på cd. Gruppen gjorde förutom denna skivan inget djupare intryck på mig.

14) THE CRAMPS »Bad Music for Bad People«

Att mina föräldrar lät mig åka till den första Hultsfredsfestivalen var för min mamma en gåta. Hon tänkte aldrig tanken på att inte låta mig åka– förrän ungefär ett årtionde efteråt. Då hade jag redan slutat åka.

Under den första festivalen hade jag en akt som var ett måste: Nils Lofgren. Det var därför jag var där. Mina vänner skulle se The Triffids.

Festivalen var detta år i stort sett bara befolkat av så kallade svartrockare. Svartrock har i vår tid felaktigt definierats som en tidig form av goth. Visst är det till viss del sant. Men 1980-talets frånvaro av snabba medier som fastslog vad man skulle lyssna på för att vara svartrockare, eller vilken musik som gick bra att kalla för svartrock bidrog till att innebörden av vad som verkligen var svartrock kunde skilja sig markant åt från stad till stad. Den enda egentliga gemensamma nämnaren var att man till viss del var svartklädd och lyssnade på någon form av »rock«. Det kunde till och med räcka med att det fanns någon som klädde sig i svart i ens närmsta bekantskapskrets för att man skulle smittas.

I 1980-talets Sverige gick alla omkring i pastellfärgade kläder. Svart ansågs vara fel, opassande och inte minst fult. Svart var fortfarande starkt förknippat med begravning och sorg. Svart var uppseendeväckande. Svarta kläder var allt annat än vanligt. Under senare delen av 1990-talet bröts föreställningarna om svarta kläder definitivt ned, modet blev ju då som bekant nattsvart. Under flera års tid var allt svart eller grått – till och med vita gardiner.

Svartrock var ett svenskt fenomen, precis som proggen, som inte var »prog«. »Svartrockare« var dessutom ett skällsord som i mångt och mycket till en början bestämdes och definierades av en inte alltför begåvad betraktare. Vad som var hårdrock, synt eller punk var bekant. Men allt annat konstigt kallades för »svartrock«. Till en början hade det alltså mera med utövarnas svarta klädsel att göra. Det var unga som ställde sig utanför det friska förenings-Sverige. Och man kan anta att utövarna till en början inte själva kallade sig svartrockare, utan det rörde sig senare om en yngre generation som klev in i den rollen. Spektrat på vad som kallades svartrock var alltså mycket brett. När tevekanalerna Musicbox och MTV bröt igenom så förvann begreppet mer eller mindre.

I en sådan krets av svartrockare diskuterades under första Hultsfredsfestivalen The Bangles flitigt av en person. Vad jag minns av diskussionen vara att en kompis till honom vid ett tillfälle blev förbannad och skrek i ett vredesutbrott:
– VAD FAN! JÄMFÖR DU THE CRAMPS MED BANGLES!?
Varpå det small och blev däng för den stackars Bangles-personen.

The Cramps lyssnade man bland annat på om man var svartrockare. På första Hultsfredsfestivalen var det en hel del som gick omkring med svarta motorcykeljackor och t-tröjor med den skettuffa The Cramps-loggan. Bandet skulle också vara »världens bästa band«, sades det. Jag blev förförd. The Cramps skulle bli mitt band. Jag kom, trots att jag aldrig hört The Cramps, att teckna en seriefigur, Robban, som gick omkring med en t-tröja med The Cramps-loggan. Men Robban hade precis som jag själv en svart getskinnskavaj istället för en motorcykeljacka. Och det skulle dröja två år innan jag lyckades med konststycket att hitta en LP-skiva med »The Cramps«. Samlingen »Bad Music for Bad People« införlivades i min skivsamling. Skivan är en återutgivning, skulle jag tro. Det var en enorm lycka att hitta denna skiva. Året efter fick jag dessutom tag på LP-skivan »Stay Sick« tillsammans med en stor plansch med Posion Ivy iklädd endast en paljettförsedd bikini och en kulspruta. Lyckan var total – jag har faktiskt aldrig varit riktigt lika lycklig sedan dess.

Lux Interior är inte död. Han är för alltid levande!

15) THE CLASH »The Clash«

De flesta av mina kompisar var helt sålda på The Clash. Själv plockade jag bara på mig de två första skivorna och någon singel. Det här är ju tidlös musik som – om inte alla – så i vart fall de flesta har i sin skivsamling. Den här, den första skivan, är betydligt punkigare än något annat de gjorde.

Här finns det också en rolig hultsfredsanekdot att berätta. 1988 spelade Joe Strummer & The Latino Rockabilly War på festivalen. Några Clash-låtar spelades, bland annat »Brand New Cadillac«. På natten, när jag skulle gå och lägga mig i tältet, låg det någon jävla idiot ett par tält bort och heja-ramse-ylade »Jockes rumpa!« som om han hakat upp sig. Till slut fick jag nog, så jag skrek för allt vad lungorna mäktade med:
– MEN VISA RÖVEN DÅ FÖR HELVETE!
Efter det var det tyst bortsett från några sporadiska skratt.
På morgonen, dagen efter, fick jag förtäljt för mig att killen legat och ropat »Jocke Strumpa« som i »Joe Strummer«. Så mitt primalskrik hade låtit som ett bittert utspel från någon som inte fick komma till.

Nu var det slut för den här gången. Tills dess att nästa inlägg i denna förträffliga serie om LP-skivor på mitt jobb kommer så säger jag: ajöken kamrater!

– So say we all!

Vad döljer sig i min skivback på jobbet? Del 2.

2010-10-28T09:00:00.002+02:00

Så är det dags för andra delen i den briljanta serien blogginlägg om vad som finns i skivbacken på mitt jobb; min ateljéplats på Heurlins Plats i Göteborg, Sverige. Oh, yes! Det har kommit minst 164 kommentarer, alla positiva, alla förväntansfulla. En del frågor också. Som till exempel Per Andersson i Luleå som skriver:
– Nickan, du är fan bäst. Tack för din fina blogg, vore det inte för den hade jag tagit livet av mig minst tre gånger. Jag har en fråga; kommer jag att få läsa en genomgång av alla dina vinylsinglar i bokstavsordning?
Hej, Per. Tack för berömmet. Det är en dröm jag har att få katalogisera och skriva uttömmande om mina vinylsinglar. Kanske att jag startar upp en helt egen blogg i detta ämne så småningom. Men just nu är det inte möjligt eftersom jag inte bestämt i vilken ordning jag ska skriva om dem.
Vidare skriver Magdalena Svensson i Hudiksvall:
– Vilket berättargrepp Nickan. Du överträffar verkligen dig själv!
Oh tack, Magdalena. Jag skickar ett signerat nakenfoto med posten.

Och nu, förväntansfulla läsare, kommer den spännande fortsättningen. Och som jag tidigare skrivit så visas skivorna inte i någon rangordning:

6) WINGS »Wings at the Speed of Sound«

Den här skivan var den första skivan med Wings jag köpte. Jag kommer fortfarande ihåg hur förföriskt den tittade emot mig när jag såg den inklämd mellan ointressanta skivor i en grön läskeblask-back i en skivaffär i Malmö. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var uppror från min sida. Jag var en rebell, jag gick emot strömmen. Jag var en bråkstake som inte åt med bestick. Ouppfostrad. Vild. Totalt jävla galen! Jag köpte en skiva med Wings. Det fick ingen människa med sund musiksmak göra under 1990-talet. Men det var J. Mascis och jag mot världen. Vi två hade förstått. Framtiden stavades riktig musik. Musiker-musik! Äntligen kunde man lyssna på musik som var gjord av riktiga musiker som kunde spela. Mascis hade gjort en cover på Peter Framptons »Show Me the Way«. Alla trodde han hade gjort ett ironiskt låtval. Men jag hade förstått att så inte var fallet och införskaffat alla Framptons skivor. Nu, var det dags för nästa steg; Wings. Allas hatobjekt. Det gick inte längre att göra uppror med punk och hårdrock. Indiepopen, grungen och postrocken hade blivit kommersialiserad. Det enda sättet man kunde göra uppror på, var genom att börja lyssna på musik som ingen ville veta av. Först och främst vinyl. Ingen ville ha vinyl. Ingen ville ha Paul MacCartney. Ingen utom The Beatles-fansen som tvångsmässigt köpte hans skivor. Utan att lyssna på dem. Wings var den nya punken! »Wings at the Speed of Sound« blev den nya förfestarskivan. Mina vänner var till en början skeptiska. Men fler och fler började komma ut ur garderoben var eftersom. Det var härligt att lyssna på Wings. Det var härligt med riktig musik!

Och skivan kostade bara tjugo spänn. Ett riktigt klipp!

7) PAUL McCARTNEY »McCartney II«

Ja, den här skivan har ju några bra låtar. Jag är faktiskt inte så inlyssnad på den. Det är nog också antagligen anledningen till att den här skivan återfinns i backen på min arbetsplats. Att jag ska lyssna mer på den. För jag vill minnas att det finns ett par spår på den som är så jäkla bra. Men. Det här är inte Wings. Det måste sägas. Det måste tydliggöras. Skivan köpte jag på en skivmässa vid Kronprinsen i Malmö under sena 1990-talet och har stått och samlat damm sedan dess.

8) 10 CC »Bloody Tourists«

Den här köpte jag i en porrbutik i Malmö som låtsades vara en second-handaffär. I affären fanns två skivbackar med 10-kronors-skivor. Jag hann med att vara där och bläddra i backarna några gånger innan innehavarens Starta-eget-bidrag gick ut och han lade ned verksamheten. Ingen höjdarskiva. Jag lyssnade några gånger på den när jag köpte den i slutet på 1990-talet. Plockade fram den och spelade den ett par gånger för några veckor sedan. Tyckte då att den var rätt pinsam. Ta mig tusan om inte en låt på denna hemska skiva rent ut av lät som reggae. Men, trots detta inte lika usel som Steely Dan.

(Nej, Steely Dan är inte något som går att definiera som »musiker-musik«. Det är skit.)

9) THE POLICE »The Outlandos d’Amour«

Den här skivan hade jag på kassett under 1980-talets slut. För er som inte vet vad en kassett är för något, så kan jag tala om att det var dåtidens torrent-mp3-fil. Det var en lång tunn fysik plastremsa som var uppsnurrad på en liten spole, och när man spelade kassetten i en för sådan kassett avsedd maskin så spolades den tunna plastremsan upp på en annan spole varefter den först gått förbi och nuddat ett slags metallhuvud som kunde utläsa musik ur den tunna remsan. Rent tekniskt handlade det om magnetism och det var precis som det låter: väldigt olagligt. Musikerna och skivbolagen fick inga pengar då man spelade in musik på kassettbanden. Det var i och för sig ingen som visste att det var olagligt. Man måste komma ihåg att detta var på den tiden då internet och mobiltelefoner inte fanns att tillgå för vanliga människor, så kunskap om upphovsrätt var inte något som spreds särskilt fort. I Rottne visste man vid denna tidpunkt över huvud taget inte något om upphovsrätt. Så min skolkamrat lät mig »banda« (=spela in) denna skiva. Som ni har förstått har jag sedemera införskaffat musiken på laglig väg. För tio kronor.

För mig är denna skiva synonymt med en blå folkvagn där värmen drevs av en bensinmotor utan termostat som inte gick att stänga av. »The Outlandos d’Amour« är också synonym med extrem fylla som alltid slutade med kräks i rännstenen. Det här mina kära bloggläsare – är folkpartist-punk. En borgerlig variant av The Jam.

10) 10 CC »Historia de la Musica Rock«

Usch! Även denna skiva införskaffades i ovan nämnda porrbutik vid samma tillfälle som »Bloody tourists«. Världen kryllar av »Historia de la Musica Rock«-skivor. Alla är de kassa. Så även denna. Men ibland tar det ett årtionde innan man hinner lyssna på sina tio-kronors-fynd och inse att de inte var något fynd. Tyvärr har alltså butiken där jag köpte denna vinylskiva för länge sedan lagt ned, så jag kan inte gå tillbaka dit och försöka byta den. Annars hade jag bytt den mot någon tidig Steve Miller-platta.

Det var allt för den här gången. Håll tillgodo. Ta inte livet av er. Inte riktigt än. För jag kommer tillbaka med fler inlägg!

– So say we all!

Dark Castle »Spirited Migration«

2010-10-26T21:52:00.005+02:00

Höstkylan börjar bita om kinderna. Efter jobbet blir det mörkt strax efter det att man tagit av sig skorna i hallen. Då vill man ju inget hellre än att låta fötterna vila upp sig i raggsockarna. Mysa med en kopp rött te och en intellektuell hårdrocksplatta på stereon. Visst? Ni kan ju inte på fullt allvar mena att ni ny fortfarande lyssnar på Iron Maiden’s »Piece of Mind«? Inte vid denna årstid, och för vilken gång i ordningen då? Ja, jag vill då uppleva något som känns nytt och spännande. Jag ska ge er ett tips:

Dark Castle heter en jänkarduo från söderns Florida. Bandet uppstod i frustration då medlemmarna Rob Shaffer och Stevie Floyd för sex år sedan tröttnade på att spela gitarr i respektive dåvarande band. Istället bildade de Dark Castle inspirerade av framförallt bandet »Death«. Till en början använde de sig av trummaskin, men så småningom började Shaffer spela trummor.

Första skivan släppte de själva. Andra skivan »Spirited Migration« kom på skivbolaget At A Loss Recordings. Därefter har de turnerat i femtio (!) av USA’s alla stater och även hunnit med en Europaturné.

»Spirited Migration« låter väldigt amerikanskt. Här finns tydliga spår av framförallt Neurosis och YOB. Men även nyare akter som Mastodon och söderkompisarna Baroness och säkert har de lyssnat en hel del på Sonic Youth. Till detta kommer klassik musik, folktoner och spanska gitarrer. Allt ganska dystert och tungt. Mycket stämningsfullt. Många sätter stämpeln »doom« på Dark Castle, och det är inte för inte. För med growl och tyngd är det var det blir.

Jag fastnade för den här texten till »Into the Past«:

In the past when the old way
of being was no more
survival was threatened
exhausted by gravity
There was a need to live with ease
Present time when our way
of being is no more
survival is threatened
exhausted by gravity
Now there is a need to live with ease
widespread flowering consciousness
If we remain unchanged
we create evolving fate

Shit! Nu har man något att suga på till doomtoner. Det bästa jag hört sedan Neurosis »A Sun that Never Sets«? Ja, kanske.

Vad döljer sig i min skivback på jobbet? Del 1.

2010-10-25T09:00:00.004+02:00

»Din bokhylla talar om vem du är«, brukar det heta. Skivbacken du har jämte dig säger också säkert en hel del. För jo, jag har en skivback jämte mig, har inte alla det? Jag har i och för sig slutat att köpa lp-skivor. Tror jag. Jag har i vart fall inte köpt några nya de senaste åren – vad jag kan dra mig till minnes. Jag köper numera cd-skivor som ligger staplade i högar i översta byrålådan på andra sidan om mitt ritbord.

(Skivorna kommer att skildras i den ordning de stod den dag jag fotograferade av dem och inte i någon form av rangordning:)

1) SVART SNÖ »Nemesis Divina«

Åke-Jävel-tecknaren Lars Sjunnesson har gjort omslaget. Därför finns den här lp-skivan i min back. Knappt spelad.

Vilken skiva ska stå längst fram i backen? Det är en mycket viktigt vilken skiva som står där. Den ger första intrycket. I mitt fall är det alltså en skiva jag i stort sett aldrig lyssnat på. En tjej jag var tillsammans med köpte den åt mig på Smålands Nation i Lund när Svart Snö var där och spelade tror jag.

Skivor med omslag av serietecknare är alltid tacksamma att ha. De är sällan bra, men alltid kuliga!

2) JACKSON BROWNE »Late for the sky«

Oj, här står en välspelad klassiker. Den här lp-skivan bör vara inhandlad på Andra Långgatans Skivhandel i Göteborg år 2000, då var min son var nyfödd. Han fick följa med mig i en Baby-Björn på magen då jag gick mina rundor och inhandlade billiga skivor. På nätterna steg jag upp och vaggade honom till sömns till just Jackson Browne. Style Council kunde också fungera.

3) JACKSON BROWNE »The Pretender«

Den ultimata skivan. Inköpt i någon av Malmös skivaffärer 1998. Jag tror det var den där på andra sidan Bergsgatan, vad den nu hette. Någonting med 44 kanske? Eller var det en skivaffär i Stockholm? Skivaffären i Malmö innehöll i vart fall väldigt mycket pornografi och var också kanske den största inspirationskällan till skivaffären i min serie »Smakfascisten«.

Låten »The Pretender« håller jag som Jackson Browne’s bästa. John Lennons’s»Working Class Hero« är bra, men Browne’s »The Pretender« är så poetisk, nyanserad, djup och tragisk att jag bara vill gå sönder när jag lyssnar på den.

Även denna spelade jag för min son, då jag vaggade omkring med honom i det nedsläckta vardagsrummet i Majorna. Han somnade alltid någon låt in på andra sidan, men jag fortsatte gå med honom i famnen tills hela skivan var slut. »The Pretender« var sista spåret på skivan.

Nu är min son tio år gammal. Jag har flera gånger frågat honom om han känner igen musiken på de där skivorna. Om han känner något. Men nej, han säger att han varken minns eller känner något. För mig betyder dock de gamla Browne-skivorna oerhört mycket. Och det blir aldrig – aldrig – samma känsla när jag hör det på cd eller mp3. För mig är det vinyl som skall till för att ta mig tillbaka till vardagsrumsmörkret i Majorna.

4) RAPED TEENAGERS »I kräftans klor«

1988 köpte jag denna. Var minns jag inte. Men kanske jag beställde den på LP-Fyndet eller så köpte jag den nere i Uffes Källare i Växjö. Jag bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa i Rottne.

Jag såg Raped Teenagers i Hultsfred samma år. På den här tiden gick jag omkring i flanellskjorta och hade Dr Martens-känger av modell »Moonboots« och Raped Teenagers spelade den mest extrema hardcorepunken som gick att frambringa. Idag låter de rätt snälla. Plockade fram skivan ånyo efter att jag hört växjöbandet Birdflesh på Muskelrock.

Den här skivan har legat på tallriken under många blöta fester, och den har mer att ge …

5) WINGS »Wild Life«

Min barndomsvän ska hört en kille som rotade i skivbackarna på Hultsfredsfestivalen säga:
– Kolla grabbar: Paul McCartney har spelat i en annan grupp än Wings.
Så håller killen upp och visar en The Beatles-skiva för sina vänner.
När min barndomsvän berättade den där historien för mig i slutet av 1980-talet var det första gången jag hörde talas om Wings. Visst hade jag hört »Live and let die« etc. Men inte fan visste jag vad var för något.

Jag har en The Beatles-skiva. Jag har alla Wings-skivor. Inklusive trippel-liven.

När jag jobbade på en reklambyrå i Växjö i mitten på 1990-talet gjorde jag en animerad kortfilm med ovan nämnda historia som manus. Den blev aldrig riktigt färdig. Jag hade problem med att spara bilder när jag jobbade i lager i Photoshop. Det blev vita kanter runt alla frilagda bilder. Jag kontaktade Penn Studio för att få höra hur de gjorde. Jag fick jättebra respons av dem tills de förstod att jag ville jobba digitalt. Sedan blev kommunikationen raskt enkelriktad. Det blev aldrig någon animerad film. Och jag kan inte påstå att jag blev bitter över det heller. Och nu vet jag hur jag ska göra. Men har jag lust? Nä. Tecknad film får du göra PG.

Den här skivan från 1971, engelsk originalpress, är hur som helst inte bara jäkligt vacker. Den är svinbra också. Wings äger!

Första avsnittet av The Walking Dead har läckt ut …

2010-10-22T09:43:00.004+02:00

Första avsnittet av den nya zombieteveserien The Walking Dead har redan läckt ut på nätet. Riktig premiär ska det vara först den 31 oktober i USA, men redan nu finns alltså första avsnittet som torrent.

Bra zombieteveserier är inget man är bortskämd med. Senast var väl brittiska teveserien Dead Set som kom 2009. Och … sedan finns det väl inga mer teveserier? Varken bra eller dåliga. Inte vad jag kan dra mig till minnes i vart fall.

Jag blev skitbesviken på den senaste Romero-rullen. Tyckte den var riktigt jävla usel. Trenden med snabba, testosteronstinna zombies som rusar fram som om de vore Hjulben är inget som jag kunnat ta till mitt hjärta. Kalla mig konservativ, till och med stockkonservativ, men jag tycker bättre om de slöa hjärndöda zombiesarna som halvt ruttna asar sig fram på en grönskande sommaräng. Den kontrasten tilltalar mig. Snabba zombiesar är lika estetiska som veliciraptorerna i Jurassic Park. Alltså inte alls. Bara snabba och läskiga.

Allt sedan jag köpte ett nummer av SciFiNow där det fanns en artikel om The Walking Dead har jag väntat otåligt. Jag har kollat trailers och forum för att bilda mig en uppfattning om vad för typ av zombiesar serien kan innehålla. Snabba eller slöa? Nu har jag äntligen sett första avsnittet. Zombiesarna var slöa, det var ju positivt. Men det är ju ingen garanti för att det ska vara bra. I Dead Set var zombiesarna snabba, och den teveserien var riktigt bra.

På senare tiden har jag fått härdsmälta av flera teveserier. Jag orkar inte med minsta motgång i en teveserie. The Set, den nya serien som skulle vara så bra. Jag orkade verkligen inte med den. Gud, vilket jobbigt skräp! Orkade jag mig igenom Lost? Näpp. Haven? Skulle inte tro det! Supernatural? Men snälla! Allt sedan änglarna kom in i den serien blev det bara för mycket. Löjligt.

Min känsla av första avsnittet av The Walking Dead är att den känns väldigt traditionell. Tryggt konservativ. Kryddad med lite sentimentala scener med barn som är gående döda. Barn som ser sin döda mamma gå omkring. Lite bordsbön måste det ju också finnas med på ett hörn. Nog för att hela landet verkar bestå av gående döda, men Gud överger inte USA i första taget. Nix. Och så vajar ju flaggan i vinden på sina ställen. Ni vet. Utstuderad jänkarsmörja. Den finns där. Utan någon ny högre växel; vilket är synd.

Dialogen och karaktärerna är, efter att ha sett första avsnittet, ibland bra. Ibland inte. Huvudrollskaraktären, sheriffen Rick Grimes, som vaknar upp från ett komatillstånd på ett sjukhus efter att ha skottskadats i tjänsten är inte särskilt chockad eller nyfiken på varför det fanns hundratals med döda kroppar utanför sjukhuset, eller ett rum med levande döda inne i slutet av en sjukhuskorridor med blinkande och knastrande lysrör. Varför det låg en halväten levande flicka i parken en bit bort från hans, som det visar sig, tomma hem. Han är bara lojt tyst. Kanske har han sett en hel del i tjänsten; knarkare, mord och eländes elände. För han verkar oberörd. Mer dysfunktionell än både massmördaren Dexter och hans minst lika knäppa snutsyrra. Det paret ska väl vara störda, men Grimes är nog bara störd för att den som skrev dialogen har någon bokstavskombination. Eller är lat. Eller att han eller hon tvingats böja sig för vad någon producent tycker. Vilken anledning det än må vara så är resultatet lika illa.

Men, »man ska aldrig ge upp efter första avsnittet«, som Fantomen säger på sidan 31 i 27:e numret av Fantomen 1992. Serien ska bestå av sex avsnitt allt som allt, om jag förstått saken rätt. Det låter ju uthärdligt.
– So say we all!

Jag hatar att kläcka ur mig käcka rubriker. Hitta på din egen.

2010-10-20T16:48:00.004+02:00

Som jag skrev i förrförra inlägget här i min obetydliga lilla blogg, så spelade »Ett rop på hjälp« på Adas bar den 9:e oktober. Jag var där. Det var inte du. Jag leder således rätt stort över dig.

Jag skickade ut lite inbjudningar till vänner och frågade om de ville hänga med till Adas. Det blev förvånansvärt dålig uppslutning. En vän, som ändå bor på Hisingen, svarade på mitt mejl:
– Jag går av princip aldrig till Adas.
– Men varför? Har du hamnat i onåd med dem, frågade jag.
– Adas är svennefylla och coverband. Hisingens svar på Unos (om du minns
det).
Något »Unos« minns jag inte. Där emot minns jag gamla »Pizzeria Piccadelly« i Rottne, när det låg i gamla kondiset mitt emot nedlagda smalspårsstationen. Inte för att där någonsin fanns några coverband, men svennefylla var det gott om.

Det är lite typisk smakfascistiskt att vända svennen ryggen och fnysa åt hennes patetiska extravaganser. Själv är jag uppväxt i svennelandet. Jag bodde tillsammans med mina svenneföräldrar i en mexitegelvilla med inglasad terass och furumöbler och svenneporslin. I högstadiet gick jag på svennedisco iklädd svennekläder och suktade efter en svennetjej. Visst kände jag att jag inte riktigt passade in, men, så känner väl mer eller mindre alla i svenneland.

Ibland tycker jag att jag har flyttat ifrån svennelandet, ibland inte. För det mesta är det inget jag tänker på. Jag har hur som helst inget problem med svennefylla och coverband. Bara det blir i en för mig lagom dos. Och det blev det på Adas bar. Plankstek med Bergsnässås och ljus industriöl i halvlitersflaska för endast 39 kronor. Vad sägs om det? Uj, vad gott det var, säger jag. Omväxling förnöjer. Det var faktiskt första gången i mitt liv jag åt det (Jag bodde fem år i Malmö utan att få tummen ur röven och beställa det på Mando). Och tänk er detta i en mörk och murrig miljö där allt är gjort i betsat trä, ett ställe där den lilla designbögen Ernst inte skulle våga visa sig med sin vita matta lackfärg och ljusa linnétyger. I vart fall inte utan ett teveteam där alla kan vara extraknäckande holländska taj-boxare. Och det »extraknäckande« är inte att läsa som att de tjänar lite extra pengar.

Det enda jag saknade på Adas var en överförfriskad kvinna, en femtioplussare som dansade och hade skoj iförd leopardtajts och kastanjefärgad peruk. Hon hade varit pricken över i:et. Jag menar inte att jag hade velat stöta på henne, utan mera att hon skulle vara där i egenskap av en upplevelse för ögat. Ungefär som en kändis. Som om Patrik Sjögren eller Sjöberg hade suttit där och läppjat på en Baileys.
– Wow, kolla! Där är ju han: Vadhetterhannuijen! Så typ. Och så bara:
– Woow! Ungefär lika coolt som en dansande femtioplussare iförd leopardtajts och kastanjefärgad peruk.
– Exakt, min tanke.
Sedan, dagen efter, när man sitter och äter amerikansk brunch med vännerna så bara:
– Vet ni vad jag såg igår? Liksom.
Om de bara:
– Wow, fy fan va coolt liksom.
Och man själv bara:
– Ja, fatta!

»Ett rop på hjälp« hade varit klockrena på proggrocken i Slottsskogen. Istället blir det då Adas. Göteborg är mediokert som konsertstad. Det saknas shyssta ställen där man kan se lite nyare band. Ett ställe där man kan få sig en bit mat, utan att urinera (på) sig och samtidigt se något väldans bra band. Här finns ju bara gigantiska Ullevi. Och så Trädgårn, Sticky Fingers, Brewhouse och Parken. Alla är de ställen för etablerade akter. Ja, så har vi ju Musikens Hus som kan vara lite vad som helst. Lite som Barbapappa. Vad finns det mer att tillgå i Göteborg? En gång om året är det en väderlös och dyr hårdrocksfestival på Bananpiren, lika många gånger är det det en värdelös och dyr indiepopfestival i Slottsskogen. Jag menar, det tar en evighet att beställa en öl, sedan tar det en evighet att komma fram i bajjamajjakön och få kissa ut den och så tillbaka till den evighetslånga ölkön. Vad fan förväntar de sig? Att man vill vara nykter när man är omgiven av 24.999 galningar?

Det finns en jävla massa band i Göteborg som är grymt bra. Men var kan de spela? Underjorden är ju liksom inte stället man bara har vägarna förbi. Eller Eriksberg. Huh! Jag hatar Eriksberg – mer än jag hatade Rippers Inn.

Jamenfanvajagnäller. Men det är ju åldern. Fatta. Jag är ju för fan gammal. Då ska man gnälla.

Konserten skulle det handla om. »Ett rop på hjälp« på Adas bar. Jag var där. Det var inte du. Plankstek. Flasköl. Betsat trä. Murrigt. Jänkarkapitalisternas Marshallstärkare täcks med kommunistsovjets fana. Bandet går på. De spelar tammefan det bästa jag sett och hört på evigheter. Ni vet, så där bara kör över allt. Det var riktigt rövigt bra! Ljudet var grymt bra. Jag struntade i öronproppar. Visst har jag både tinnitus och vuxenkaraktär, men jag tänkte att vad fan. Ta hörseln ifrån mig om ni vill, men det HÄR vill jag höra ordentligt.

Något som förvånade mig lite, var att de var långt mycket säkrare musiker än vad jag hade förväntat mig. Det blev inga knöliga ackord och missljud. Ingen falsksång. Kanske inte den där totala inlevelsen som jag såg hos Brutus när de lirade på Muskelrock. Brutus spelade för övrigt samma dag i Oslo. Jag skulle egentligen varit där. Men. Jag ångrar verkligen inte att jag istället åkte över till Hisingen och riskerade att bli rånad, ihjälslagen och dumpad i älven för att få höra Sveriges bästa proggband!

Och nu måste jag sluta skriva. Gais spelar på Gamla Ullevi. Lite bilder har jag dock tid att bjuda på.

Kommunistfanan:
Ernstfri zon:

Morgan och Ola-Conny krämar på för glatta livet:De har precis målat Morgans gula hus utan spilla en droppe. Nu rockar de progg:

JÄVLAR vad de rockar:

24-timmars serieteckning på Win-Win

2010-10-02T00:09:00.001+02:00

Det är Kulturnatta i Göteborg. Efter att ha ätit på en turkisk restaurang så hamnade kärestan och jag på 24-timmars serieteckning som pågår i stadens alternativa kulturcentra; House of Win-Win. Där gör man skäl för "natta"-begreppet och tecknar hela natten.

Alla mina kompisar satt samlade i en glasbur och tecknade. Koncentrerade. Inlevelsefulla. Ambitiösa.

Jag drack några öl och så textade jag en skylt åt dem.

Jag har lyssnat på all världens jävla myspace-sidor.

2010-10-01T13:48:00.009+02:00

Jag lyckades med konststycket att torpedera mig själv halvt om halvt till döds med Absint och maginfluensa under bokmässan. Jag var i och för sig knappt där, eftersom bokmässan sammanföll med att det var bandy i Ale Arena under hela helgen; Kosa Cup. Men. I ett obevakat tillfälle rann spriten in och vettet ut. Det blev en »bokmess«, som numera också är ett vedertaget uttryck.

Känner mig fortfarande rätt svag i kroppen, orkar därför inte låta mina fingrar dansa över tangentbordet i ett försök att beskriva den odör en diaréskit kan ge ifrån sig. Kan bara säga det att jag inte kommer att sakna den. Odören alltså.

Istället bjuder jag på det bästa från Myspace. Jag har lyssnat igenom all världens sidor. Detta är det bästa där ute just nu. Håll tillgodo !

SKRAEKOEDLAN

http://www.myspace.com/skraeckoedlan

Ett band från Norrköping som fått en hel del spelningar på hemmaplan och även speltid på P3 är Skraekoedlan. De sjunger på svenska och spelar som stenade jänkare. Sångerna handlar om sience fiction, stora reptiler och odjur.

Det låter alltså stenat, mer Fu Manchu och High on Fire än Black Sabbath och Mastodon som man får förmoda är något av husgudar. Några direkta kopplingar till gamla November och deras nybakade killingar är inget som direkt tjuter i öronen, även om Skraekoedlan då sjunger på svenska. Skraekoedlan ser sig istället om på andra sidan Atlanten efter inspiration. Ljudet är riktigt fett, duktigt distat och i de tidigare inspelningarna finns en aningens punk i kroppen. Jag gillar det här. Riktigt jävla mycket.

Min favoritdänga:
»Odjuret från 20.000 famnar.«

ABRAKADABRA

http://www.myspace.com/abrakadabraswe

Ett växjöband som gjort lite liv om sig, men som lagt upp desto mera levande låtar i sin spelare är Abrakadabra. Till en början kallade de sig Cyberhawks och spelade riktigt progressiva rymdepos blandat med John Bauer-progg. Numera huserar de under namnet Abrakadabra och låter betydligt rockigare, ungefär som en November-killing, med goa keyboardslingor och gungande riff. Det påminner i vissa stunder om Deep Purple, Grovjobb och Kebnekaise.

Precis som Skraekoedlan sjunger (Elis som serverade världens godaste snöslask med hallonsmak under Muskelrock) Abrakadabra på svenska om odjur, fast i Abrakadabras fall verkar det vara de själva som är odjuren. Deras spelare innehåller tre riktiga pärlor.

Se, och framförallt hör, även Cyberhawks sida med spelare och jamsessionen »En rymdresa« på 12:20.
http://www.myspace.com/cyberhawkband

KATLA

http://www.myspace.com/katlaswe

Det här stockholmsbandet känner jag också igen från Muskelrock där de gav den raka 70-talsluggen ett ansikte. Katla spelar enkelt, tungt och släpande. Det doftar betydligt av Jimi Hendrix, Cream och svenska Asteroid. Gungande 70-talsrock med en hel del soul och lite hederliga folktoner. Jag tänker på det danska proggbandet The Savage Rose, och då deras två första skivor i synnerhet.

Lyssna på:
Don’t You see?

ETT ROP PÅ HJÄLP

http://www.myspace.com/ettroppahjalp

Det här göteborgsbandet har jag tipsat rätt kort om innan. Deras låt »Följ mitt liv« tog mig med storm. Det här är också en November-killing, men en ouppfostrad, uppkäftigt, sarkastiskt och loj liten ungjävel. Den 9:e oktober spelar de på Adas Bar för alla som vågar ta sig till Hisingen, Sveriges Compton.

Lyssna även på:
»Den europeiska löken«

Allt jag ser äter av mig.

2010-09-21T23:36:00.001+02:00

Höstmörkret gör sig gällande.
Förr,
när jag var ung,
hatade jag sommaren och älskade hösten.
Höst var lika med mörka kvällar,
färgglad neon som förökade sig i vattenpölar och fönster.
Matoset från alla restauranger.
Ett glas rött.
En leverragu.
En cigarett.

Hösten var fan poesi.
Sommaren däremot,
grymmast av dem alla,
den var en avgrundslång lång plåga,
av myggor, flugor och svett.
En hjärna som inte ville fungera.
Gnälliga och egofixerade flickvänner som ville:
–Klä av dig!
– Bada!
– Var glad!
Sommaren var en lång fylla på industriproducerad lager
som smakade surt av cigaretterna.
Sommaren var sval och skön om natten,
om det inte vore för stanken av piss och spyor.

Nu.
Valet är ett fiasko.
Ingen verkar glädja sig.
Ingen jag känner i vart fall.
Alla har grävt ned sig och undrar:
»Vad fan?«.
Snart är flaskan tom.
Saldot likaså.
Ljuset inte minst.

Du vet att du är en hopplös nörd ...

2010-09-10T21:39:00.001+02:00

... när du vid 40 års ålder har börjat samla på sådan här skit.

Några skisser ...

2010-09-03T12:01:00.001+02:00

Här är den ursprungliga skissen:

Och här följer den lite mer arbetade förlagan:

Nu ska jag gå till bolaget o köpa absint, tamme fan!

Vem använder politiskt korrekta svordomar: Sverigedemokrater förstås!

2010-09-02T18:15:00.003+02:00

Det var långt över ett år sedan jag hade tid att göra något eget. Jag har haft fullt upp med att illustrera reklamkampanjer, böcker, tidningar och allt möjligt. Tillkommer gör också mitt originalarbrödjobb, som tar ungefär halvtid i anspråk. Och en familj, ett musik-, bandy- och fotbollsintresse. Det blir lätt att man inte hinner med några serier. Mer motiverad blir man ju heller inte av att serierna aldrig blir publicerade.

I våras, strax innan sommaren, hade jag några dagars dötid. Jag försökte då påbörja arbetet med mina serier igen. Men den där lusten infann sig inte riktigt. Istället kom jag att skissa på en massa illustrationer.

I onsdags kunde jag dock sätta igång med mina serier. Gjorde rätt kvickt den här förstasidan till en novell som jag skrev efter att ha sett en Arosenius-utställning. Här är första sidan.

(De två sista bilderna är fittdåligt skannade. Inget ni lär märka, men jag måste skanna om dem. Sista bilden kommer jag dessutom att teckna om. Jag blev inte riktigt nöjd med den.)

Ett fint motiv.

2010-09-01T22:18:00.003+02:00

När jag kom till min arbetsplats, mitt kära ställbara ritbord som jag fick av farbror Semic under finansvalpseran, hade en av Sveriges skäggigaste serietecknare – som för övrigt är känd för att ha ett bra öga för motiv – lämnat en gåva till mig. Ett porträtt. Av mig. Detta gjorde mig mycket glad och varm i hjärtat.
Snajsigt, eller hur?

Bränn ned Ica.

2010-08-31T14:56:00.004+02:00

Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt hade jag kundkort hos Ica. Jag som hatade Ica. Jag som dessutom är emot sådant där. Kundkort. Det är som en prenumeration. Ett löfte. Man förbinder sig och lovar. Jag, konsumenten som är kroniskt otrogen. Jag som handlar en dag framåt. Jag som handlar där jag befinner mig. Jag hade nu lovat att handla på Ica. Jag var en hora.

Storhandlar gör jag aldrig, mest för att jag gillar att gå och cykla. När jag väl lämnar ritbordet eller datorn vill jag kunna röra lite på mig. Då blir det aldrig att man orkar släpa på en massa kassar. Bilen tar jag väldigt sällan när jag handlar. Jag gör det kanske en gång varannan vecka, och då oftast för att jag måste ha båda barnen med mig, eller för att jag har träningsvärk i benen och varken orkar cykla eller gå.

Jag hatar de allra flesta affärer, de har aldrig något jag vill ha. Affärer kan till exempel ha allt från en sorts senap till flera hundra, men det är aldrig rätt sort. Alltid fel. Jag vet inte hur många gånger jag har plockat en korg i stort sett full bara för att lacka ur fullständigt när jag inte kan hitta rätt vara. Då svär jag en liten visa, något som ofta inkluderar något i stil med »jävla skitaffär«. Sparkar lite på min korg. Överväger att lägga upp allt på hyllorna igen innan jag ilsket bara lämnar korgen och går ut medans jag mumlar förbannelser och svordomar.

Sedan hamnar jag i en annan affär där jag vet att den saknade varan finns. Men givetvis saknar då de något annat livsviktigt. Många gånger skiter jag då i att handla och sitter hellre hemma hungrig och hatar. Jag hatar så mycket att jag till slut:
a) måste dricka sprit.
b) ringa och beställa en pizza.
c) laga nått sket av det som finns hemma.

Ofta blir det c. Sedan är jag jättesur och ställer ultimatum till min käresta.
– I morgon får fan du handla. Jag ska aldrig mer handla. Aldrig! Jag var på Hemköp innan idag och de hade fan inte Edvins senap. Jag hatar dem! Jag hatar Hemköp – fattar du? Jag hatar de jävlarna.

Hon lovar att handla tills dess att jag kommit på bättre tankar. Och så påpekar hon att jag har barn och borde uppföra mig bättre. Men det vill jag inte. Jag vill döda. Då brukar min son också vilja döda. Sedan skriker kärestan på mig. Då måste jag förklara för min son att jag inte vill döda på riktigt, utan att det bara är något jag säger. Min son förstår. Sedan åker kärestan och handlar. Givetvis åker hon då till Ica. Det är bara Ica i Småland som har Edvins, det vet ju alla – utom min käresta. Ica i Västra Götaland har den ondskefulla konkurrenten Västervikssenap. Dessutom hatar jag ju Ica mer än Hemköp. Hur kan hon svika mig så? Jag och min son tecknar då upp en plan för hur vi ska ödelägga samtliga affärer i vårt område. Inte bara Ica, utan alla affärer. Rubbet. Jag lovar min son att han ska få ha eldkastaren, bara han är försiktig.

Men eldkastare av rätt märke är svåra att få tag på. Jag vill ha den modellen som jänkarna hade under andravärldskriget. Den de brände japaner levande med på Stilla Havets små exotiska öar. Men den är omöjlig att få tag på nuförtiden, så det slutar alltid med att jag måste cykla ned till saluhallen i hällande ösregn för att få tag på min senap. Eller mina isterband, eller min korv, eller ost, eller vad fan det nu kan vara. Västervikssenapen får stå och skämmas i kylskåpet tills den torkar eller möglar.

Min käresta var pådrivare av att vi skulle skaffa kundkort hos Ica. Jag hatade idén eftersom jag hatar Ica. Men under sommarhalvåret, då vi brukar bo i Halland, där det finns en jättefin liten Icaaffär, veknade mitt hat. Skogen och landsbygden har alltid en dämpande effekt på mitt hat. Så harmonisk, nästan berusad, skrev jag på en lapp som kärestan stack till mig. Det blir ju så när man är lycklig på landet. Men. Sommaren tar ju alltid slut och man återvänder till förorten, höghusen, parkeringarna, skräpet, klottret, hundskiten och den helt sinnesjuka stämningen; stressen.

Sedan uppdagades det att min syster också hatar Ica. Min son berättade det. Han har hatkoll. Då kände jag genast att jag var tvungen att återuppta mitt hatande. Och mycket värre än innan. Så då hatade jag på utav bara fan: hata, hata, hata, jävla piss-Ica-helvete, hata, hata, hata, helt plötsligt så står jag där med ytterligare ett kundkort i näven. Ett Coop-kort. Hur fan gick det till?

Min syrra handlar på Coop, det vägde väl säkert in, och i samma veva så började jag hata AdLibris, och då var ju Bokus enda alternativet eftersom jag sedan tidigare tok-hatar Cdon, och Bokus är ju typ Coop. Sedan ligger det ju ett vettigt Systembolag precis jämte Coop … och så brukar jag faktiskt reta mig på att jag aldrig har kundkort på Coop varenda vår eftersom man då kan köpa den där norska träoljan som är så jävla bra, tre stycken till ett jävla skitbra pris. Och så var det nog köttet. Coop har mycket bättre kött. Lamm framförallt. Och så är det ju så rent och snyggt hos Coop.

I somras fyllde jag jämnt. Förtio år som ni kanske vet. Kärestan är nästan lika gammal. Hon är några månader yngre och fyller jämt först om någon vecka. Igår. Igår fick hon en gåva från Ica. En jävla frystårta för 29 kronor. Men gav Ica mig någon frystårta när jag fyllde 40? Nä, det gjorde de inte! Och som tack för det Ica, kan ni dra åt helvete på riktigt. Nu hatar jag er så jävla mycket att jag aldrig – så länge jag lever – ska äta något som befunnit sig i er jävla hundskitsaffär. Jag hatar er så mycket att jag när som helst kommer att sprängas.

En vargflock söker utmaningar.

2010-08-29T21:25:00.003+02:00

Gais bandy och IFK Kungälv var båda klara för andra omgången av Svenska Cupen inför dagens match. Båda lagen hade dessutom en match i benen. Tempot i dagens match var därför inte direkt rafflande.

Kungälv öppnade starkast. De satte ett mål på en hörna efter ungefär 10 minuter. Sedan tog Gais bandy över matchen totalt, de dominerade fullständigt. Kungälv backade hem och väntade på kontringar, något man förvaltade si sådär. Kungälvs försvar fungerade hyfsat, men anfallsspelet var i mångt och mycket sorgligt. Kanske inte så konstigt då de mött Ale-Surte dagen innan. När de väl lyckades bryta igenom handlade det alltid om individuella prestationer. Något fungerande anfallsspel stod icke att finna. Däremot lyckades man med att göra mål på två hörnor, något som Gais denna dag totalt misslyckades med. Gais brände också en straff. Anmärkningsvärt, men inte förödande.

Det var underbart att se Gais och det nya spelsystemet, främst då anfallet som överlag fungerade väl. Man anföll gång på gång med tre man. En vargflock på linje som många gånger tillintetgjorde Kungälv. Söndagens match bjöd på riktigt fina passningar.

Muhrén såg lite trött och anfådd ut, men verkade samtidigt trivas och ha kul. Det var istället det unga gardet som klev fram och visade vilja och vinnarskalle. Matchen absoluta höjdpunkt var Ante Grips mål. En riktig rökare i krysset ur omöjlig vinkel. Hur fan bar han sig åt?

3-3 blev slutresultatet. Jävligt orättvist och mycket missvisande. Detta var en match som Gais skulle ha vunnit med minst 5-1. Men av någon jävla anledning såg Kungälv att gå vinnande ur striden med 3-2 … men i slutsekunderna kom vargflocken störtande fram och utjämnade. Kungälv vart utspelade.

Detta bådar givetvis gott för framtiden. Det skulle inte förvåna mig om Gais bandy tar sig vidare efter kommande helgs matcher. De ser förbannat farliga ut.

En härlig bandyafton med Gais.

2010-08-28T17:35:00.004+02:00

»När vi inte ens kommer till avslut när de ger bort bollen, då blir det tufft, säger Gaistränaren«, står det att läsa i lördagens Göteborgs-posten. Det var match i fredags. Både Gais fotbollslag och bandylag spelade, på ungefär samma tid. Jag valde att ta bilen ut till Ale Arena, Jennylund, för att se Gais bandylag möta Ale-Surte på deras hemmaarena.

Det är fortfarande augusti, och vädret är ännu så pass milt att man fortfarande kan njuta en eftermiddagsöl på balkongen. Hösten är här, det vet jag, för skogen är full av svamp och de svarta överdimensionerade och håriga spindlarna har börjat komma upp ur kloakerna. Det gör de alltid när hösten kommer. De söker sig upp genom rören. På morgonen när man kliver upp och går in till toaletten så ligger de där. I handfatet. Samma sak vartenda år. Nionde året i rad. Spindelsäsong. När jag väl flyttar från den här lägenheten, kommer jag inte sakna de där svarta spindlarna.

Det är fortfarande augusti och fotbollssäsongen är ännu inte över, men isen ligger redan inuti Ale Arena. Både barnen och jag själv blir sugna på att ge oss ut på den när vi ser isen ligga förföriskt blank. Ändå är detta inte bandypremiären på försäsongen. Den missade jag förra veckan. Dagen innan hade jag trillat dit den lyckliga timmen på en av stadens rockklubbar. Det var halva priset och jag beställde in sprit och till och med alkoläsk. Jag ville prova. Och förresten – hellre alkoläsk än »stor stark«.

Ändå gick jag tidigt hem tyckte jag. Jag visste att jag skulle köra bil dagen efter. Men vad hjälper det när man också börjat kvällen tidigt med en öl på en av centralstationens krogar – mitt på dagen? Föga. Eftermiddagsfotboll på Gamla Ullevi med flera öl, efter det följde rockklubben och ännu ett par till öl, en visky, ett par alkoläsk och sedan blev jag bjuden på Jägermeister. Och jag glömde bort att jag är förtio fyllda och vuxen, att jag ska varva med vatten.

Suck och stön. Jag vaknar upp dagen efter och känner mig som den småfete medelålders mannen som Grabbarna från Angora sjunger om. Han som har polare som förfestar med Bacardi Breezers. Och hela livet låter som Linkin Park. Fruktansvärt.

Det hade ju inte varit första gången jag hade gett mig ut stupfull i en bil. Men det var nog sjutton eller arton år sist. Och då bodde jag ute på landsbygden, och någe körkort att förlora hade jag väl knappt hunnit att få. Nu är jag sta’bo, med ungar och hela kvillibitten. Bilen fick stå. Bandyn fick vara. Istället fick jag sitta i soffan och titta på bubblorna i glaset när min alvedon brusade.

Gais bandy har inför årets säsong gjort en riktig kanonvärving. De har värvat världskändisen Magnus Muhrén. Detta är en helt otrolig värvning. Som om att få hit Ronaldinho eller Ronaldo för att göra en jämförelse med fotboll. En spelare som har haft sin absoluta topp, men som samtidigt har så mycket erfarenhet och pondus att han är värd sin vikt i guld. Denne spelare finns nu i Gais bandy. Siktet är helt klart inställt på Elitserien … och det här trodde man ju fan inte var sant, men … det är sant. Klart som fan man är sugen på att få se lite bandy, klart som fan man blir purken på sig själv när man super bort den första chansen.

Den där första träningsmatchen vann Gais mot storebror Kungälv. I och för sig en repris från förra årets försäsong. När det väl gäller brukar Gais åka på däng. Men när man i kvalet förra säsongen såg Gais utmana Kungälv om en plats i Elitserien så såg man också att det inte är mycket som skiljer de båda lagen åt. Lillebror har blivit stor. När nu även pappa Muhrén spelar i laget, ja då jävlar! Nu blir det bandy. Nu blir det bandy!

Valet mellan fotbollsgais och bandygais var således inte så svårt att göra. Det som jag tycker är intressant, är att den där kommentaren fotbollstränaren Axén gör i Göteborgs-Posten, hur den lika väl kunde gälla för Gais bandy. Det är ett självsäkert och välrepeterat lag som inleder matchen. De första tio minuterna visar de upp ett underbart anfallsspel. En formationsuppställning som verkar vara 5-2-3. Hårt defensivt och aggresivt på en gång. Jag blir djupt imponerad. Lite besviken är jag över att jag inte hittar nr 13, Murhén på isen.

Det säger pang tre gånger. Gais leder med 3-0 ganska snart. Runt omkring mig talas det om utklassning. Om sanningen ska fram så var det ändå Ale som hade vassast chanser i inledningen. Gais spelade så lekande lätt och avslappnat, verkade inte ta matchen på något större allvar, de var lite för självsäkra. Att sätta tre noll i baken på Ale-Surte är ju heller inget som man ska inbilla sig att man kommer undan med ostraffad. Som att köra in handen i ett getingbo.

Ale-Surte är ett fysiskt starkt lag. De spelar alltid stabilt och bra. Det är inte för inte de har byggt sig en inomhusarena, och de blir inte glada när kusinen från staden kommer hit och glider med sina fina skridskor och tror de kan skjuta bollen förbi målvakten i nät bara för att de är från storstaden. Föga oväntat tog de sporrade vildkatterna så småningom ledningen.

Själv var jag aldrig orolig för Gais del. Jag kände hela tiden på mig att de skulle vinna. Visst brakade spelet ihop så småningom. Något 5-2-3 såg jag inte röken av.
– Vad spelar de nu? Vad fan har de för uppställning, frågade jag min son. Inte för att jag förväntade mig ett svar. Jag pratade mest högt för mig själv.

Det visade sig också att Muhrén minsann fanns på isen hela tiden. Men inte med nummer 13 utan nummer 66 (Hellströms gamla nummer?). Numren på tröjorna stämde inte överens med numren på det där lilla jävla bladet som man alltid sitter och kikar i för att hålla reda på vilken spelare som är vilken. Det rådde totalt jävla nummerkaos på isen. 12 och 18, vicka fan var det? De fanns ju inte med på lappjäveln. Och det går ju fan aldrig höra vad man mumlar ut i högtalarsystemet. Så skit samma. Värre och mer irriterande är ju att det tydligen skrivs »numren« när man trots allt faktiskt säger »numrena«. Vad är det för jävla land vi lever i? Numrena heter det väl ändå?

Precis som Axén sa så blir det tufft när man inte gör mål när motståndarna ger bort bollen på egen planhalva. Då ska det bli mål. Det fick man i hemläxa av Vänerborg förra säsongen. Men. Gais var inte särskilt taggade. Det slarvades hela tiden, med allt. De sprätte bollarna hit och dit. Tappade och schablade. Men i grund och botten hade man ett spelsystem, som när man fått rutin på det, kommer att sparka stjärt. Att de inledningsvis tänkte på annat och var lite väl styva i korken, oroade mig inte. För de vinner. Såklart. Det fanns väl kanske ingen anledning att ta ut sig i onödan.

När jag nöjd och glad kliver ut genom entrén från Ale Arena, blir jag helt paff. Det är som att komma ut till en bastu. Värmen utomhus överraskar mig. Barnen som är sockerstinna av kexchoklad och godis springer av sig i den intilliggande skogen. De hittar ett par soppar. Själv hittar jag några kantareller vid vägkanten. Vilken fin avslutning.

Folj mitt liv av ETT ROP PÅ HJÄLP

2010-08-23T10:58:00.000+02:00

Folj mitt liv av ETT ROP PÅ HJÄLP

Så jäkla bra.

Tro inte på hajpen!

2010-08-19T16:16:00.009+02:00

Iron Maiden har släppt ett nytt album. Det är svårt att komma undan det. Det är som om – inte bara hårdrocksankdammen – utan hela jävla samhället drabbas av psykos varenda gång det sker.

Jag har givetvis lyssnat på den och torrt kunde jag konstatera att skivan var om möjligt ännu sämre än deras dans med döden-skiva. Inget kräkmedel, bara jävligt ointressant. Därför blir jag förvånad när jag gång på gång läser recensioner av skivan i tidningar. Det är fyror hit och det är fyror dit? Vad i helvete är det frågan om?! Är jag den enda i hela världen som inte fått tag i den riktiga skivan? Den skivan jag har lyssnat på är fan inte värd några fyror. Den är inte värd ett skit.

Läste en hyfsad artikel i Rushnumret av det engelska magasinet Prog. Det handlade om norsk progg. En liten, kort och ändå djuplodad artikel, som i vart fall hinner med Ihsahn och ett norskt Shining. Det norska Shining beskrivs som ett jazzmetalband. En av medlemmarna är Jørgen Munkeby som spelar saxofon på Ihsahns tredje album »After« (som jag skrev om i våras). Givetvis blir jag tvungen att smålyssna på norska Shining där jag hittar det på nätet. Jørgens saxspel på »After« är bland det bästa i sin genre jag hört.

Och ta förresten det med en nypa salt. Jag har inte hört så mycket saxofon i mina dagar. Vad kan det röra sig om? Gato Barbieri, David Sanborn och …? Fan vet. Saxofon är ju ett instrument man sällan trillar på, så att säga. Jag minns det mest som ett irriterande inslag i 80-talsmusiken. Band som till exempel Dire Straits och Huey Lewis hade alltid med någon jävla saxofonist som stod och tutade i bakgrunden. Någon som en gång under varje konsert fick gå längst fram på scenen och pliktskyldigt spela ett saxsolo i strålkastarljuset. Var det någon som gillade det? Någon som brydde sig? Saxofonen upplevdes många gånger som en onödig ingrediens. Den fick lov att vara med, men den fick aldrig lov att ta del av musiken på allvar. Samtidigt är det ju förstås också andra saker som spelar in. Som att det knappt är någon som spelar saxofon … varken då eller nu.

Det fanns ju band som Fiendens musik, som hade en saxofonist som fick vara med på lika villkor i musiken, om än som ett kompinstrument. Jag vill minnas att det var saxofon med på någon Ebba Grönskiva. Kanske samma snubbe? Fiendens Musik och Ebba Grön turnerade ju tillsammans.

I Shining är Jørgen i vart fall inte en onödig ingrediens. Han är en bärande del av bandet. Jag har inte hunnit lyssna in mig så mycket på deras musik. Shining-skivor växer inte på träden. Men det är ett band som jag satt högt upp på min »Att lyssna på-lista«.

I Prog-artikeln rankas fem klassiska norska proggalbum; Borknagars »Epic« är ett av dem. Det blev aldrig att jag lyssnade in mig på just »Epic«. Annat kom i vägen. Jag kan ju inte göra annat än att plocka fram det. Detta sker i samma veva som jag jobbar med att försöka ge nya Iron Maiden en chans. Men efter att ha lyssnat på Borknagar … hur kan man då lyssna på Maiden igen? Någonsin! Borknagar är allt mycket bättre av det som Iron Maiden försöker sig på att närma. Problemet är att Iron Maiden redan har allt. De är inte längre hungriga. De har inget att leva för.

Offside nr 5 2010

2010-08-18T20:37:00.002+02:00

Jag medverkar med flera illustrationer i nya numret av fotbollsmagsinet Offside:

Sommarens jamsessioner i backspegeln.

2010-08-18T02:26:00.008+02:00

»I backspegeln« var en populär rubrik när jag jobbade på Knasentidningen, så jag snor helt enkelt den till det här inlägget som kommer att summera lite av de skivor jag har lyssnat på under de svala sommarkvällar då jag grillat satan och druckit femtontusen liter öl och tuggat i mig minst tre små grisar som inte var ett skit lyckliga innan de hamnade paketerade i frysdisken.

1. PETER GREEN »In the Skies« (1979)

Jag upptäckte Peter Green när jag gick på Brinellgymnasiet i Nässjö 1987. Hur jag började lyssna på hans musik minns jag inte riktigt, men kopplingen bör ha varit att jag gillade »Albatross« med Fleetwood Mac och ville gräva vidare. Mycket musik på den tiden köpte jag på ren intuition. Så av någon anledning köpte jag »The End of the Game« (1970). Sedan skaffade jag mig resten av hans katalog. »Kolors« (1983) lyckades jag dessutom hitta som bild-lp för typ tjugo kronor. De andra skivorna var inte mycket dyrare. Peter Green var inte i ropet 1987. Peter Green var snarare i ropet 1968-69. Och då var han väldigt mycket i ropet. 1968-69 var de gyllene åren då han bildade och var förgrundsgestalten i Fleetwood Mac. Han var en världsberömd gitarrhjälte som influerade Eric »God« Clapton och Jimmy Page. Det var också då han partajade som om det vore 1999. Ett frekvent missbruk av LSD gjorde att han utvecklade schizofreni.

Under toppen av sin karriär spelades debutalbumet »The End of the Game« in. Det var kort och gott en inspelad jamsession som släpptes som soloalbum 1970, samma år som jag föddes. Albumet är en riktig höjdare, som jag personligen tycker piskar den samtida Jimi Hendrix stjärt. Jag är kanske rätt ensam om att tycka att Hendrix var lite väl begränsad som gitarrist – och lite orättvist; han dog ju och fick aldrig chansen att utvecklas. Men detsamma gäller också faktiskt mer eller mindre även för Peter Green. I vart fall som gitarrhjälte och -virtuos. Efter att ha tagit LSD och utvecklat schizofreni var han död som gitarrhjälte.

När Peter Green, efter att haft diversejobb och suttit inspärrad för psykiatrisk vård, återvänder till musiken 1978 och påbörjar inspelningen av albumet »In the Skies«, är han alltför ovan och osäker som gitarrist, så det blir istället en ung förmåga vid namn Snowy White (sedemera Thin Lizzy) som får gå in och agera sologitarrist i studion. Kvar finns inte virtuosen utan låtskrivaren Green – som inte längre är riktigt i samklang med sin tid. Han skapar inte längre trender och han följer sannerligen inga. Som musiker verkar han tagit intryck av funkmusik och av kollegorna i Santana. I »Proud Pinto« och avslutande låten »Apostle« hittas dessutom lite vaga spanska influenser. På återkomsten står Fleetwood Mac-bluesen inte att finna, inte annat än i spåret »A Fool No More«, en ganska traditionell blueslåt, men framförd med de tydliga greeniska släpande ekoeffekter på gitarren, även om det sannolikt är Snowy som spelar.

Tempot albumet igenom är väldigt lättsamt och behagligt. Nästan långsamt, men ändå aldrig riktigt. Det handlar mera om en slags promenadtakt. Låten »Tribal Dance« låter som en easy listening-cover från något spår som skulle kunna vara plockat från »The End of the Game«. Över huvud taget är det det genomgående något släpiga tempot som gör »In the Skies« så unik. Det sticker aldrig iväg, det sackar hellre aldrig av. Att dra en parallell till svensk dansbandsmusik i foxtrot-takt känns både ogenomtänkt och inte helt dumt – paradoxalt – för att försöka få grepp om ett ord.

När skottarna Teenage Fanclub och deras motsvariga jänkarkollegor Velvet Crush spelade indiepop i början på 1990-talet lät det som om de inte hade gjort annat än att lyssnat på »In the Skies« sedan de föddes. Tyckte jag då. I vart fall när jag hörde dem i Växjö-skivaffären »Uffes Källare« på den tiden. Men givetvis var de båda grupperna lite rockigare; främst Teenage med sina »Heavy Metal«-låtar. Och några spår av funk, Carlos Santana eller spanska gitarrplock stod inte att hitta hos dessa båda grupper. Efter en närmre objektiv granskning är det bara ett spår på »In the Skies« som låter indiepop; »Seven Stars«, också en av de låtar som har ett kristet budskap. Om än vagt. Det verkar handla om någon form av undergångspredikan influerad av Uppenbarelseboken:

Seven stars
light seven lamps
Seven seals opened by the lamb
Seven horns
and seven eyes
Seven spirits from the skies

Titel- och inledningsspåret »In the Skies« är väl annars den enda låten på albumet som har ett egentligt kristet budskap.

Den instrumentala låten »Apostle« som avslutar »In the Skies«, den påminner mig väldigt mycket om ZZ Tops instrumentala låt »Asleep in the Desert«, som med sina spanska influenser i sin tur påminner mig en hel del om Dire Straits »Private Investigations« som givetvis leder oss helt och hållet bort från ämnet. Men det gör inget. Det var ändå slut. Det finns inget mer att tillägga än att det inte finns något vackrare än att sitta ensam med en bourbon och ett pipstopp laktavia och titta upp mot den stjärnklara natthimlen samtidigt som »In the Skies« knastrar på skivspelaren.

2. EARTHLESS »Rhythms From A Cosmic Sky« (2007)

Jänkarbandet Earthless från solskensstaten Carlifonia verkar aldrig ha hört talas om Peter Green. Det enda de verkar ha lyssnat på är Jimi Hendrix. Och Black Sabbath förstås. Kanske har de också ett kristet budskap, i vart fall har de döpt det inledande instrumentala spåret på »Rhythms From A Cosmic Sky« till »Godspeed«. Låten klockar in på 20:55! Och om Peter Green påminner mig om indiepop så påminner Earthless musik mig om de tidiga Rävjunk-inspelningarna. Här finns det tendenser som andas Hawkwind, Sleep och (med Earthless samtida) YOB. Det drar åt spacerock men bör nog mera korrekt beskrivas som någon form av psykadelisk hård rock med rötter förtio år tillbaka i tiden, i året jag föddes: 1970.

Jag läste som hastigast i internetupplagan av Aftonbladet för några veckor sedan om jänkarungdomar som blev »höga« på monoton musik. Jag orkade inte sätta mig in alltför mycket i artikeln, eftersom den verkade vara hämtad från kvällstidningarnas förlaga »En Ding Ding Värld«. Men att man kan bli hög på musik är väl knappast någon nyhet för mig eller resten av mänskligheten heller för den delen. Och ska man knarka sig sönder och samman heter drogen: Earthless. Glöm all skit som pubesbarnen och vitmakt-anhängarna skriver på Fl-ass-backs knarkavdelning. När du känner för att vara asocial men ändå vill ha kul är det Earthless du ska ha i lurarna. »There is no coming back« som en raspig strupcancer-reklamröst kunde informera. I så fall kan jag bara hålla med, även om det aldrig når närheten av de musikaliska höjder Hendrix nådde med »Room Full of Mirrors«.

3. MY BROTHER THE WIND »Twilight In The Crystal Cabinet« (2010)

Om Earthless är knarkmusik med rötterna i Hendrix, så skulle man kunna göra det lite enkelt för sig och skriva att den svenska konstellationen My brother the Wind är knarkmusik med rötterna i Neil Young.

Albumet, som det utmärkta svenska skivbolaget Transsubstans släppte strax innan jag gick på min semester och Sverige fick den varmaste sommaren i mannaminne, är en jamsession inspelad i Åmål och det första som jag tryckte in i stereon när jag anlände till stugan där jag tillbringade största delen av min grisgrillarsemester. Barnen klagade. Kärestan klagade. Ingen verkade uppskatta det faktum att medlemmar från Anekdoten, Makajodama och Magnolia samlats och spelat in den kanske bästa svenska jam-skivan någonsin! Och var det inte musiken de klagade på, så var det den extremt höga ljudvolymen jag avnjöt skivan på. Herregud In the Skies! Det här är ju verkligen musik som man vill att skogens konung, älgen, också ska kunna njuta av. Så det var öppna fönster som gällde, och vrida volymen ända upp till elva.

Basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Jag bara måste påpeka det en gång till: basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Helt jävla otroliga!

Och nu måste jag fan gå och lägga mig.

Du vet att du är en nörd när ...

2010-08-16T23:47:00.001+02:00

... du vid 40 års ålder fortfarande inte kan låta bli sådan här skit:

Det finns ju för helvete ingen dålig kristen musik!

2010-08-13T13:20:00.003+02:00

Jag befinner mig i min tecknarateljé en bit från Järntorget. Skannern läser in en illustration jag tecknat. I ett gränsland står jag med tankarna någonstans i det blå och blicken sökande ut över parkeringen och sossarnas högborg, Folkets Hus.

Ibland brukar man kunna titta på tonårskillar och yngre män som åker skateboard utanför. Men idag är det folktomt, förutom de sporadiska klungor med folk som anlänt till kajen en bit bort för att sedan skynda sig förbi vår ateljé på väg till Järntorget och dess spårvagnar.

Jag delar lokal med sex andra kollegor i den »mindre lönsamma kulturbranschen«. I pengar mätt. Det är så göteborgspolitikerna ser på oss. Som »mindre lönsamma«. Jag hörde en socialdemokrat säga det på Västnytt härom dagen. Han var lite frustrerad. Han ville ju verkligen skapa bra förutsättningar för kulturarbetare … men … men. Kulturarbetarna var ju inte så lönsamma som han önskade. Det hade ju varit så enkelt för honom om alla hade kunnat vara lönsamma. Då hade han kunnat behandla alla lika, ungefär så som sossarna uttryckte det på den tiden då han var ung och flickorna inte hade någon bh och de hade en krullig fin frissa mellan benen. Det var då livet var enkelt och härligt och flickorna luktade gott och smakade inte läppglans som de antagligen gör nu. Det var längesedan han kysste någon flicka.

Kanske sossepolitikern sitter i klossen där borta, funderar jag. Folkets Hus. Men antagligen inte. Sossarna har för länge sedan övergett det där huset. Rent ideologiskt.

Bakom mig, får plötsligt min tecknarkollega ett utbrott : »FAN! DET FINNS JU FÖR HELVETE INGEN DÅLIG KRISTEN MUSIK!«

Det visar sig att den cooljazz vi lyssnat på en timme tillbaka är psalmer i jazztappning. Och anledningen till att jazzen spelats är för att hämnas oförrätten att jag några timmar tidigare spelat Peter Greens mästerliga skivalbum »In the Skies« – och, i min kollegas tycke, alldeles för sent informerat honom om att det fanns ett kristet budskap i texterna.

Min kollega har svårt att acceptera några trosuppfattningar över huvud taget. Han har inget speciellt emot kristendomen, han hatar alla religoner och dess utövare. Judar, muslimer och till och med kyrkbrännare. Han gör inga undantag. Dessutom befinner han sig mitt uppe i ett ställningskrig med mig, den äldre och bättre kollegan. Symboliskt har han till exempel, utom räckhåll för mig, hängt upp en stor bild på en gam som smaskar i sig ett as som ett kronverk ovanför sin plats. För tydlighetens skull har han känt sig nödgad att inkludera ett par egenhändigt textade namn med tillhörande pilar på bilden som informerar om att det är jag som är aset och att det är han som är pippifågeln.

Hans tolkning av mitt Peter Green-spelande är att det varit en medveten trojansk häst. Jag bjuder på fin musik. Han tackar. Jag säger det var förresten kristen musik.

Hans motangrepp, bredsidan som skulle skicka mig sjunkande ned i djupet, har istället självantänt och exploderat i hans egna båt. Han upptäcker att han gillar kristen musik. Han gillar när gamla jazzgubbar tolkar psalmer. Det finns trots allt ett litet ljus inom honom.

Hans strategi på motattack och sökningar på den musiktjänst han betalar en månadsavgift för att kunna utnyttja ger inga bra sökresultat. Han söker efter något som kan irritera mig. Jag tror inte han vet vad »unblack metal« är för något, om något sådant ens existerar annat än i ren teori. Hans strategi går inte ut på att lura mig. Istället vill han spela något dåligt, flina och säga: »sådant här gillar du.« Han söker efter något med tungmål, och helst av allt en galen pastor som skriker i falsett. Något som kan bekräfta hans fördomsfulla bild av hur det går till i norra Småland och Uppsala-trakten. Sökningarna på »kristen« och »kristet« bjuder bara på easy listening. Istället för att vi båda skulle ha lidit, har vi nu trummat med fingrarna och vaggat med våra huvuden och nackar. För kristen musik är bra!

Har du sett »Gilliap« frågar jag upprymd min kollega. Jag förklarar att det i den filmen finns ett gäng gamla gubbar som sitter och spelar psalmer. »Jävligt bra film«, lovar jag. Men min kollega tar inte betet. Han har är mätt på kristendom.

Visst!

2010-08-06T16:44:00.001+02:00

Den amerikanske djävulen gurglar munnen före eller efteråt?

2010-08-03T17:07:00.007+02:00

Alla black-metalband av rang kommer från Norge, sjunger på norska och bränner kyrkor och grillar prinskorv över askan – det verkar åtminstone alla som inte bor i Norge tro. Finns det något skojigare än stackars ryssar, mexikanare och jänkare som desperat försöker knåpa ihop ett urelakt namn på sitt hårdrocksband, men misslyckas fatalt ...

Vem minns inte 80-talsgruppen Trojan som bestämde sig för att göra precis som Motörhead och Blue Öyster Cült och lägga till ett par exotiska prickar och kalla sig »Tröjan«? Jag såg deras skiva i tidningen Okej och fick mig ett gott skratt. Självklart lyssnade jag aldrig på dem. Skulle aldrig falla mig in.

Från Kalifornien, av alla jävla ställen, finns bandet Evighet av aske. De trummar på bra som fan, särskilt i låten »Haakonssagan«. De har ju helt klart hittat ett skandinaviskt sound. Fula i mun verkar de vara också, så pass fula att de måste döpa sitt album till »Vade mecum«. Vad jobbigt! Det går ju bara inte lyssna på en grupp som döper sitt album till Vademecum. Visst finns det säkert också någon latinsk betydelse som någon förläst akademiker orkar bry sig om. Men faktum kvarstår: det är förbjudet att döpa ett album till »Vade mecum«.

Ett attentat mot ett sovande samhälle.

2010-06-23T07:35:00.000+02:00

Nu tänker jag ta semester fram till augusti. Till dess att jag är tillbaka, bjuder jag på en sommarnovell som jag skrev för ungefär sju år sedan. Trevlig sommar!

ETT ATTENTAT MOT ETT SOVANDE SAMHÄLLE.
____________________________________

Jag är en särling. Jag är en son av ett sovande samhälle. Son till en moder som inte vill vakna. Jag ville väcka henne. Ruska om henne. Detta genom ett attentat. Ett politiskt attentat. Ett attentat som skulle väcka de sovande. Jag var övertygad om att ett bombdåd skulle åstadkomma något – särskilt i en demokrati. En demokrati där den demokratiska utvecklingen hade stannat av. En demokrati där det rådde ett dödläge. Ett stiltje som jag såg mig skyldig till att bryta för att utvecklingsprocessen åter skulle ta fart. Jag fann mig inte i – att som åskådare – stillsamt betrakta min framtid dra sina sista andetag. Min förhoppning och uträknade plan, blev, att med ett bomdåd få de styrande att bli varse om de negativa strömningarna som obemärkt höll på att växa sig starka i Nässjö. Kapitalister, imperialister och fascister skulle inte obemärkt leva i och ta över denna stad av levande döda. En bomb utan avsändare skulle vara den välbehövliga adrenalininjenktion som skulle ändra på allt. Yrvaket skulle man börja spekulera i varför några skulle vilja spränga en bomb i deras fridfulla småstad. Vilka kunde göra något så avskyvärt? Och varför? Inte vem – utan vilka. Och det var dessa »vilka« som var min egentliga måltavla.

Full av förväntan kunde jag inte låta bli att dagdrömma om vad som skulle ske efter mitt bombattentat. De flesta av dessa dagdrömmar handlade kanske inte konstigt nog om att ge intervjuer till tidningar och teve; för min plan hade ett enda stort fel: jag kunde på inget sätt åta mig äran efteråt. Detta gottgjorde jag genom att uppleva en verklighet där jag efteråt avslöjades. En verklighet där mina tankar genom medias höga intresse väckte allas medvetande. Jag blev kändisrebell. Förhörd och fängslad. Hatad och älskad. Mina handlingar ledde till att världen ändrades. Jag var frälsaren, bombmannen och artonåringen med hela världen. Jag var Che Guevara.

Men om media i verkligheten skulle intervjuat mig efteråt, så skulle de undra vad som gick snett. Lokalen blev helt utbränd, men de två första bomberna exploderade aldrig som planerat. Detta trots att jag i förväg provsprängt flera stycken ute i skogen, och var förvisad om att bomberna fungerade. Men när jag väl stod där utanför lokalen, strax efter klockan två på natten, ville de inte fungera. Ingen explosion – ingen revolution. Jag förnedrade mig genom att gå hem och hämta en ny bomb. Efter en timme var jag tillbaka. Men inte heller då exploderade bomben. Stubinerna verkade slockna, jag är inte riktigt säker på vad som hände, eftersom jag inte vågade befatta mig närmare med blindgångarna. Jag borde avbrutit aktionen då. Jag borde ha avbrutit redan efter den första blindgångaren. Istället gick jag åter hem, och hämtade denna gång en petflaska som jag hade tankat full med bensin på en bensinmack. Sedan tände jag helt enkelt eld på lokalen.

Men det kanske hade varit bättre om någon hade anmält det som ett misstänkt inbrott, eftersom ett fönster var krossat. Polisen skulle ha kommit dit. Man skulle ha hittat en blindgångare, och min egentliga avsikt skulle ha kommit fram. Och de – skulle känt sig hotade. Men nu – när jag gick tillbaka och hällde bensin in genom det krossade fönstret, och sedan tände på – degraderade jag inte bara mitt bombdåd till mordbrand – jag brände också blindgångarna. Jag förstörde helt enkelt de uppenbara bevis på att jag hade genomfört ett bomdåd, om så ett misslyckat sådant. Ingen skulle leta efter spår av sprängmedel. Det fanns ingen anledning till att göra det. Bomberna exploderade i lågorna långt innan brandkåren hade orkat leta sig fram till mitt skådespel. Det tog dem fjorton minuter. Lokalen var då övertänd och rökutvecklingen enorm. Själv satt jag en bit bort med utkiksvy från en skolgård och kedjerökte uppgivet cigarett efter cigarett.

Någon dag senare blev det inga helsidor, utan bara en notis i den lokala morgontidningen. »Ny brottsvåg över Nässjö« löd den lilla rubriken. Det hela ansågs inte ens vara unikt. Det var bara nytt. Ett i mängden. Mordbränder skedde var och varannan dag och var inte något att fästa sin uppmärksamhet vid. Det var ett pojkstreck som i bästa fall betecknades som just brott. Jag fick hålla till godo med det lilla. Men – och detta var ju för mig fruktansvärt – man hade missuppfattat uppsåtet. Det som man såg som ett »brott«, var ju i själva verket ett politiskt attentat; början på en revolt. Den demokratiska revolutionens startskott.

Fast värst av allt – det var att jag blev tvungen att dela min lilla notisutrymme med två berusade skolkamrater. Dessa, som för övrigt var så politiskt oengagerade som någon kan bli, hade krossat ett skyltfönster på en tobaksaffär, som de sedan länsat på cigaretter och godis. De hade tagit mer än de kunde bära, så hela deras flyktväg kantades av godis och cigarettpaket som de hade tappat. Det hade inte varit några problem för polisen att följa deras väg hem. Där greps de och sattes sedan i fyllecell för att, som det stod i notisen, »sova ruset av sig«. Genom att mitt politiska attentat nu delade utrymme med mina skolkamraters fyllefnatt, kunde tidningen omnämna det hela som en »brottsvåg«.

Om nu media efteråt hade frågat mig vad som gick snett, hade jag svarat med en motfråga: var var ni? Det var aldrig någon journalist på platsen.
Så här med facit i hand, skulle jag givetvis valt en annan tidpunkt för attentatet. Anledningen till att det omnämndes som ett brott, var nog att det var semestertider. Det var mitt i sommaren. Det var industrisemester. Och Nässjö, och alla andra småstäder i Sverige som inte låg utmed kusten, hade sjunkit i koma. Det fanns helt enkelt ingen journalist som kunde åka till platsen. Jourhavande på morgontidningen tog med stor sannolik endast del av räddningstjänstens fantasilösa rapport. Och vad bestod den av? En adress och ett preliminärt utlåtande om brandorsak, som jourhavande för enkelhetens skull valde att citera rakt av och avsluta notisen med: »Branden misstänks vara anlagd«. Vilket övertygande slut på en karriär som attentatsman.

Jag blev aldrig någon politisk revoltör. Jag blev ingen terrorist. Nässjö kom aldrig att frukta »Bombligan«. Man skulle aldrig bekanta sig med »Artonåringen«. Jag var, och har förblivet, en vanlig okänd mordbrännare som vid ett tillfälle fick dela mediautrymme med min skolas bottenskikt.

Men tänk om den jourhavande journalisten bemödat sig med att ta reda på vad för typ av lokal som låg på den aktuella adressen. Tänk om han hade fått reda på att ett politiskt parti hade sin lokal där. Hade det inte då varit befogat att göra en noggrann utredning om brandorsaken. Och hade man då inte kunnat konstatera att två explosioner dessutom ägt rum i lokalen. Om inte annat skulle det säkert ha funnits vittnen på att så hade skett. Och hade det inte då varit rimligt att misstänka någon form av politiskt attentat och ge det mer utrymme än en notis? Jo, i min värld fungerade det så. Men verkligheten såg antagligen annorlunda ut.

Nässjö var inget Harare, Madrid eller Jerusalem. I Nässjö hotades inte journalister till döds av lokalpolitiker eller terrorister – i Nässjö var istället journalisternas värsta mardröm att inte kunna fylla ut det utrymme där det saknades annonser. De levde och närdes inte på vilja – utan av hemlängtan. De levde inte i den stora världen – de levde i lilla inskränkta Nässjö. De trivdes när det inte hände något, trots att händelselösheten orsakade dem merjobb i form av rapparkalja-rabblande skriverier. Men de hade det bra. De ville inte klaga.

Så mitt politiska attentat gled obemärkt förbi. Två veckor efter branden, när semestern hade tagit slut, nämnde tidningen i förbifarten att ett av stadens politiska partier skaffat en ny lokal – eftersom deras förra hade brandhärjats. Ingen orsak till branden. Ingenting. För ingen i Nässjö förväntade sig ett politiskt attentat. Ingen i Nässjö ville se ett politiskt attentat. Och när varken den lokala tidningen eller polisen såg att det egentligen var ett politiskt attentat, var det inte heller ett politiskt attentat. En av bygdens oanpassbara ungdomar hade fått spel och tänt på. Brandkåren hade släckt, och där satt han nu, i askan av sitt elände. Så småningom skulle han göra som alla andra som vantrivdes i Nässjö. Han skulle antingen ta livet av sig – eller också flytta – i vilket fall som helst skulle Nässjö vara av med problemet. Ingen hade sett något, ingen hade hört något. Ingen skulle någonsin veta att jag en sommarnatt hade försökt sätta fyr på världen. Tryggt kunde min moder förfalla under trygghetens täcke.

I den mörka skuggan av konungarna är prinsarna Watain tillbaka.

2010-06-08T01:00:00.001+02:00

Det är lätt att avfärda Watain som »posers«. De spelar ju inte True Norwegian Black Metal. Som patriotisk göteborgare kan jag bara avundsjukt konstatera att uppsalagruppen Watain har valt att gå på det utsocknes stockholmsspåret och att de spelar svart dödsmetall av den gamla skolan med Bathory som husgudar. I ren egoism tycker jag att Necromorbus Studio borde finnas på västkusten. Jag vill tro att det hade varit bra för – inte bara mitt självförtroende som göteborgare – utan också för en eventuell lokal black metalscen. Det är ju inte så att jag på något sätt är missnöjd med den puttrande 70-talskitteln. Nixon. Men den är bara inte särskilt ond. Och vi göteborgare missunnar som bekant stockholmare allt. Allt!

I kommande helg ska Watain spela på Sweden Rock i Sölvesborg. Kul för er som ska gå. Själv ska jag på på en riktig dödstillställning: begravning. Jag hade sett fram emot mitt första Sweden Rock, som varit på gång i flera år. Och nu när Watain skulle spela var det inte längre snack. Men det blev att avboka. Något det tack och lov inte var några problem med.

Jag läste någonstans att de skulle spela en jäkla massa Bathorycovers. En timme Watain och en timme Bathory. En lång konsert med andra ord. Bathorydelen skulle nog vara pärlor för svin vad det gäller mig. Jag har aldrig orkat Bathory. Lika lite som ett annat band jag kanske också borde ha haft tålamod till att lyssna in mig på. Men det finns så mycket musik att man måste välja bort det mesta. Det är helt fantastiskt om man hinner med att lyssna på en skiva mer än femton gånger under sin livstid (med itunes är det ju lätt att bilda sig en uppfattning om hur mycket man lyssnar på ditt och datt).

Igår släppte Watain nya cd’n »Beware the Lawless Darkness« som de förhoppningsvis bjuder något ifrån under spelningen i Sölvesborg. Den trogne Watainkännaren lär inte bli besviken. Nya skivan följer i mer eller mindre samma spår som förra. Men förvänta er inte lika klatschiga Lordirefränger som i typ »Sworn to the Dark«.

När Valkyrja släppte »Contamination« i början på året, tycker jag också det blev själva ceremonin och kröningen av de nya svenska black metalkonungarna. Det går knappt att hitta något album som är så genomtänkt, välproducerat och förbannat ösigt. »Catharsis (Contaminate the Earth)« är ett mästerverk som jag kan tänka mig att det blir svårt att överträffa.

Valkyrja låter oundvikligen mycket Necromorbus Studio eller Watain beroende på hur man väljer att se på det. Men. Valkyrja slår an strängar som mer för tankarna till vemodig norsk black metal. Låtarna är mer komplexa, för att inte säga att de rent av är symfoniska. Trummorna var något som tilltalade mig omedelbart. De bjuder på en sådan rikedom. Men det är vemodet som griper tag i mig på allvar. Jag vet inte hur, men på något sätt ljudsätter Valkyrja ångesten, fångar den, lindrar den, utrotar den. Valkyrja ger energi och är tröstande i det mörka. Valkyrja är allvar.

Watain är lite mera skoj. Fast självklart inte som bröderna hårdrock. De existerar inte ens i min värld. Lika lite som Sothis. Hur kan man förresten döpa ett band efter någons katt? Snacka om poserband. Sådan skit måste nämnas och tyvärr avhandlas. Tyvärr, tyvärr. Jag ger inte ett piss för Ali Esbatis strategi att tiga ihjäl något som är obekvämt.

Ett längre reportage från Muskelrock.

2010-06-07T15:21:00.007+02:00

Jag har varit på en hel del festivaler genom åren. Jag var på första Hultsfredsfestivalen 1986 och åtta gånger till innan jag slutligen fick nog. Jag har varit fyra gånger i Roskilde, varav två av dessa gånger var det så kallade »geggåret«. Hur många gånger jag varit på Emmabodafestivalen vet jag inte. Kanske fyra eller fem. Tilläggas bör ju också att jag låg i fält under min tjänstgöring, något som är fullt jämförbart med att vara på rockfestival.

Hultsfred hade sin charm i begynnelsen tyckte jag. Sedan utvecklade sig campingområdet till en föräldrafri supafest för tonåringar. Många åkte dit, men såg aldrig några band, utan koncentrerade sig bara på att konsumera så mycket sprit som möjligt när man lyckats lura mamma och pappa att man skulle sköta sig »och ta det försiktigt«.

Roskilde är stort och välorganiserat. I jämförelse med Hultsfred har de alltid bättre band, mycket bättre alkoholpolitik, men det är ett alldeles för stort arrangemang för min smak. Min favorit genom åren var den betydligt mindre Emmabodafestivalen. Där var allt avslappnat och trevligt. Där fanns det viktigaste utan extravaganser. Inga snutar, eftersom där inte fanns horder av berusade ungdomar som våldtog och dödade varandra i ett alkoholrelaterat rus. Och i med detta, heller inte alla dessa jävla organisationer och partier som ville träffa och »informera« ungdomar, få dem att börja bete sig vuxet. Emmaboda var för litet och för nyktert. Där fanns för få att hjärntvätta. Så skola det också visa sig vara i Blädinge. Muskelrock som går av stapeln för andra året, visar sig vara Sveriges trevligaste och mest avslappnade rockfestival. Fast kanske inte lika nyktert som det var, eller är, i Emmaboda. Men festivalen har ett motto som verkar lugnande: »Slåss inte! Svina lagom!"

Jag förberedde mig innan jag åkte genom att ladda ned en så kallad »app« till min iPhone. Jag tänkte att det kunde vara bra (och kul) att ha ett bloggarprogram till mobilen och rapportera direkt från Muskelrock. Tilläggsprogrammet som kostade ungefär 22 kronor, visar sig senare (se blogginlägg nedan) inte fungera. Tillfredställande. Så har det blivit med Apple nu när pöbeln också ska ha mac. IPhone; folkets mobil, får kvalitet därefter. För det måste vara billigt, så slavarbetare i Kina utnyttjas till den milda grad att de tar livet av sig. Men vad bryr sig svensken om det? Vi har ju tydligen pengar och makt att få som vi vill.

Ned till vackra Småland åkte jag ovetandes om att mitt bloggarprogram inte skulle fungera. Tillfredsställande. Inte heller hade jag en tanke på de kinesiska slavarna. En bit söder om Alvesta hittar jag Muskelrock i en liten bygd som heter Blädinge. Det första som slår mig när jag kommer till Småland, förutom att det är vackert, är som alltid, att människor är så himla trevliga. De första man möter är parkeringsvakterna, och de är skittrevliga och riktigt hjälpsamma. Biljettpersonalen likaså. Vakterna också. För att inte tala om bar-, kafé- och restaurangpersonalen. Alla är så välkomnande och trevliga. Folk brukar ju i allmänhet tycka göteborgare är så himla trevliga. Sådant folk har inte varit i Småland.

Inte nog med att naturen och omgivningen är otroligt vacker. Tyrolen, folkparken där Muskelrock arrangeras är så utstuderat häftigt att man baxnar. Och vad jag förstår är allt äkta varan. En gammal folkpark som skulle vara hämtad från ett reportage om vintageretro, eller scenografin till en Tobe Hoopersinspirerad skräckis.

Ett namn som innehåller något om muskler, är det fullt möjligt idag kan man undra, när genusperspektiv ska genomsyra allt nuförtiden. Jo, utanför Alvesta är det möjligt. Men jag fick känslan av att arrangörerna inte haft »genusperspektiv« på dagordningen. Eller »hållbar utveckling«, »tillväxt« eller något annat för den delen. Muskelrock verkar istället har växt fram genom äkta lust och vilja. Man försöker inte likna något annat. Man försöker inte passa in. Det som görs är personligt och fritt från någon form av medvetenhet. Det viktiga är att man ska ha kul. Det är mycket lokala band som både är med och spelar och driver arrangemanget. Det verkar vara en tvättäkta gräsrotsfestival.

Namnet »Muskelrock« kommer av att man lyckades boka kanjacken Thor förra året. Det blev till ett koncept. Men så mycket mer av förra årets koncept – förutom en wrestlingmatch – finns inte kvar i årets arrangemang. Året bjuder istället på ett synnerligen välblandad drink som verkligen innehåller något för alla typer av hårdrockare. Personligen hade jag bockat för tre måsten: Brutus, Horisont och Kongh. Jag blir rekommenderad att även inkludera Asteroid bland mina måsten. Så blir det också.

Förra året spelade göteborgsbandet Graveyard på festivalen. Detta verkar ha fått smålänningarna att få upp ögonen för 70-talsrock. I år har tre band i samma genre bokats. Däribland den norsksvenska gruppen Brutus, aktuella med den självbetitlade debuten på Transsubstans Records. Deras framträdande blir bejublat, inte minst för att sångaren Jokke Stenby efter en flaska kir fullkomligt går in i rollen som frontman. Något han kan göra tack vare att han är omgiven av nyktra och oerhört samspelta kollegor. Utlevelsen blir total. Det låter emellanåt mycket Led Zeppelin. Jag kommer att tänka på en ung Ozzy Osbourne när Jokke hamnar lite lätt ur tonart. Frågan är bara om det är lika bra när han är nykter, om han då kan vara så konsekvent i sin utlevelse. Kanske var detta en unik konsert? I vart fall är det så jag tänker nu någon dag efter: kommer jag någonsin att få uppleva detta igen?

Det finns mycket humor och »glimten i ögat« i allt som rör festivalen. Så det är en skön känsla när vetlandabandet Kongh äntrar scenen. Då är det allvar. Och det är så tungt att marken rämnar och ett gapande sår ända ned till lavahelvetet blottar sig. Efter ett par låtar är sångaren och gitarristen David Johansson så andfådd att han måste få lov att hämta andan och ta ett par stora klunkar öl. Sedan kör de stenhårt på igen. Bassisten Oskar Rydén har fått till ett riktigt fläskigt ljud från sin Rickenbacker. Det är enkelt och avskalat jämfört med deras studioalbum, fan så mycket råare. Det är köttigt och svulstigt, men paradoxalt avskalat in till bara skelettet.

Efteråt går växjöbandet Bullet på. De är också de drivande krafterna bakom själva festivalen. Ljudet från den största utomhusscenen som bitvis varit beklämmande är perfekt. Det är välrepeterat. De fyrar av pyroteknik som skrämmer skiten ur mig. Jag gillar inte när smäller för högt. Krig och hjärtinfarkt är inte min pryl.

»Nu är det slut på all jävla pop«, tycker en stund senare ett annat växjöband. De levande legenderna Birdflesh river loss sin hardcore. Trots att det är lite för roligt för mig, kan jag inte slita mig bort. Det är så asbra. Snabbt som attan, och jag saknar mina gamla Raped Teenagers-skivor. Var det ungefär så här de lät, funderar jag.

Klockan börjar närma sig elva på kvällen och jag känner mig färdig. Det är snart läggdags för gamla förtioåriga gubbar. Jag traskar bort till bilen. Nykter, lycklig och med ett gäng skivor i näven. Sedan kör jag hem till morsan och farsans hus ett par mil därifrån. De är inte hemma. Skönt. Jag somnar på en madrass direkt på källargolvet.

Jag vaknar sent nästa dag. Dottern ringer och väcker mig. Hon vill att jag ska komma hem. Hennes storebror är så dum och hon vill att jag ska »läxa upp honom«. Jag får snacka honom tillrätta. Han lovar, precis som ungdomarna på Hultfredsfestivalens camping, »att ta det försiktigt«. Visst!

Någon timma senare befinner jag mig åter på festivalen igen. Nyduschad och ombytt. Muskelrock är inne på sin tredje dag. Det märks. Folk är jäkligt sletna. Jag står mitt på området och tittar objektivt på alla. Det är som att befinna sig i en tidig George Romerofilm. De flesta vacklar fram som zombies. Påfallande många har ett ögonlock slutet och ett halvöppet. Vart fjärde, femte steg de tar blir lite ostadigt. Jag kan inte låta bli att le åt eländet.

Jag börjar studera en av vakterna som har till uppgift att se till att ingen för in alkoholdrycker in till en av områdets bar. Det är ett otröstligt jobb. Jag förstår inte var han finner energi och motivation till det. Eller hur han orkar vara trevlig efter att ha vänligt motat bort samma ursäktande kille fem gånger. Många vill slänga käft med honom. Jag hör inte vad som sägs, men vakten verkar inte kunna låta bli att flina. Han får nog höra en hel del under denna festival.

När Asteroid kliver på scenen har jag hunnit köpa några skivor till, jag har både ätit och druckit kaffe. Sett ytterligare några band jag aldrig hört talas om, däribland ett band från Barcelona som spelar och låter som AC/DC gjorde 1977. De heter kort och gott »77«. De bjuder på en föreställning utan dess like. Jag har ju sett originalet på Stadion i Stockholm för hundra år sedan. Det blir ju inte samma känsla, men jag ser ju hellre dessa kopiorna en gång till, än originalet.

Asteroid består av yrvakna zombies. »Denna jävla huvudvärk« klagar en av dem. Jag begriper inte hur han kan ställa sig på en scen med huvudvärk. Det går ju inte. Men. Asteroid fixar det. Örebro kan alltså inte bara stoltsera med ett halvbra fotbollslag och världens bästa bitter utan också ett band som kan spela bakfulla. Det är fan inte illa pinkat! Det bjuds på väldigt mycket 60- och 70-talsrock. Det är lite lugnare tongångar och mer komplexa takter än genrebröderna Horisont och Brutus.

En kille som jag har haft glädjen att iaktta längst fram dansandes och osandes av svett under samtliga konserter kommer totalt av sig. Asteroid spelar inget som lämpar sig att parta loss till innan man drar ned till den lokala pizzerian och drar ett par stora stark som man kräks upp på vägen hem tillbaka till bingen och ett soffbord fullt av fimpar och tomma ölburkart. Asteroid spelar ganska progressiv musik. Men inget som tilltalar den barbröstade traditionelle heavy metalbögen i spandex och tubsockar. Hans dansande kommer fullständigt av sig. Till en början studerar han istället lite vad som finns i näsan, för att sedan nästan drabbas av ett antiklimax, något som för mig ser ut som en ren och skär depression. Jo, alkohol är en »downer«, tänker jag elakt för mig själv.

Den dreadsprydde bassisten Johannes Nilsson visar sig ha en riktig soulröst. Och publiken gungar loss medans spandexbögen hänger moloket längst framme vid scenen och väntar på att partajet ska komma igång igen. Jag observerar en annan man i publiken, som går igång på trummorna. Han härmar ett par takter för sin polare, för att visa hur bra det är. Bra, tänker jag. Detta är godis för musiknördarna.

När göteborgarna och festivalens hårigaste band äntrar scenen en timme senare springer det fram väldigt mycket tjejer. Publiken blir väldigt … kvoterad. Det är ju som om det fanns ett genustänk trots allt. Hårdrock brukar ju traditionellt vara manligt dominerat. Men Horisont är ett band som verkligen har potential att bli något riktigt stort utanför sin lilla genre. De har riktigt, riktigt bra låtar och melodier som sätter sig i bakhuvudet. De spelar en väldigt modern 70-talsrock som mycket väl skulle kunna utveckla sig mer i en riktning åt The Flaming Lips och Band of Horses, än åt till exempel Thin Lizzy. Kanske det har med allt hår att göra? Kanske det har med Henryk Lipp att göra? De kör alla sina, vid det här laget, klassiska alster. Och efter att ha hört »Knight Rider« tycker jag att det kan vara passande att köra hem i natten. Jag hoppar med glädje över bröderna hårdrock och deras skojblackmetalrock.

Vi ses nästa år igen Muskelrock! Lita på det.

[Uppdatering:
Kolla alla roliga foton och framförallt de fräcka miljöerna från Muskelrock på den här sidan:
http://www.festivalphoto.se
Jag hittade bland annat mig själv fyra gånger.
Här var ju också en massa fina miljöbilder. Tagna långt innan svinerierna började:
http://www.jornmark.se]

Kongh 20:00

2010-06-05T00:05:00.000+02:00

När Kongh äntrar scenen är det allvar. Det är pretentiöst. Det är ambitiöst. Det är tungt som fan. Marken brister och helvetet brakar löst.

Kongh är långt mycket mer intressantare live. Det finns en genialisk enkelhet som inte går att finna hos de amerikanska broderskapet; Isis och de andra gudarna.

----//

Bullet och Birdflesh gör det de ska. Mer än väl: perfekt!

Det enda jag kan tänka på är att fan gött det är att höra Växjödialekt. Bomull för själen.

Brutus kl 18:00

2010-06-04T19:27:00.001+02:00

Förväntningarna var mycket höga, men Brutus uppfyllde dem med råge.

En sångare berusad på kir var precis vad jag ville se. Ingen sarkasm, utan ett självupplevt fakta. Det kändes så "true 70-tal".

Nu följer en spänd förväntansfull väntan på Vetlandarockarna Kongh som börjar om cirkus en halvtimme.

Kort rapport från Muskelrock 4-5 juni, Alvesta.

2010-06-04T15:54:00.001+02:00

Nu är jag där.

Kära vemsom.

2010-06-01T14:30:00.004+02:00

Sista tiden har jag inte haft en tillstymmelse till chans att skriva något roligt i min blogg. Eller tråkigt heller för den delen. Jag har haft fullt upp med jobb, familj, fotboll, film, konserter och annat skoj. Varenda dag har jag tänkt att jag har ett jätteintressant liv och funderat på hur jag ska kunna formulera det i ord här på bloggen. När jag har handlat kläder, eller kanske »shoppat« som jag borde uttrycka det, har jag gjort det med tanke på hur jag kommer se ut i kläderna på min blogg. »Är det verkligen svart hatt, jeans och Gais matchtröja som gäller«, har jag allvarligt funderat över. »Jag borde kanske välja en bandshirt i vitt, istället för svart. Jag menar, svart är sååå sent åttiotal.«

Problemet – som jag själv förresten inte ser som något problem – är att jag har för höga ambitioner med min blogg. Jag skriver för långt, för mycket och alldeles för bra. Jag borde gödsla min blogg med fotografier eller små korta texter med en länk till en annan blogg där det också finns en kort text med en länk till en tredje blogg där det finns en kort text och en länk till en fjärde blogg där det finns en bild på Ulf Ekman som klappar en katt iförd en grå kostym. Just det, katten har på sig en grå kostym. Ulf Ekman är naken. Det var så han föddes, säger han. Sedan klappar han antagligen vidare på katten.

Man tycker att fyra veckors tystnad på den här bloggen borde resultera i en uppsjö med arga läsarbrev eller kommentarer som klagar över hur trist och innehållslöst deras liv har varit under just dessa fyra sista veckor, att de säger sig kunna dra en parallell och sedan vidare anklaga mig för att vara – åtminstone – en av anledningarna till deras misär. Men så har det faktiskt inte varit. Istället har det varit riktigt lugnt och skönt. Ingen alls har hört av sig och klagat. Jag har inte känt någon som helst stress.

Men en av mina polare som jag tog en öl med, tyckte dock att jag borde byta logotypen på bloggen; huvudet. Han tyckte jag hade för sneda tänder på bilden. »Du borde göra något åt dem. Det ser ju ut som om någon kastat dem in i käften på dig.« Kort därefter fick han själv plocka upp sina egna tänder från bargolvet. Sedan dess har han varit förvånansvärt tyst.

Ungar är annorlunda när det gäller mina sneda tänder. »Varför sticker din tand ut så«, undrar de rätt och slätt och syftar oftast på en av mina framtänder som pekar rätt ut. »Därför att den växt ut så«, svarar jag och sedan är det inget mer med det. De vet varför. Inga jävla följdfrågor om vad nästa steg i planeringen är; om jag ska skaffa tandställning, dra ut den eller bara gå omkring och känna skam för att den sitter som den gör. Inget av det där kommer ju att hända.

Däremot blev jag av med en kindtand för en dryg månad sedan. Tanden längst in, högst upp på höger sida dömdes ut av min tandläkare. Hon iddes inte laga den. »Lika bra att dra ut den«, tyckte hon. Den hade alltför många kariesangrepp. Fast jag tror hon njöt av att plåga mig. Som straff, för att jag hade dålig andedräkt kanske. Eller för att jag varit olydig och ätit för sött och för gott. Och inte minst: slarvat med tandborstningen! Efter det att hon hade dragit ut den där kindtanden låg jag i vardagsrumssoffan och hade frossa och feber. Jag kunde inte äta på tre dagar. Inget riktigt i vart fall. Bananmilkshake och nudlar var det mest matiga jag lyckades suga i mig. Och någon starksprit som skulle svida i såret vågade jag inte dricka.

Till en början hade jag ett stort hål där inne i käften. Upp i hålet letade sig matrester och det gjorde fruktansvärt ont när jag sköljde bort dem. Jag satt ensam inne på toaletten och grät av smärta. Spottade blod. Sedan började hålet så sakta läka igen. Där tanden hade suttit bildade gomköttet något som kan beskrivas som en liten knopp. Jag kunde känna den med tungspetsen. På nätterna drömde jag till en början att det kom upp en ny tand. Men så småningom började drömmarna istället handla om hur en larvliknande kackerlacka börjat växa inunder gomköttet. Jag vaknade i en pöl av sagel i ett par nätters följd. Sedan vande jag mig vid den lilla knoppen och drömmarna slutade.

Och nu tänker jag inte skriva mer denna dag. Sonen och jag ska ut och leta efter nypotatis. Jag har handlat en rökt sik som vi ska ha till kvällsmiddag, och till det vill jag ha kokt nypotatis. Så nu vet ni det.

P.s. Död åt Israel. D.s.

Göteborgsscenen är på väg att förändras.

2010-04-29T11:23:00.007+02:00

Horisont rockar stjärt på Sticky Fingers.

»The Gothenbourg Sound« är ett begrepp i hårdrocksvärlden. Välproducerad hårdrock som är lite trallvänlig och snäll, samtidigt som den också är lite elak och farlig. Visst låter det både löjligt och ungefär »jag vill inte bara ha kakan – jag vill äta den också«.

Göteborg verkar lida av en kronisk diarré, det fullkomligt rinner ut – om inte till och med störtar fram – en uppsjö av hårdrocksband som inte bara du, utan även din mormor, ska kunna lyssna på. Hårdrock som ska kunna spelas i de kommersiella radiokanalerna. Hårdrock som inte bara ska attrahera en publik, utan även annonsörer. Konstruerad hårdrock. Smilfinksmusik som seriösa hårdrockare hatar.

Boogiegung med Marulk på Musikens Hus.

För oss invånare i Sveriges framstjärt finns dock hopp om ett möjligt slut på detta förnedrande elände; en kork som kan stoppa flödet. Under de senaste åren håller en ny scen på att etablera sig. En scen som innehåller mera hård rock än hårdrock. En scen där det tidiga 1970-talets rock är inspirationskälla. Vi talar om band som Graveyard, Horisont, Lugnoro och Marulk. Självklart ska åmålrockarna Magnolia inkluderas, så man med nöd och näppe kan kalla det för »Västra Götalandsoundet«; eller »The Gotic Western Sound« som de kommersiella radiokanalerna antagligen kommer att kalla det.

Fast något sound är det inte frågan om. Ingen yta. Utan alltså mera en scen. Men att det skulle kunna gå att begränsa jordnära rock, som hämtar inspiration från 1970-talet, till Västra Götalandsregionen, handlar mera om önsketänkande från min sida. Faktum är att 1970-talsrock verkar vara en nordisk – till och med internationell – tendens. Och det har redan ett begrepp: »70-talsrock«. Fråga Sture Allén om ni inte tror mig.

När man ägnar det en tanke, så är det också fullkomligt naturligt att det blir på det sättet. De nya göteborgsbanden har en avslappnad ambitionsnivå; särskilt om man jämför dem med skitnödiga Avatar och Dead by April. För att nämna två band. Jag måste ju också erkänna att jag dessutom gillar båda dessa band, inte för att jag är lokalpatriot, utan för att de helt enkelt är bra. Men det är också två band som känns jävligt utstuderade. Det är fett och välproducerat. Det är allt på en gång, både jeans och läder, snabba vändningar, svarta luggar, överdådiga tatueringar, piercingar och så en perfekt placerad vit orkidé för att bryta av. Det är allt det som det tidiga 1970-talet inte var.

Lugnoro, avslappnat på Underjorden.

70-talsrocken är som att komma på besök till en arbetarklassfamilj. Ingen öppnar dörren åt dig, utan istället skriker någon »kom in«. Du behöver inte ta av dig skorna (vilket man förstås ändå gör), slå dig ned, känn dig välkommen. Ingen kommer att be någon bön innan maten, du behöver inte vänta på att någon säger »varsegod«, det finns heller inga märkliga bestick framför dig. Bara två. En kniv och en gaffel. Inget vin i kristallglas, inte några blomster-uppsättningar på bordet. Idag är det kalops. Det är bra mat. Man kan göra mycket på en gång. Frysa in. Det är bra att ha med sig till jobbet i matlåda. Kalops är alltid gott. Ledsen, vi har ingen starköl hemma, går det bra med en lättöl?

I detta informationssamhälle där hus och lägenheter minutiöst inreds innan de spekuleras bort på den öppna marknaden. Ett samhälle där alla plockas isär och blir till individer; varumärken. Ett samhälle där det gäller att marknadsföra sig. Men inte på en blogg, i livspusslet finns det inte utrymme för bloggar, utan man ska på sin höjd kvittra lite grann. Vackert som en fågel. Vara personlig men aldrig intim. Fatta sig kort och konsist. Inga utläggningar, det orkar ingen med.

Publiken har gärna en bärs i näven.

Är det konstigt att 70-talsrocken kommer som en motreaktion i detta samhälle. Nej, det är fullt logiskt. Det är härligt. Det är skönt. Det är som vi som faktiskt fanns på 70-talet sa då: ball. 70-talsrock är jävligt ball.

Hjärnsubstansen kletar ned skolkorridorerna till tonerna av Burzum

2010-04-19T21:00:00.001+02:00

Varg Vikernes var en av de stilbildande pionjärerna inom black metal-rörelsen. En mycket arg provokatör som ofrivilligt kom att skapa internationella rubriker med kyrkbränder, och inte minst i samband med det ursinniga mordet på kollegan Øystein Aarseth. Svek och mordhot ska enligt Vikernes ha varit motivet som fick en konfrontation de båda emellan i Øysteins lägenhet att fullständigt spåra ut. Vikernes utdelade en ansenlig mängd knivhugg och lät mordvapnet sitta kvar djupt nedstött i Øysteins skalle då han lämnade mordplatsen.

Mycket av myten kring Burzum, och kanske till och med black metal som genre, hämtar sitt livselexir ur dessa mycket tragiska händelser, de, och Mayhem-sångaren Per Yngve Ohlins makabra självmord.

Vikernes var utanförskapet förverkligad i och med den ambitiösa enmansgruppen Burzum. Han var en Tolkiennörd som ville gå sin egen tvärtemotväg; precis som Gunilla Woldes barnboksfigur Emma. När Emma ska klä på sig, sätter hon byxorna på huvudet och benen trär hon genom tröjan, om jag minns min barndomshjältinnas handlingar rätt. Det handlar om att inte välja det konventionella. Att göra uppror. Om så för upprorets skull. Att vilja göra något eget och unikt.
När alla vid tidpunkten mickade sina feta Marshall-förstärkare, valde Vikernes istället – självklart – motvalls som han var, en Peavey-förstärkare. En förstärkare som har ett ljusare, burkigare och ettrigare ljud än den gängse Marshall-förstärkaren. Och i studion valde han de sämsta mikrofonerna, till exempel ett enkelt headset att vråla i. Och varför använda en Gibson-gitarr för 25 papp när man kan mangla lika bra på en nybörjar-Weston för nästan ingenting.

Vikernes håller hårt i myten om sig själv, och beskriver den gärna så detaljerat som möjligt på sin egna hemsida. Varför överlåta något till andra som man kan göra mycket bättre själv?

Att hitta alternativa källor till Vikernes berättelser är inte lätt. Men det finns elaka (och kanske avundsjuka) tungor som pratar om en bortskämd unge med en mamma i bakgrunden som betalade. Även om det inte rörde sig om några pengarmängder, var det tillräckligt för att det skulle ha svidit i ögonen på bland andra vänsterstalinisten Øystein. Det är en version som i vart fall inte står att läsa på Burzum.org.

Ribban och mallen för Burzums svartmetall sattes direkt på första ep’n »Aske« som utkom på Øysteins numera kultförklarade skivetikett Deathlike Silence Productions. Grunden var inte blues som kan urskiljas i till exempel Entombeds dödsmetall som vid början av 1990-talet gått och blivit »trendig« som både Øystein och Vikernes uttryckt det. Grundstommen bestod istället av en malande monotom ambientmetal. Ljudbilden var förvånansvärt ljus och vemodig. Och Vikernes ångestfyllda vrål därtill skapade en lika delar kaotisk som vacker komposition. Stilen förädlades och cementerades i och med mästerverket »Hvis lyset tar oss« där det skandinaviska vemodet också skickligt tonsätts med trevande synttoner i den kvartslånga låten »Tomheten«. Det är enkelt och snyggt. Avskalat och naket.

Om Burzums musik skulle vara filmmusik, så skulle det mycket väl kunna vara till en film om skolskjutningar. Till Gus Van Sant’s »Elephant« till exempel. Det är ungefär den typen av förtvivlad och smygande ångest som musiken kan tänkas ljudsätta. Just i »Tomheten« lyckas Burzum fånga ett vemod och en känsla av att något oundvikligt kommer att ske. Ironiskt nog för att just inget sker. Lugnet före stormen. Eller efter. Jag kan föreställa mig hur reklambyråfräckt det skulle kunna se ut när de stylade och chica jänkarungdomarna går omkring i slowmotion i skolans korridorer, inte ett ont anande om den annalkande blodiga upplösning då deras livlösa kroppar, förvridna, ligger i ett hav av spegelblankt blod. Då, istället till tonerna av Burzums Peavey-gitarrmangel och Vikernes ekomättade ångestskrik. Äckligt snyggt! Och helst av allt skulle det inte finnas någon sensmoral i en sådan filmversion. Bara ångest, elände och en ofrånkomlig hämnd utan att det varken ställdes frågor eller gavs svar.

Men vad jag minns var det inte så i Elephant. Det kanske till och med var tystnad i de där korridorscenerna. Men i vilket fall som helst skulle det ha blivit bättre med Burzummusik till. MEN. Magin med musiken hade också i samma stund försvunnit om någon satt en prislapp på den. Särskilt om det hade varit Gus Van Sant. Det hade varit totalrätt och totalförnedring på samma gång. Utförsäljning.

(Något näst intill liknande har faktiskt hänt med Burzums musik. Men sådant vill i vart fall inte jag låtsas om.)

Varg Vikernes har idag avtjänat det fängelsestraff han fick för mordbränder och mord. Han har återupptagit Burzum och släppte under början av året skivan »Belus«. Att jämföra den med mästerverket »Hvis lyset tar oss« går inte.

Vikernes har flyttat ut på landet. Han lever i ett förhållande och är inte längre (lika) arg. Och under fängelsevistelsen har han mognat som både människa och musiker. Han är inte längre Emma Tvärtemot. Men läs detta: han är fan inte uträknad. Han är fan inte uträknad. »Belus« är så jävla bra att jag baxnar. När det manglas gitarrvemod i »Kaimadalthas' Nedstigning« måste jag i samma stund utropa låten som ett modernt Burzummästerverk.

»Belus« har mera tyngd. Mer bas. Och i »Sverddans« är det inte bara vinteranden som får på käften, utan även den som inte trodde att Burzum skulle kunna spela metal med gungande bluesdofter. Det verkar inte bättre än att Burzum tagit intryck av alla de Peter Beste-fotograferade poserband som inspirerats av hans musik. Säga vad man vill om det. Men jag gillar det som fan. Välkommen tillbaka Varg, du har varit saknad.

En fackla i det svarta.

2010-04-13T19:19:00.005+02:00

Vad har Carina Rydberg, Klas Östergren och den kultförklarade norska black metalgruppen Darkthrone alla gemensamt? Jo, postarbete. De har alla jobbat på posten. Sångaren och gitarristen i Darkthrone, Ted Skjellum, jobbar kvar. Sedan 21 år tillbaka, om jag uppfattar sången till »I Am the Working Class« från nya skivan »Circle the Wagons« rätt. Tack vare detta jobb slipper han att hora med sin musik. Darkthrone är kompromisslöst äkta. Har alltid varit.

I början på 90-talet skiftade Darkthrone musikstil, från att ha spelat death metal till att istället börja spela black metal, eftersom dödsmetallen hade blivit för populär. Och genom åren har de inte varit svartmetallen särskilt trogen. Det har knappast handlat om True Norwegian Black Metal, vilket retat – och retar – gallfeber på många av deras fans.
När nya skivan »Circle the Wagons« kom för några månader sedan, var det många som dissade den på allsköns metalforum. Allt var fel. Omslaget, musiken och rubbet. Men många är vi som tycker annorlunda. Kanske till och med så många att man idag kan tala om att Darkthrone har blivit populära. Riktigt populära. För jag har bara läst positiva recensioner av albumet. I en recension, som jag läste i en lokalblaska när jag var på besök i Takidas hemstad Ånge, var recensenten till och med så lyrisk att han la sig ned på knä och dyrkade. Jodå, jag är beredd att lägga mig bredvid honom och ljuda in i litanian. »Circle the Wagons« är duktigt bra. Tyvärr. För håller alla positiva jubelkörer i sig, så lär väl Darkthrone börja spela country eller disco nästa år.

En av medlemmarna i Darkthrone, Ivar Enger, ska enligt sägnen ha blivit så putt av att något gick honom emot – eller emot Darkthrone – att han helt enkelt gick till skogs för att aldrig mera komma tillbaka. Puts väck! Fast antagligen har han aldrig funnits, ungefär som Death Breath-gitarristen Mange Hedquist. En påhittad medlem. Antagligen påhittad för att det alltid är enklare med ett extra pålägg av en själv. Så slipper man kompromissa.

I sista spåret på plattan skanderar en kör »Bränn Inte Slottet« innan man kör igång och avslutar »Circle the Wagons« med en härlig instrumental old school metal. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att man härmar sina konservativaste fans, för att sedan bara köra över dem. Musiken på »Circle the Wagons« doftar förföriskt av garage och gammal 80-talshårdrock. Själv kommer jag osökt att tänka på muskelrockaren Thor.

Darkthrone har slutat snubbla omkring i mörkret. En fackla visar dem numera vägen. Vägen bär tillbaka till 1980-talet. Till skatter som de inte tror vi kommer att uppskatta. Men att anta något sådant är givetvis en grov felbedömning.

Historien skrivs av vinnarna.

2010-04-09T13:59:00.010+02:00

Bang, nr 1 2010. »Nördarnas återkomst« deklarerar den feministiska kulturtidskriften stolt på omslaget av årets första utgåva tillsammans med en inramad ikonbild på en osynlig flicka i två olika tappningar.

När jag läste på kultursidorna att Bang hade gjort ett specialnummer om den kvinnliga nörden kände jag en sann värme långt in i maggropen. Det kändes så klockrent och jag antog att det här kunde bli en klassisk tidning i jämförelse med numret av Dazed & Confused där Radioheadsångaren Thom Yorke intervjuar sig själv och Paul Auster och Lou Reed improviserar fram en artikel. En vältummad tidning i min bokhylla.

Jag hittar nördnumret av Bang i en Press Stopbutik under påskhelgen och sträckläser det från pärm till pärm ombord på tåget hem från Stockholm till Göteborg. Att läsa tidningar från pärm till pärm är egentligen något jag aldrig har tålamod till. Det händer väldigt sällan och är således ett mycket gott betyg. Bang är en tidskrift jag tidigare bara förstrött bläddrat i på biblioteket, men tidigare aldrig funnit en tilltalande anfang in i. Nu, med ett temanummer om nördar öppnar redaktionen sin port, lägger fram dörrmattan med texten »Välkommen« och det är bara för mig att kliva in och känna mig som hemma. »Öl finns i kylen« säger någon. »Ta hur många du vill«.

För nog känner jag mig hemma. Alldeles för hemma skulle jag vilja påstå. Det känns många gånger hemskt att läsa en del artiklar. Jag känner ett lustfyllt obehag och lite paranoida tankar likt Maja Lundgren i »Myggor och tigrar«. Det är mig de talar till. Och de driver med mig. De har lusläst min blogg. De har till och med bemödat sig med att spåra upp och förlöjliga ett par av mina kommentarer jag skrivit på andras bloggar om boken »Dinosauriejägarna«. Jag kan emellanåt känna mig så jävla genomskådad. Och det är bara att ge skribenterna stjärna i betyg åt sina analyser om de sociala strukturerna i vad man menar är nördgängen. Precis så var det.

När tidningen är slut är jag alldeles lycklig och full av tankar. Jag småflinar och tycker det var ett skitbra nummer. Men. Men, men, men – skulle de inte hylla den kvinnliga nörden? När jag bläddrar igenom numret så finns hon inte där. Inte i texterna. Pelle Forshed har dock lyckats fånga henne på avstånd i sin illustration. Men jag upplever inte att jag överhuvudtaget mött den kvinnliga nörden, eller egentligen någon nörd överhuvudtaget i numret. Jag har läst om de som umgicks med nördar.

Kan man göra ett temanummer om nördar utan att en enda gång nämna »Aspergers syndrom«? Jag förväntade mig att Bang skulle hylla något som aldrig hyllats. Något som faktiskt är svårt att hylla, en missanpassad och bräcklig individ. Någon som inte är som man ska vara. De som skriver i Bang är inte nördar. De har aldrig varit nördar, men de vill gärna vara en nörd. En nörd anno 00-talet. De vill så väldigt gärna ha ett begrepp att enas kring. Men de är inget annat än ett gäng Ulf Lundellvargar på jakt efter sin flock. De är alla överlevare som kunde lämna Linköping, Eskilstuna och Braås bakom sig. Det kunde de göra för att de inte är nördar. Det spelar nämligen ingen roll hur långt en nörd reser, de kan aldrig lämna sig själva.

Vad man i numret av Bang lyfter fram och trycker på är istället tjejen som gled in i kompisgänget med övervägande del killar ett par trappsteg ned på populäritetsskalan. Killar som under högstadiet snubblade sig igenom gymnastiken, hade medvetet osynliga kläder för att inte få stryk, bodde med ohippa föräldrar i ett svennebananhus och drömde om att bli skådespelare, artist eller i vart fall något medialt. Killar precis som jag, som förbarmade sig över killnörden. Lät han komma in i gänget. Eller, som kanske mer korrekt beskrivet var alldeles för snälla och väluppfostrade för att be honom dra åt helvete. Tjejnörden lät vi aldrig komma in. Aldrig tjejnörden. Helt enkelt för att hon aldrig sökte kontakt med oss. Och gjorde hon det, märkte vi det inte. Ville inte märka det. Hon hade ett annat besvärande kön. Flickan eller flickorna som gled in i vårt kompisgäng var inga nördar. Lika lite som killarna. Det var gruppens killnörd som var den egentliga nörden. Han som vi idag vet hade Aspergers syndrom. Eller en släng av det. Hans nördighet smittade av sig på oss andra. Drog ned oss i skiten. Det var alltid han som ställde de idiotiska och plumpa frågeställningarna till gängets enda tjej. Hon som gav oss status och hopp, och man tänkte »den jävla idioten kommer skrämma bort henne«. Man försökte alltid släta över vad han hade sagt. Hoppades på att hon skulle förstå att vi inte var som han. Att vi skulle komma i ett bättre läge. Man övervägde att lägga in en stöt på henne. Men. Jag lät bli. Det kändes aldrig rätt. Och jag hoppades att hon skulle locka till sig en annan tjejkompis som var lite snyggare. Fast helst vill jag bli tillsammans med hon som fick mig att stamma och se vinögd ut.

Och egentligen ville man aldrig knulla som det sas och också sägs i Bang. Man ville älska. Man ville bli älskad. Men vi var väl alla för upptagna med något annat för att komma underfund med hur vi borde ha gjort. Betett oss. Det vet vi istället nu. Femton-tjugo-tjugofem år senare då vi tycker oss ha lyckats. Lite grann. Tillräckligt för att ge oss själva någon form av pris för lång och trogen tjänst. Vi klarade oss från kiss på byxorna och spräckt näsben mitt på skolgården. Vi tycker själva att vi har blivit lite hipsters. Vi träffar andra som oss. Och vi förbarmar oss fortfarande över killnördar. Till och med samlar på dem. Precis som Andy Warhol gjorde. Vi solar oss i deras charm och excentriskhet. Och vi känner oss lite nostalgiskt mobbade och utanför när vi tvingas ställa oss sist i krogkön till någon stureplanskrog, eller snällt vänta i baren med en fuktig hundralapp i näven för att få beställa en Staropramen.

Att jag känner igen mig och mina vänner i artikelmaterialet till 100 procent (vågar jag nästan påstå) är en del av problemet. Jag skruvar på mig i obehag åt beskrivningar som att nörden »är nästintill fysiskt inkapabla till kallprat för att det finns så mycket intressant att säga«. Jo, jo, det är mycket jag kan kryssa för i min nördchecklista. För visst kallar jag mig gärna nörd. Men är jag det? Nä. Sällan. Jag skulle med lätthet ha kunnat umgåtts med aristokratbarnen, akademikerbarnen, så väl som arbetarbarnen. Jag hade aldrig några problem med att anpassa mig. Det jag hade problem med var att känna mig hemma. Att jag idag kallar mig för nörd – är en efterkonstruktion. Jag hade vänner. Gott om dem. Jag var olyckligt kär. Visst. Men hade jag verkligen velat knulla med någon så hade det säkert kunnat gå att ordna. Men inte med rätt tjej. Gjorde det mig till nörd? Nä, det som gjorde mig till nörd var killnörden jag umgicks med. Och tjejen som gled in i vårt gäng var ingen nörd. Hon var precis som oss. Vilsen.
Tjejnörden – den riktiga tjejnörden. Den där tjejen som ofta drog sig undan. Hade lillgamla kläder, var oerhört smart, alltför känslig och hade ett utseende som de heterosexuella pojkarna i bästa fall inte la märke till. Hon som skaffade modefrissan sist av alla och då såg ut som en idiot. Hon som tycktes förvinna under rasten. Hon som inte vågade bjuda hem någon eftersom hennes föräldrar var osunt religiösa. Hon som var mobbad för att ingen ville se åt hennes håll. Inte minst kompisgänget som beskrivs i Bang. Vart blev hon av? Hon som de först fyllde med sprit och sedan sperma på avslutningsfesten. Det var ju henne alla kallade nörd, det var hon som stod längst ned på skalan. Hon som aldrig någon förbarmade sig över. Hon som vi var tacksamma över att slippa. När ska hon hyllas? Eller är det fortfarande så att ingen vill kännas vid henne? Att hennes vilsna systrar och bröder nu tjuvat hennes titel? Skrivit bort henne från historien ..?

Freddan rengör mitt kök.

2010-03-17T09:21:00.004+01:00

Den här disktrasan hittade jag för ett tag sedan nere i vårt grovsoprum. Den låg prydlig och oanvänd jämte ett rött durkslag. Någon hade inte haft hjärta att använda den. Men ej heller hjärta att riktigt slänga den. Kanske tyckte de den var ful, eller också kändes det kanske inte riktigt bekvämt att ha en politisk disktrasa. Kanske visste de att jag istället skulle uppskatta den?
För vem vill inte ta ett stadigt tag om Freddans nacke och sedan med våld trycka ned hans ansikte i den röda plastduken och torka bort ungarnas bearnäsklet.
– Ha, där fick du smaka på något annat än falukorv ditt kräk!

Nickan Nordströms Saxparty del 2.

2010-03-15T20:48:00.005+01:00

Efter ungefär en timmes Fläsket är det tid för paus. Det måste ju konsumeras öl också. Nefertiti är ju ingen jävla ungdomsgård med kommunalt stöd. Men jag har ingen lust att konsumera. Ölen var mycket god. Blommighet i stil med vad jänkarna producerar. Jag är nöjd. Fast jag kan ju inte låta bli att snegla på en liten bardisk längst in i hörnet av den bortre delen i lokalen. Den är stängd. Men förföriskt upplyst. En cider kanske hade varit gott? På is.

Ett gäng kalrakade grabbar har tagit över ett bord framför mig. Tre skinnhuvuden. Någon av dem minns jag som en av stor stark-beställarna i baren. Men de är knappast några heilare. De har inte ens några välputsade kängor. En kille med ljust pojkhår, som kanske är deras kompis, han har en Fred Perry-jacka. Precis en sådan som jag själv tänkte köpa för två månader sedan då jag fick in lite pengar från ett reklamjobb. Men jag avstog. De verkar inte vara riktiga skinnhuvuden. De är kanske ofrivilligt hårlösa precis som jag? Bara lite mera karaktärsfulla eftersom de är nyrakade. Själv finner jag aldrig varken ork eller lust till att raka huvudet. Bäbisfjunen på skulten lyckas alltid hinna växa ut någon centimeter innan jag finner en lucka i livsplaneringen för att tukta dem.

Jag funderar på om de där skinnhuvudena har kapat bordet eller inte? Satt det inte två gråhåriga musiklärare där innan pausen? Jo, jag tror det. Men de har nog gått för att kissa. Eller kanske beställa en öl. Kanske röka en cigarett. Nu sitter det vad man kan tänka sig är ett gäng hetlevrade nynazister på deras plats. I vart fall om man är sextio plus och musiklärare i Majorna. De lär ju inte våga kräva dem tillbaka.
– Revolutionen har segrat!

Efter konserten saknar jag det obligatoriska bordet med skivor och t-tröjor. Jag hade gärna velat passa på att köpa några skivor. Jag vet att jag höll en Fläsket-skiva i min hand, deras första, i somras. Valde mellan att köpa den eller en skiva med kalmarproggarna Ragnarök när jag besökte Slottskogen goes progressive. Jag fick låna pengar av någon eftersom jag spenderat alla mina egna på sprit och öl. Jag valde Ragnarök.

Några dagar passerar. Det är jobb och det är bandyträningar. Det är vad jag hinner med. En dag lyckas jag ta mig tid att gå ut till Sisjöns industriområde för att slinka in på Systembolaget där och införskaffa en flaska jänkarbourbon. En Maker’s Mark. Jag älskar att gå långa sträckor. Nu när snön har lamslagit alla cykelbanor har jag inte vågat mig på att cykla. Spårvagn åker jag sällan. Med de nya korten är det inte möjligt att kolla hur mycket pengar man har på kortet, utan att först gå ombord på en spårvagn. Är det då tomt har man böter på 1.500 kronor att vänta. Att i det läget snabbt fiska upp mobiltelefonen och beställa en biljett hjälper inte. Den är ogiltig om man inte beställer innan man går ombord. För mig har det bara varit att uppgivet sucka åt eländet. Åker jag spårvagn så gör jag det när jag kan låna kärestans månadskort. Annars går jag. Jag går ned till stan. Jag går tillbaka. Det tar förtiofem minuter var väg i raskt tempo. Det har hållit mig i form den senaste tiden. Ironiskt nog har jag faktiskt gått ned ett par kilo. Annars var tanken med att börja cykla, att det var det som skulle innebära att jag skulle tappa de där retfulla kilona som lagt sig om magen. Något min kropp aldrig verkade förstå.

De förtiofem minuter det tar att gå är också ett värdefullt tillfälle att nöta in alla de skivor jag inte hann med att lyssna på under förra året. En dag tömde jag min iPhone på allt. Hela black metalsamlingen. Istället tryckte jag in ett gäng skivor jag missunnat, däribland Indukti som jag tidigare skrivit om, ett gäng välproducerade progressiva metal-skivor som blivit liggande; In Vain’s »Mantra« till exempel. Den gjorde mig lite besviken. Rätt mycket faktiskt. Jag utropade deras andra skiva »The Latter Rain« som årets bästa skiva 2007. En skiva som för övrigt innehöll saxofon. 70-tals-porrfilms-saxofon. Nu har de gjort ett nytt alster. Jag har spelat den några gånger … men … det drar för mycket åt country and western för min del. Det är väl den enda riktiga barriär jag inte lyckats bryta ned; country.

När indiescenen på 90-talet började vurma för soul hängde jag till viss del med. Isaac Hayes och Curtis Mayfield kan ju ingen normal människa förneka, men när scenen omfamnade countryn upplevde jag det som ett oerhört svek. Istället började jag lyssna på 10-kronors vinylskivor. Det blev Styx, Rush, Saga, Blue Öyster Cült och Yes för hela lilla slanten.
Jackson Browne i all ära. Och till viss del också David Lindley. Men därefter går det en knivskarp gräns. Allt bortom den gränsen är äcklig country och förtjänar inte att spelas. Och utövare bör skickas tillbaka i tiden för att byta plats med förintelsens judar, kommunister och zigenare. En countrymusiker är som bäst – och ni får mer än gärna citera mig – när han eller hon ligger naken, nedkissad och död på ett betonggolv i något av nazisternas koncentrationsläger.

Kanske är det just In Vain som inspirerat den norska black metalgruppen Emporors frontman Vegard Sverre Tveitan att plocka in saxofon på senaste alstret med soloprojektet Ihsahn. Den norska black metalsfären kan ju inte vara större än ankdammar i största allmänhet.
IHNSAHN »After«

Ihsahn’s tredje skiva »After« ska vara den tredje i en triologi, läser jag på wikin. Jag har ingen av de två övriga. Ihnsahn är en helt ny bekantskap för mig. Jag hittade skivan genom en blogg, blev intresserad när jag såg att det var norskt och att det på omslaget fanns ett svartvitt fotografi på ett gammalt kors tagit på en kyrkogård. Så billig och lättlurad är jag!

Första genomlyssningen var en jättebesvikelse eftersom musiken knappast går att kategorisera som True Norwegian Black Metal. Men Ihnsahn’s »After« har varit en av de (få) skivor som funnits i min iPhone på senaste tiden och jag har verkligen tvingat mig själv att lyssna på den.

Man ska ju inte säga att det är få grupper som klarar spela progressiv metal ungefär som Opeth. Det finns en hel del band som både klarar och kan. I mitt fall handlar det bara om att jag inte orkar ge dem alla en chans. Det blir lätt att man avfärdar det mesta. Något jag nu alltså bestämt mig för att råda bot på. För ger man »After« en ärlig chans att växa, vilket jag starkt rekommenderar att ni gör, så finns det en hel del matnyttigt att livnära sig på ett bra tag framöver.

Ironiskt nog är »After« svår att ta till sig för att den är så in-i-helvetes välproducerad att man baxnar. Även en backslick-kille från Stureplan kan uppvisa mänskliga känslor. Det gäller bara att ge honom en chans. Hur motbjudande och äcklig han än låter vid första intrycket.

Låt fem in i plattan, »Undercurrent«, är låten som får mig att kapitulera. Jag lyssnar på den när jag går från Bengans, längs Bangatan för att gena genom de isknaggliga vägarna i Slottskogen till det som en gång var Säröbanan. Jag hör att låten har bandlös bas. Det känns helt rätt just där och då. Särskilt med västkuststämsång och en modest saxofon. Allt faller på plats när Tveitan börjar growla ungefär halvvägs in i låten, för att sedan följas av saxofonen som tar de kanske sorgligaste och mest plågade saxofontoner jag någonsin hört.

Nickan Nordströms Saxparty del 1

2010-02-18T21:31:00.002+01:00

Det har varit mycket jobb för mig den senaste tiden. Jobba, jobba, jobba, samma sak händer i morgon. Inte särskilt utvecklande. Särskilt inte när man inte får göra det som är roligt. Och bättre blev ju inte livet av att Gais den senaste tiden har börjat spela zombiebandy. Hoppet om en plats i Elitserien är definitivt död.

Ett par dagar var jag tvungen att hälla i mig en hel del öl för att över huvud taget kunna slappna av och komma till ro. Stressen biter när man börjar komma upp i åren. Jag är inte tjugofem längre. Samtidigt har man så mycket livserfarenhet att man lärt sig att inte göra för mycket. Jobb är bara jobb. Man ska jobba för att kunna leva. Inte leva för att jobba.

Med ett par dagars ledighet i ryggen, lite skridskoåkning, bandy och en hel del motion, utkristalliserar ett mönster den senaste veckan; saxofon. Något oväntat. Men är det något jag gång på gång den senaste veckan kommit på, så är det att just saxofon är jävligt bra:

De gamla sjuttiotalsproggarna Fläsket Brinner gav en spelning på Nefertiti. Jag lyckades faktiskt utan större besvär lura med mig kärestan, kanske för att Nef var hennes ungdomshak. Det är inte ofta vi går på samma konserter. Senast var Way Out West då hon stod jämte mig och hatade My Bloody Valentine. Som straff tvingade hon mig att se den den där äckliga lilla brittiska popfittan Lily Allen. Men kärestan orkade själv inte mer än två låtar.

Jag betalar givetvis inträde för kärestan. Stället är packat av folk i den övre medelåldern. Alla ser de ut som de är eller har varit musiklärare i Majorna. Jag vill bjuda kärestan på en öl. Hon vill först ha en engelsk cider, men ångrar sig när hon ser priset. Den är för dyr. Mina pengar är ju hennes, resonerar hon antagligen. Istället väljer hon en tjeckisk öl.
– Nähä, säger jag bestämt. Välj något annat som jag kan uttala.
Hon envisas dock. När bartendern tar upp min beställning så blir jag tvungen att peka på kranen och beställa »en sådan«. Själv beställer jag en gotländsk IPA.

Det väller in en hel del folk som inte ser ut att behärska vare sig flöjt eller piano. De beställer »stor stark« trots att det inte finns på tavlan. De får industriöl. Så kommer en kille fram till baren och beställer en Leffe.
– Vad är det man beställer här, undrar en kille bakom honom.
– Leffe.
– Säger man så?
– Ja, om det är en »Leffe« man vill ha.

Vi ställer oss och väntar på Fläsket. Min IPA känns som en hel måltid. Jag känner mig proppad. Tänker på förrförra bokmässan då jag drack ett flertal IPA i Komikas och Man av Skuggas monter, jämnade till med några industriöl i kapitalets monter, för att senare på kvällen beställa in Gammeldansk citron och ytterligare några IPA på Haket. Dagen efter var jag helt sänkt. Jag spydde långt fram på kvällen. Detta trots att jag inte drack mer än sju-åtta öl. Och en gammeldansk. Inte mycket mer än vad man får i sig en måndag förmiddag. Jag har spekulerat i en hel del ifall det var just det att jag drack IPA som gjorde att jag mådde så där dåligt dagen efter. Indian Pale Ale är ju rätt rik på humle. En öl kan ju säkert innehålla lika mycket som ett sexpack industriöl? Min slutsats lutar åt att det faktiskt är så – ett helt amatörmässigt antagande. Och trots avsaknaden av en trovärdig vetenskaplig avhandling i ämnet, har jag sedan förrförra bokmässan varit lite mer försiktig med IPA. En eller två får räcka. Idag blir det inte mer än en. En gotländsk.

Så plötsligt kommer en kille förbi, eller kanske en medelålders man om vi ska vara noga, med likadant glas som jag. Vi tittar på varandra. Han ser ungefär ut som jag, tänker jag. Han tittar på mig och verkar tänka samma sak. Hans hår är rufsigare. Och. Jag har inget hår kommer jag på. Just det. Det tappade jag när jag var tjugoett.

Doppelgängern masar sig förbi och jag tänker på en annan doppelgänger jag såg på Järntorget några dagar tidigare. Han var längre och hade också hår. Men han hade inga glasögon.

– Hur ropar man in Fläsket Brinner egentligen, frågar jag kärestan. Som om hon skulle veta, men jag försöker bara föra en konversation.
– Fläsket! Fläsket! Fläsket! skanderar jag tyst och hötter med knutna nävar. Jag tittar frågande på henne, men hon är inte med på noterna.

Så kommer någon i bandet, bärandes på en gitarr, och försöker äntra scenen. Men han fastnar i publikhavet och stånkar och stönar uppgivet.
– Jävlars vilken gammal gubbjävel, tänker jag. Han ser verkligen ut att komma från långvården.
Någon hjälper gubben upp på scen. Kärestan skrattar. Och gubben fumlar med sina sladdar vid förstärkarna. Han måste helt klart varit med i originaluppsättningen. På en höft försöker jag räkna ut hur gammal han kan tänkas vara. Säkert sjuttio kommer jag fram till. Jag konsulterar kärestan. Och får medhåll. Resten av bandet kommer in. En liten pensionärsförening.

Så kör de igång. Och det ordentligt. Det är Bo Hansson-toner och gubben med gitarren kan verkligen rocka. Jisses. Det behövs mer än ett hårt slag av ett bollträ för att ta död på den gubben, tänker jag. Han verkar inte ha gjort annat än att spela gitarr i sina dar.

Och där, under konserten, så kommer jag på mig själv med att tänka att »det är jäkligt bra med saxofon«. Saxofonisten och gitarrgubben kör vemodiga fina melodislingor tillsammans. Det är så bra. Det nästan ryser uppför nacken. Jag känner igen de flesta låtar, trots att jag faktiskt inte har en enda Fläsket Brinner-skiva. Men det är ju en grupp som finns på allsköns samlingar. Som jag har. Och de spelar ett par låtar från Bo Hanssons »Sagan om Ringen«. Den har ju alla.

Tråkigt nog är det bord och mat som gäller framför scen. Det blir som en 1-klass-avdelning. De som vill ha en bra och fin plats kan köpa det. Majornas samtliga musiklärare har lagt beslag 1-klass-platserna. Rimmar jävligt illa med progg tänker jag. Men är det inte signifikativt för den generationen de tillhör? Att sälja ut sina ideal. Ena dagen predikar de Marx, nästa dag jobbar de på reklambyrå. Jag kan inte låta bli att stå och reta mig på uppdelningen. Men jag får inget medhåll av kärestan. Jag gnisslar tänder och tänker på min egen situation. Jag är ju för fan själv en reklamhora kommer jag på. Vad har man för val när man sitter i en rävsax? Bäst att hålla käften. Socialister och kommunistsvin är illa omtyckta.

(Mer saxofon utlovas framöver. Fortsättning följer, som det heter.)

This one goes out to the one I love ....

2010-02-01T13:48:00.002+01:00

När kärestan och min son var och handlade på den lokala (och värdelösa) stormarknaden (som jag själv bojkottar), plockade de i affären ned en potatis som de tyckte var formad som ett hjärta. Så fel de hade.

(Lägg märke att det är lite mögel på palsternackan.)

Om du letar efter röka – när du är i Göteborg ...

2010-01-08T13:30:00.006+01:00

Det blev julafton först den 5:e januari för min del. Då fick jag mitt enda paket – som jag själv tvingades beställa. Ett hårt sådant, i dubbel bemärkelse, från Record Heaven.

När hela min familj, jag, kärestan och våra två barn dagarna före julafton var på väg ned till svärfar i Halland konfronterade min sexåriga dotter mig uppriktigt och bekymrat med den för henne bittra möjlighet att jag kanske inte skulle få några julklappar. Var jag inte orolig för att jag skulle bli utan, undrade hon. Jag kunde inte annat än att skratta. Jag förklarade för henne att det gjorde absolut ingenting om jag blev utan julklappar, jag hade ju redan de två finaste presenterna en människa kunde få. Jag syftade på henne och hennes tre år äldre bror. Mina barn. »Aha,« svarade hon med eftertanke. »Du menar mig och mamma.« Jag skrattade rått åt hennes humoristiska tilltag. Men sonen var inte lika road.

När jag ändå beställde The First Band From Outer Space nya skiva från Record Heaven, som ger ut bandet på sitt bolag Transubstans, passade jag också på att beställa lite andra grejer. Bland Bladen’s »I grevens tid«, ett band som påstås vara aktiva, men jag har aldrig hört något som tyder på att de skulle vara särskilt aktiva. Jag har mest spelat deras progressiva Bo Hansson-utflykter via YouTube, men nu fick jag tummen ur röven och beställde hela skivan. Och så passade jag på att beställa San Michael’s, en svensk proggrupp som fanns på den tiden jag var ett år gammal, 1971. De har gjort en låt som heter »Tant«. Låten inleds med en lunkande orgelboogie och sången »Säg, är det ingen som kan låna mig några spänn till en bärsa. Jag är så torr i halsen ...« Kan man annat än att älskade det?

Till mina stora glädje fick jag med ytterligare en skiva, som jag inte beställt: Valinor’s Tree. Det gjorde mig riktigt glad. Det händer faktiskt lite titt som tätt att man får med lite extra kultur när man gör en beställning över nätet från en mindre aktör. När jag beställde bland annat Martin Ernstsen’s nya seriealbum »Fugløya« från norska Jippi Forlag fick jag även en present från dem. Det där med extraprylar är så jäkla schyst att man blir lite tårögd. Och det blir aldrig samma sak när man beställer från Ginza eller liknande. Då uteblir mänsklig kontakt. Känslor.

När man förr kunde gå till en skivaffär och köpa något – var det ofta en helt fantastisk upplevelse. Skivhandlare var ofta original; mycket speciella typer som gärna bjöd på sig själva. Att språkas lite med innehavaren om vad som var på gång, skvallra och bara botanisera bland tusentals skivor var en fröjd. Det var mycket länge sedan jag gjorde detta. Och jag saknar det så mycket att jag ibland kan ligga sömnlös en hel natt och sucka i mörkret.

Förr, på den goda tiden, hade jag kunnat spela mina nyköpta alster i min stereo med mina två högtalare med mycket luft och kräm. Nu, finns det knappt stereoapparater att köpa. I vart fall inte om man tillhör det penningstarka medborgarskiktet av tredje klass.

Sedan min älskade NEC-stereo efter tjugo år plötsligt dog är jag hänvisad till att spela skivor på ett »hemma-bio-system« av märket DENON. Tillverkat i Kina såklart. Om detta tycker jag inte. Det låter inte som jag vill. Filmer och kanske konserter går väl an, när man sitter still på den där platsen i soffan där ljudet är en upplevelse. Men så fort jag reser på mig för att gå och hämta en tidning eller kanske en sval öl, blir det liksom ... inte något märkvärdigt. I samma stund lämnar jag också platsen för musiken.

Jag föredrar nuförtiden att istället ha med mig musiken i min iPhone. Där har utvecklingen gått framåt. Jag saknar verkligen inte forntidens Sony Walkman-apparater som svajade så fort man tog ett steg. Eller tuggade sönder blandbanden man ägnat en hel dag åt att komponera ihop (En bärbar CD-spelare köpte jag inte ens. De fungerade ju inte. Totalt värdelös uppfinning).

När jag laddat iPhonen med mina nyinköpta alster och är på väg till bandymatchen mellan Gais Bandy och Stjärnan blir The First Band From Outer Space’s progressiva ljudmattor ledmotivet till staden Göteborg. Lantmilsgatan, Axel Dahlström, Marklandsgatan, alla vävs de in och ljudsätts till TFBFOS’s musik. Allt jag ser, människor, träd, byggnader, bilar och den grå himlen. Allt blir ett. Låten »The guitar is mightier than the gun« är ungefär lika lång som det tar för spårvagnen att åka mellan Musikvägen och Ullevi Södra.

Eftersom TFBFOS är ett Göteborgsbaserat band tänker jag att de miljöer både bandet och jag rör oss i, är just den miljö som skapat de känslor de förmedlar. Detta kanske blir till en magisk insikt; särskilt när jag väntar på att ta vagnen hem. Då är himlen över Göteborg mörk och Avenyn lyser av neon. Framför mig utspelar sig bilden av musiken. Det gör mig berusad. »Det är så här Göteborg låter,« tänker jag. »Just nu hör jag ljudet av Göteborgs själ«.

Magnolia blommar snart i Underjorden.

2010-01-05T18:40:00.005+01:00

Magnolia som faktiskt inte hann med att släppa någon skiva under 2009, för att återknyta till de två förra tråkiga inläggen, har aviserat att ett nytt album är på gång på Transubstans Records. Deras tredje. På tiden tycker jag. Dessutom kommer de den 6:e februari att göra ett återbesök i Göteborg. Då på Klubb Underjord i Gamlestaden. Det är ett tag sedan de besökte staden sist. Om jag nu inte missat någon spelning.

Magnolia spelar en ganska traditionellt tung rock, eller kanske lite hårdare progg, i samma stil som November, Svarte Pan och Abramis Brama. Kanske rent av lite Landberk mellan varven och helt säkert en hel del Cream. Texterna är rätt proggiga med ett lugnt och jordnära småstadsperspektiv. Sångaren Ronny Eriksson har för övrigt en himla skön dialekt som stundtals får lov att komma fram.

Magnolia är ett band som helt klart har framtiden för sig. De lirar tunggung i en stil som kommit att – i vissa kretsar – bli rätt trendig de sista åren. Jag tycker man får lov att dra paralleller till göteborgsbandet Graveyard som fått ett hem på Tee Pee Records, där till exempel artister som High on Fire, Hopewell, J. Mascis och Imaad Wasif huserar. Magnolia marknadsför sig sig dock inte lika hårt visuellt som Graveyard, ett band som gör allt rätt för att inte förknippas med ZZ Top, raggarbil och folkölsfylla. De bryr sig om marknadsföring. Magnolia är mera en opolerad diamant. Mer äkta. Och snäppet vassare musikaliskt.

För er som inte är bekanta med Kulturhuset Underjorden har ni verkligen missat något. Underjorden är så nära Christiania man kan komma i Göteborg. Eller kanske mera 1990-talets Malmö-Möllevången. En oas att fly till när de chica kaféerna står en upp i halsen.

En gång när jag var där och spanade in de ypperliga dödsmetallrockarna Icons of Horror beställde jag – förutom störtgott vegankäk – en hel del dansk smuggelöl i baren av det övertydliga märket »Beer«. Inget gott öl, utan rätt äckligt och billigt. Men en del gillar ju trots allt smaken av billigt. Efter ett par burkar blev jag tvungen att uppsöka den enda fungerande toaletten. Inte för att spy utan för att lätta på trycket. Vilket visade sig bli en upplevelse i hämtat ur filmen Trainspotting.

Allt sedan jag i bitande kyla på runt 20 minus försökte bajsa i en pappkartong av märket »Baja-Maja« (exakt samma företag som blivit kultförklarade i Hultsfred) under min tjänstgöring har jag uppskattat att sitta ned och göra mina behov. Både att kissa och bajsa. Innan dess var toalettbesök bara något nödvändigt ont. Men efter att tvingats uppleva – precis som Karoliner, fransmän och nazister – hur fruktansvärt det är att blotta sitt anus och förtvivlat försöka trycka ut en korv (nej, jag lyckades aldrig) när minusgraderna biter en i stjärten har jag verkligen uppskattat att kunna sitta ned i lugn och ro på en vattenklosett där värmen håller över 18 plusgrader. Toaletterna på Kulturhuset Underjorden är dock ett undantag som bekräftar regeln. Där sitter jag väldigt ogärna ned. Istället passar jag på att dra fördel av att vara en människa som kan stå och göra ettan samtidigt.
En vy över toan på Underjorden och ett visdomsord att fundera på när man kissar lite utanför.

Även solen har mörka fläckar.

2010-01-04T19:35:00.004+01:00

Att ett årtionde är till ända har man läst och hört lite överallt. Det är ju inte för inte som jag brister ut i ett »herregud!«. För jag hade då aldrig reflekterat över det av egen energi. Jag lever instängd i mitt egna lilla växthus där det är konstgjord sommar året om. Där passerar ett årtionde så obemärkt förbi utanför immiga glasrutor.

Det enda jag kunde tänka – efter denna plötsliga insikt – var: »neeej, nu kommer jag att bli tvungen att skriva en avhandling på min blogg«. Men sedan tänkte jag: »nä, varför ska jag göra det? Jag har ju redan förnedrat mig med att göra en årslista med musik från 2009. Jag ger blankt fan i det«.

Dessutom är jag redan missnöjd med min 2009-musiklista. Inte minst eftersom jag där felaktigt påstår att The First Band From Outer Space inte kom med någon ny skiva under året. Det gjorde de nämligen. Vilket flera också har påpekat för mig i hotfulla meddelanden på min kärestas telefonsvarare. Den tredje november 2009 släppte de skivan »The Guitar Is Mightier Than The Gun«. Pinsamt! Jag blev tvungen att kasta mig över den bärbara datorn när jag kom hem efter julledigheten och beställa den bums-fadderalla!

Tack gode mänskligheten för ni uppfunnit telefonsvararen och tack alla arga kalenderbitare för att ni bryr er. Som ett bevis på min uppskattning lämnade jag två faktafel i föregående mening som ni kan roa er med att granska.

Jag vet ju att hon den där fjantpoeten som jag inte kommer ihåg namnet på, men som tydligen blev en av årets sommarpratare – trots att hon är fjantig – går in och redigerar sina blogginlägg i efterhand. Rättar till stavfel och ... revisionerar! Det är under min värdighet att göra något sådant. Ni får allt stå ut med att läsa mina blogginlägg med både faktafel och stavfel. Upp i rumpan på er i annat fall!

Men helt opåverkad kan man ju såklart inte bli när man publicerar fadäser av ovan nämnda slag (»ovan nämnda slag«, lät ju förresten jävligt akademiskt. Det tilltalar kalenderbitare, tänker jag. Ursäkta detta instick, men jag är visst lite berusad när jag skriver. »Tjo!«) Hur ska jag nu göra om jag gör en musiklista 2010?! Samma misstag får ju inte upprepas. Kan jag med att plocka in The First Band From Outer Space’s nya skiva på den, 2010 ... eller ... fan! Det kan jag ju inte göra. Kalenderbitarna kommer att bli tokiga. Och nästa år firar vi säkert jul hemma, så då kanske jag svarar när de ringer och gnäll-gnäller. Usch, vad jobbigt det blev nu.

Kanske ska jag bli banbrytare och införa en lista som heter »Det bästa jag lyssnade på under 2010«. Då kunde jag helt ärligt plocka med vad fan som helst. Till och med kålrötter och potatis. Kalenderbitarna skulle bli helt vansinniga. »MEN HALLÅ!? Hur tänker du nu? KÅLRÖTTER! Är du skadad på något sätt? MAN KAN JU INTE LYSSNA PÅ KÅLRÖTTER HELLER!«

Klart man kan. Ask »The Swedes«. Ni vet den där ultracoola 60-talsgruppen. Ju.

(Kanske att jag går och redigerar detta inlägg när jag kommit på en bättre slutpoäng ...)

Ännu en sådan där listjävel du kan leva utan

2009-12-17T17:36:00.022+01:00

Det är bara idioter som som gör listor med »årets bästa skivor«. Varför? För hur stor bråkdel är »årets skivor« av det som man lyssnar på under året? Keith Jarrets »The Köln Concert« från 1975 som jag lyssnat en hel del på under året får således inte finnas med på 2009-listan. Sjuka regler. Ej heller Pig Destroyer, Bobo Stenson Trio, Taake, Kvist, Khold, Wyrd och Kalmarproggarna Ragnarrök. Ej heller The First Band from Outer Space och Magnolia från Åmål. Ingen av dem har släppt någe nytt 2009. Men att skriva listor med »årets bästa skivor« är just vad idioterna i landets samlade tidningar gör just nu. Jag vet inte hur många bajsiga listor jag läst hitintills. Den ena sämre än den andra, och alla svämmar de över med fisig pop från kväkande träskpaddor. Om man smygbortser från Kalle Malmstedts lista i Gp har jag nog inte sett en enda objektiv lista. Allt är skit. Sveriges samlade idiotindiepopbrats ger mig inget val: här kommer Smakfascistens skapares lista:

1) VREID »Milorg«
Den skiva jag spelat mest under hela året är utan konkurrens norska Vreids fjärde och mest komplexa skiva; »Milorg«. En extremt välproducerad black metal-skiva från en grupp som tar sig själva på oerhört stort allvar – och därmed oss lyssnare. Innehållet till musiken blir lika viktigt i den här konceptskivan om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget som själva musiken. Vemodiga norska folktoner i ett landskap av hardcorepunk och black metal.
Användningsområde: Vær gang!
Bästa spår: »Disciplined«

2) DARK FUNERAL »Angelus Exuro Pro Eternus«
En teatraliskt tragedi. Den här skivan talar till mina inre demoner. Det är fullständigt omöjligt att inte ryckas med i tongångarna. Det här är djävulskt bra true black metal!
Användningsområde: Det här får mig att vilja supa mig skitfull, måla mig med corpse paint, snöra på mig kängorna och klättra upp på taket. Stompa sönder takpannorna och vrålandes störta ned i underjorden
Bästa spår: »My Funeral«

3) MASTODON »Crack the Skye«
Skivan som fick mig att våga komma ut offentligt som proggare! Mastodon är ett gäng nördar som inte slutar utvecklas bara för att det går bra för dem. Det blir aldrig slätstruket eller monotomt. Varför ta den enkla vägen när man kan välja den svåra? Mastodon har upptäckt Bo Hansson, bara en sådan sak. En skiva som är enormt givmild med positiva och kraftfulla känslor.
Användningsområde: Förfest, fest och efterfest!
Bästa spår: »The Czar«

4) AHAB »The Divinity of the Oceans«
Doom metal. Funeral doom metal för att vara exakt. Det är tragiskt, tungt, vemodigt och underbart vackert. När den tyska gruppen gör något så oväntat som att plocka in gregoriansk sång i låten »Redemption Lost« tvingas man ta itu med sina fördomar och erkänna att det är ett lysande drag. Långa progressiva låtar som är mycket stämningsfulla. Det här är musik.
Användningsområde: Göteborg har skandinaviens sämsta väder. Men när det gråregnar ger jag mig ut i förorten med det här i lurarna – och allt blir vackert.
Bästa spår: »Yet Another Raft of the Medusa (Pollard’s Weakness)

5) MY DYING BRIDE »The Lies I Sire«
Brittisk goth metal. En riktigt snygg produktion från ett band som hållit på sedan tidigt 1990-tal. Deras tionde skiva är den mest emotionella. Goth är normalt inget som tilltalar mig, men produktionen är så logiskt enkelt och avskalad, men aldrig monotomt. Känslor ges stort utrymme.
Användningsområde: Perfekt när jag tar ett varmt bad med öppna vener.
Bästa spår: »A Chapter in Loathing«

6) GORGOROTH »Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt«
Originalmedlemmen Infernus var nära att kuppas ut ur sin egna grupp av bland annat den förre sångaren Gaahl. Detta blev en nytändning. Gorgoroths bästa skiva. True norwegian black metal!
Användningsområde: Hjälper till att uthärda vardagen. Har du en chef, får detta dig att inse att han måste dö. Själv ber jag mina kunder fara och flyga.
Bästa spår: »Rebirth«

7) WOODEN SHJIPS »Dos«
Om jag har gett er intrycket att jag inte gillar monotomi, har ni fattat mig fel. Wooden Shjips är monotoma spacerockare i Hawkwindskolan. När man lyssnar på det här är det omöjligt att vara arg eller vemodig. Jag blir glad, vill dansa, dricka billig bourbon, ta en cigarett – trots att jag slutat röka – dansa lite till och dansa hela natten lång tills jag sitter nedkissad i en fåtölj och kvider: »groovy!«
Användningsområde: Knarkfest! Knullfest!
Bästa spår: Allt låter likadant. Vem bryr sig.

8) IMMORTAL »All Shall Fall«
Den här skivan når inte upp i samma klass som exempelvis »Sons of Northern Darkness«, men det är Immortal och det är jävligt bra! Karga fjäll, kalla vindar. Smala vindpinade björkar som lider sig upp mot himlen. Snön yr, blottar den mörka jorden. Odens korpar följer din väg.
Användningsområde: Immortal har nödvändigtvis inget med kyrkbränder att göra. Men det skiter la ja i; för det här lyssnar jag på när jag bränner kyrkor. Hälsad vare Oden!
Bästa spår: »Unearthly Kingdom«

9) BARONESS »Blue Record«
Det amerikanska rockbandet tog världen med storm. I vart fall alla oss som ville ha mer Mastodon. Deras första och andra miniskivor innan debuten med »Red Album« var helt exceptionellt bra. Nu känns det verkligen som de börjar frigöra sig och hitta något nytt. De kan bättre, men det är ändå fan så bra!
Användningsområde: I iPhonen dygnet runt.
Bästa spår: »Steel That Sleeps the Eye«

10) DÄLEK »Gutter Tactics«
Om man älskar My Bloody Valentines oljudsmusik blir det svårt att värja sig mot Hip Hopduon Däleks ljudmattor. Elakt, aggressivt och »groovy«.
Användningsområde: När jag tecknar i studion.
Bästa Spår: »Armed with Krylon«

11) ISIS »Wavering Radiant«
Tunggung. Monotomt malande gitarrmattor från Bostonbandet som tar Neurosis postmetal till en helt ny nivå. Ödesmättat och kraftfullt samtidigt som det är sårbart och ångestladdat. Aaron Turners growlsång är underbar!
Användningsområde: Vardagsdagskvällar. Det här njutter jag plågsamt högt i stereon med en maltvisky och ett pipstopp laktavia.
Bästa spår: »Hall of the Dead«

12) OTEP »Smasch the Control Machine« Riktigt white trash metal. Upprorisk och punkigt. Går i samma skola som Rage Against The Machine och My Ruin. Överstyrt med stor inlevelse och utlevelse.
Användningsområde: När jag Get-a-Grip-sparkar in ansiktet på Nina i Cardigans.
Bästa spår: »Your a WNM Now«

13) ZOMBI »Spirit Animal«
Syntmusik som för tankarna till det italienska bandet Goblin och deras filmmusik till Dario Argentos filmer. Vackert atmosfärsikt malande monotomi. Finns det någon musik som kan göra mig galen och övertygad om att jag är Messiahs, så är det den här.
Användningsområde: När jag cyklar hem från studion.
Bästa spår: »Spirit Warrior«

14) ABRAMIS BRAMA »När tystanden lagt sig«
Heligt tunggung av den gamla skolan. 70-talsrock, boogie, Black Sabbath och koklocka kan aldrig bli fel! Eller? Jo, klart som fan det kan. Det kan bli hur äckligt dåligt som helst. Men Abramis Brama gör det så jävla bra. Och precis som Åmålrockarna Magnolia gör de det med fucking bravur! »More Cow Bell!«
Användningsområde: Det här sjunger jag till!
Bästa spår: »Sista morgonljuset«

15) A PLACE TO BURY STRANGERS »Exploding Head«
Jag skäms lite, men ibland går det inte att bortse från indiemusik. När det blir oljudsrock och skostrirrning med stoboskop och folkölsfylla finns jag där. Bara så där. Pinsam Jesus and Mary Chain-stöld, men ... jag tänker inte stämma dem.
Användningsområde: Det här har jag i lurarna när jag går över Järntorget bort till spritan på Linnégatan.
Bästa spår: »Ego Death«

16) FLORENCE AND THE MACHINE »Lungs«
Det här är så otrendigt det bara kan bli. Tantigt, brittiskt och storblommigt. Såg Florence Welch på Way out West och drabbades av hennes divafasoner. Hon dansar lika lojt som Elaine i teveserien Seinfeld – så hur kan man inte låta sig förföras av det. Hur jävla bisarrt det än kan låta – så är detta sketbra; även att Melody Maker också tycker det.
Användningsområde: När jag är berusad av rödvin på någon folkhögskolefest.
Bästa spår: »Kiss with a Fist«

17) INDUKTI »Idmen«
Det polska alternativa metalbandets andra skiva. En mörkare och mer komplex uppföljare som det tar tid att ge sig in i. Mycket oljud. Kanske skulle den ligga högre upp på listan? Lite förnedrande att placera den under två indieband. Chansen är stor att jag gnager in den här ännu mer under 2010.
Användningsområde: När jag styckar och flår djur i köket, dricker rödvin, bryner vitlök och retar mig på att kärestan kräver att jag stänger av.
Bästa spår: »Ninth Wave«

18) DINOSAUR JR »Farm«
Okej, det här är allt annat än objektivt. Antagligen är den här skivan skrattretande dålig. Antagligen är det så. Men, jag blev bara så där charmad över att mina gamla idoler bara vägrar dö. Detta är deras femte bästa skiva, eller tredje sämsta. Vilket som känns bäst.
Användningsområde: När jag läser mina gamla dagböcker.
Sämsta spår: »Imagination Blind« – Lou Barlow, ska du aldrig dö!?

Grislös spelning och värmländska Hitler Jugend.

2009-12-04T13:37:00.008+01:00

Mayhem på Musikens Hus. Det som skulle bli årets bästa konsert! Jag lämnade den svarta ullkostymen hemma och istället snörade jag kängorna ända upp, tog på mig oömma kläder som jag utan att tveka skulle kunna offra i ett hällregn av grisblod. Det hade jag inget för skulle det visa sig. Mayhem vågade dyka upp på Musikens Hus utan vare sig getahuvuden eller grisknoar. Inte så mycket som ett litet undelathuvud på en tandpetare kunde de bjuda på.

– Besviken?

Ja, jo faktiskt. Till detta hör att sedan Blasphemer lämnade Mayhem tycker jag gruppen är rätt ointressant. Rent musikaliskt. De kan inte rucka liv i »Freezing Moon«, »Deathcrush« eller ens komma nära känslan på det klassiska proggalbumet »Grand Declaration of War«. Visst bär det emot att skriva det. Men så är det.

(Fotograferade av denna bild från min »Den store Ronny Haugeland-boka«, JIPPI Forlag 2003)

Kvällens antiklimax blir hemfärden. Jag står utanför och diskuterar med Max – som inte delar min upplevelse, utan är helt lyrisk – när en lång vit limousin med mörka rutor sakta glider förbi entrén.

– Åkte Mayhem limousin?

Jag hoppas fan inte det. Darin åker limousin. Jag har till och med sett honom i exakt samma bil när han lämnade av en lycklig liten fjortis i Majorna. Antagligen hade denne vunnit tävlingen »En dag med Darin«. Sådana dagar slutar rätt tidigt på dagen förresten.

Att ett blackmetalband skulle kunna komma på tanken att sätta sig i en limousin som Darin åkt med känns … väldigt mycket unblack metal. Den vita limousinen lyckades passera mig ännu en gång på vägen hem. Jag tog det som ett tecken. Ett hån.

Roligare hade jag tidigare på den dagen, då jag sket i att jobba och istället slank in på Konsthallen och studerade Ivar Arosenius-utställningen. En helt fantastisk utställning, med mycket mer material än vad som kunde beskådas på akvarellmuseet i Skärhamn. Jag blev mäkta imponerad och betagen. Jag kunde inte annat än att – i ren inspiration – traska ned till spritan på Avenyn och köpa på mig ett par julöl och en liten halvpava.

– Fest?

Jag satt och skrev i studion. Hittade en Karl och Conny-novell jag börjat på. Det är en speciell känsla när man hittar något man inte inte minns man skrivit. Man tycker det är fan så bra och tänker: precis så här känner jag också. Det är fördelen med att skriva när man dricker, man minns det inte dagen efter.

Under den gångna helgen hann jag med ett besök på Florence Academy of Art i Mölndal där min förre detta studiokamrat numera studerar. Det började hemma med lammkalops och akvavit och slutade på Kråkan där jag drack alldeles för mycket öl.

Dagen efter körde jag till Sjöaremossen och tittade på bandy. Frillesås tog emot Jönköping. Tveksamt om jag skulle ha kört bil överhuvudtaget den dagen. Men Gais bandymatch på Arena Heden blev inställd och man är ju inte den som bommar en chans att få uppleva lite äkta skogshuggarbandy. Och jag blev inte besviken. Frillesås såg riktigt farliga ut. De anföll ibland med så mycket som fyra gubbar. Mycket snyggt och beslutsamt spel och de satte skotten på mål. Årets match hitintills!

Den inställda Gaismatchen blev av under gårdagen. Vädret har varit ypperligt de senaste dagarna. Till och med jag själv har hunnit med att skrinna ett par gånger, men, det finns alltid ett »men« i smogghålan Göteborg. Mildluft lyckades leta sig in från havet bara ett par timmar innan matchen. Snöprognosen blev till hällregn. Och det så efterlängtade hällregnet var inte grisblod under en Mayhemkonsert när det väl kom. (Med Yoda-röst:) Sabbade isen på bandymatch det gjorde. Riktigt pissväder det var.

Bandymatchen mellan Gais och Karlstad Boltic bjöd på nya upplevelser: bandyhulliganer. Jag trodde inte sådana fanns. Men i Värmland finns ju alldeles för mycket skit. Inte bara Bofors. Så med facit i hand förvånar det mig inte att de kom just därifrån. Kärestan har berättat om ett värmländskt lag i division 1 vars följeslagare tydligen har dåligt rykte.

Innan gårdagen har jag som mest sett en polis på en bandymatch. Igår kom både en patrullbil och piketen. Sju poliser räknade jag det till, utöver alla vakter. Stämningen var usel. Vakterna beslagtog öl. Man undrar ju vad det ska leda till. Och inte blev det roligare när Gaisklacken – som består till övervägande delar av 50-plussare – hånades av en mycket berusad skinnskalle. Denne värmlänning bjöd oss åskådare på en hel del könsord, obscena gester, lite hata-Gais-bröl och avslutningsvis lite Hitler-heilande innan polisen drog ut honom. Tydligen var han inte den ända i den tillresta klacken som Hitler-heilade. Fy fan vilket pack!

(Håller på Boltic?)

– Och matchen?

Suck. Någon vinst blev det ju tyvärr inte. Och om man jämför med matchen på Sjöaremossen så var det inte mycket till bandymatch heller. Om det berodde på isen och vädret är inget jag vågar sia om, men båda lagen ägnade sig åt långa-bollar-på-Bengt-spel. Gais bandy körde det spelet när de höll till på Ruddalen. Mycket tråkigt att titta på när det inte fungerar. Vilket det sällan gör. Elitserielaget Sandviken klarar av det. Men Gais och Boltic gör det inte. Kanske har det fungerat bra på träningen den sista tiden. Det är ju onekligen ett livsfarligt spel om man lyckas sätta det. Istället fick vi se ett ganska blekt och oorganiserat spel från båda lagen. Mycket jämnstarka och likvärdiga i sin spelstil tog det helt enkelt ut varandra. Boltics anfallare var mycket hungriga och ettriga, de utnyttjade väl det faktum att de låg mycket högt och störde. Tre rena slarvspel från Gaisförsvarare gjorde att Boltic lätt kunde plocka till bollen i mer eller mindre frilägen. Gais lyckades med detta bara en gång, men var inte tillräckligt pigga i psyket för att kunna fullfölja. Matchens enda spelmål lyckades man dock få till. Och det tackar jag för.

Det blir att trösta sig med svenska Dark Funerals senaste album »Angelus Exuro Pro Eternus«. Här pratar vi om äkta black metal med rötterna i manodepression. Bandysmäcken av!

Hata, hata, hata Göteborg!

2009-11-17T15:29:00.004+01:00

Så blev det den stora dagen, med både bandypremiär och porterfestival. Jag vaknade lite för sent, lite för dimmigt. Jag var inte direkt sugen på någon sillafrukost. Och någon pyttipanna, med ovänt ägg och rödbetor med ett välskummat dubbelbock till hann jag varken laga eller duka fram. Jag drack visst lite för mycket bourbon dagen innan … men samtidigt var det ju en del av planen som jag så listigt smidde ihop innan; »Operation vingklippning«.

Efter det att jag fått på mig kläder, som jag eventuellt själv lagt prydligt på sängen, var det bara att packa portföljen full av öl och sprit. Ett par Golden Pride och en uppsättning av Snälleröds små akvavitar, där jag redan paxat besken; som mera är söt än besk om man jämför med mamman till alla beskar: Bäska Droppar; den uteblivna frukosten som stod och frös tillsammans med en kasse öl på balkongen. Jag knöt kängorna samtidigt som kaffet rann ned i termosen.

Jag cyklade i kärringtempo ned till stan, allt för att inte bli svettig och kall som min löjtnant varnat mig för att bli.
– Tänk på tyskjävlarna – de dog bokstavligen talat med brallorna neddragna, hade han högljutt skrockat.
–Kylan är er fiende!
En förtiofem minuter innan matchstart hann jag med en korvbricka med mos vid en av Sibyllakoncernens mojjar. Inge gott mos och ingen riktig Wienerkorv. De där svenska husmanskostdetaljerna och finesserna försvinner så lätt när entreprenörer som inte tar dem på allvar ska göra affärer av dem. Det smakade bukfylla.

Så råkade jag ut för favoriter i repris. Testosteronmän kom marscherandes en bit därifrån jag stod. Flockdjuren som skanderade i kör. Det var vrålet av värsta fotbollsklacken. Jag höll fan på att sätta industrikorven i halsen. Inte fan kunde det vara Gaisklacken? Vad hade hänt? Låg jag fortfarande kvar hemma i sängens spritångor. Red maran min penis?
– Hata, hata, hata Göteborg, tyckte jag mig kunna urskilja i brölet och drog en lättnadens suck. Att det skulle kunna vara Tranåsklacken, var inte en realistisk tanke, så den uppstod aldrig.

Jag fattade varför det var så mycket poliser kring Avenyn. Men vilka var detta? Fotbollssäsongen var väl över? Jag lyssnade och lyssnade, men hade svårt att höra vad de brölade. Jag tyckte mig kunna höra »Björklöven« mitt i apsorlet, men vad skulle Björklövens klack – om någon sådan existerade – göra i Göteborg? Det var säkert något annat man skrek. Snart försvann de upp för trappan till Valand och det där vackra konsumtionslugnet jag läst om på kultursidorna, det som inte fanns i Ullared, det infann sig istället i längs Avenyn i Göteborg.

Jag kunde inte låta bli att fundera. Om de nu hatade Göteborg så mycket, vad gjorde de då här? Och hur skulle det kännas att jobba inne på Valand, att tvingas servera några som skanderar att de hatar staden man bor i? Chefen på Valand, var han eller hon där och lät sig hånas, eller var chefen ute och lördagsshoppade med familjen samtidigt som de anställda tvingades fullfölja chefens åtagande? Hur fan kunde man sjunka så lågt som människa att man nedvärderade sig och sin verksamhet till nivån under packet?

Hade det funnits en gaskammare där på Avenyn så hade jag nog med gott samvete kunnat utdela den spark som förflyttade den ansvarige över tröskeln till denna. Jag såg mig själv mumsa på det sista av mitt pulvermos, med blicken fäst på den jäveln som dog i en pöl av sitt eget piss och bajs.
– Nej, men fy fan vad mosbrickan smakade skit helt plötsligt!

Jag hivade det som var kvar i närmsta sopkärl och mötte upp med en vän innan vi gled in till Arena Heden. Där inne, serverades tack och lov äkta bandykorv i dubbel bemärkelse. Riktig Wienerkorv! Inte åsnepitt från Sibylla. Jag njöt och svalde ned mitt dåliga humör.

Vi tog plats, och det tog inte lång tid innan Gais bandy gjorde det första målet. Min vän skrattade elakt och applåderade.
– Det var nog första gången jag sett Gais göra mål, bet han sarkastiskt till.
Det här var inte första gången han följt med på en Gaismatch – första bandymatchen var det – i detta låg alltså en stor portion kritik hur uselt fotbollslaget var. Jag kunde inget säga. Gais fotbollslag hade varit utomordentligt usla de gånger jag bjudit med min vän.

Efter ett par mål till vågade jag föreslå en skål. Men min vän ville ta det försiktigt och inte döda alla smaklökar inför Porterfestivalen. Någonstans för mitt inre kunde jag se mig själv sitta på en stol i en terapiring.
– Hej, jag heter Nickan Jonasson och jag är alkoholist.
Jag drack en kopp kaffe.

Så av någon anledning, tappade en Gaisspelare humöret ute på isen och utdelade en käftsmäll på en Tranåsspelare. En pinsam och evighetslång tystnad infann sig.
– Man tycker ju dom skulle ägna sig åt att spela bandy och inte åt att bråka, sa min vän. Helvete! 2–0 till honom. Jag gav efter för suget och bet av besken.

När Gais vunnit med 9–3 hade vi trots allt mer eller mindre tömt min bandyportfölj. Vi for vidare på våra cyklar, genom höstmörkret passerade vi min arbetslokal vid Järntorget där det lös. Någon satt där och slavade. En lördag. Båtarna låg förtöjda, stora och tysta på vår vänstersida.

Porterfestivalen fanns på tredje våningen i Novotel, hotellkomplexet nere vid Klippan där man en gång i tiden bryggde Carnegie Porter (eller?). I entrén ingick ett glas som man skulle använda vid provningarna och en förteckning av samtliga porter och stout som var representerade. Otåligt skred jag till verket. Jag kastade mig direkt över bordet där flaskorna från Närkes Kulturbryggeri fanns. Det är det bryggeriet jag personligen håller som – inte bara Sveriges – utan hela jävla världens bästa. Valet föll på Black Golding (tyvärr var det också den enda av bryggeriets öl som fanns kvar. Festivalen började någon timma innan bandypremiären och Närke-törstiga hade de övriga besökarna varit), ett öl som har en oerhört djup. Att dricka är som att simma ned i en mörk magisk tunnel. En komplex porter med mycket att upptäcka.

Efter ytterligare ett par provningar började smaklökarna kännas bedövade. Vi gjorde vårt bästa för att skölja både mun och glas mellan varven, men det märktes rätt snabbt att det som framträdde mer än önskvärt av de milda portersorterna var sötman. Portern från Göteborgs Nya Bryggeri var spännande att prova. Klart var att Carnegie Porter var deras förebild, även om man låg snäppet under i klass. Jag har läst någonstans att de haft problem med att komma över sina vanliga ingredienser till flaggskeppet Prippens Starkpilsner. Kanske saknades även det där lilla extra till portern? Åbro fanns också representerade med en försöksporter. En rätt misslyckad historia, trots att den lagrats ett år. Men förhoppningsvis kommer de tillbaka sporrade med en ny brygd.

Klassen kallad »Indianporter« kunde innehålla en hel del sorter som i mitt tycke placerats i fel fack. Likaså tyckte jag att det var en hel del hermeliner i klassen »Imperial Porter«. Fast att försöka sig på klassindelning av porter och stout är ett omöjligt projekt. Jag lämnar det därhän, och applåderar istället tilltaget att försöka bringa ordning i kaos.

Jag hittade några nya favoriter. Tror jag. Jag måste smaka dem igen. Men ett par öl från ett kanadensiskt bryggeri (Brasserie Dieu Du Ciel) gav sug efter mersmak, likaså en isländsk porter vid namn Lava.

Klockan halv åtta på kvällen satt jag på cykeln i hällande ösregn på väg tillbaka till hemmet. Jag räknade ut att mängden porter jag fått i mig understeg två pint. Operation vingklippning hade lyckats.

Morgonstund har akvavit i mun.

2009-11-13T17:28:00.004+01:00

Idag är det dan före doppardagen för oss bandyälskare i Göteborg. I morgon börjar nämligen säsongen hemmavid. Det är premiär på Hedens isbana. Gais bandy tar emot smålänningarna Tranås, ett lag som ryktesvis ska ha ett par vassa ryssar i sitt stall. Vilket i och för sig stämmer in på mer än vart annat lag. Jag har sett Tranås ett par gånger innan. Mot Gais och Frillesås. Mycket kan givetvis ha hänt sedan dess, men tillsammans med Nässjö minns jag dem som det mest skönspelande laget i Allsvenskan. Stil och finess! Som bandyåskådare betyder det mer än vinst för det egna laget.

Vädret ska inte bli det bästa. Prognosen igår var duggregn och 5 plusgrader. Men Heden ska ha ett mycket kraftigt aggregat som klarar detta. Så isen ska det inte vara något fel på. Jag har förresten själv redan provat den. Hedens is. Jag och min dotter var där och skrinnade förra helgen.

Att klä sig för bandy är ju en hel vetenskap. Förra året var det lugnt, eftersom jag då åkte spårvagn ned till Heden. Men i år, sedan fittorna i Västtrafik har inför ett cp-system med pant och skit som vi pensionärer inte begriper, bojkottar jag de asen. Fast egentligen bojkottar jag dem inte alls. Och systemet begriper jag visst (jag har ju tjugofem år kvar tills dess jag inte gör det). Egentligen är jag överviktig för att jag dricker för mycket öl och sprit. Men vem vill erkänna det? Och alla andra hatar ju Västtrafik. Så … poängen ska bli att jag cyklar i år. Och att man då inte kan klä sig hur som helst. Man måste tänka och kombinera material. Ull, bomull och syntet och sånt skit som jag fan inte orkar älta här. Risken är väl dessutom att ni som läser den här bloggen ändå inte bryr sig om bandy. Obildade jävlar!

Har ni gjort lumpen? Jag har. Och där hade jag en sådan där jävla fallskärmsjägare som löjtnant. En stridis. För det mesta ville jag utdela en spark i arslet på den satan. Men så här i efterhand, har man haft nytta av att slava under den ärrade typen. Han fick mig, typ, att tänka en hel del på hur man klär sig. Och det gick ju inte skita i vad han sa, på samma sätt som man reflexmässigt kunde göra åt farmors eller föräldrarnas tjat. Jag var ju för harig för att strunta i vad löjtnanten sa. För det mesta bet jag bara ihop och tänkte: »du har lärt mig hur man gör en jägarbomb, spränger den och flyr utan att åka dit. Var det särskilt smart?«

Nu kommer lite utbildning: bandyportföljen är det viktigaste. Eller kanske snarare innehållet. En termos med antingen kaffe eller varm glögg (och vad jag anser om varm glögg kan du läsa här) och så givetvis en liten flaska sprit så man ska spetsa kaffet eller glöggen med. Ett par muggar, sockerbitar till kasken och kanske några skedar. Fast det är nästan överkurs med sked. Man har ju fingrar.

Det börjar tyvärr bli andra tongångar när det gäller bandy. Som bekant finns det illvetna gubber o tjärringer som vill förbjyda portföljer på arenorna runt om i landet. Och inomhushallarna som byggts är drogfria och folktomma som följd. Bättre var det förr. Heden är väl allt annat än ett skräckexempel när det gäller fylleri. Men under premiären och annandagen är det ju inte drogfritt precis. Men medelåldern är så pass hög att det inte är många som minns vad testosteron är för något. Och så är det ju kallt att se på bandy. Man MÅSTE ju ha en sup.

Det finns också ju de som anser att bandy är ett svepskäl för att ta sig en konrad. Precis som de kallar den lagrade akvaviten till sillfrukosten för »återställare«. Men jag är blåkonservativ när det gäller gamla hednatraditioner. Mayhem och grisblod inte minst! Fast jag har ju högt blodtryck och ska dö snart, så vem bryr sig vad jag tycker.

Samma dagjävel som det är bandypremiär är det dessutom Porterfestival. Ikväll gäller det att hårdträna med akvavit och dubbelbock för att det ska vara någon ordning på torpet. Och imonn så blir det tidig morgonmad. Bäska droppar. Och en saaaaaatans huvudvärk på söndag.

Vi hörs. Motherfuckers.

ISIS + förband Dälek, 2 november Parken, Göteborg.

2009-11-03T13:45:00.004+01:00

Den senaste tiden har det kommit en uppsjö med nya musiktitlar från band i den mera alternativa metalfloran. Inte minst från den amerikanska supergruppen Shrinebuilder, med medlemmar från Neurosis, Om, Sleep och Melvins, som släppt sitt efterlängtade självbetitlade alster. Media har fokuserat väldigt unisont på Pelican, men den kanske mest intressanta titeln kommer från tyska doomgruppen Ahab.

När amerikanarna Isis, som är ett av fundamenten i denna lite mera pretentiösa delen av metal, igår gästade Parken i Göteborg, en vanlig sketen måndagskväll, var uppslutningen förhållandevis god. Det märks tydligt att genren växer.

Parken var för mig en ny bekantskap. Betydligt mindre konsertställe än Sticky Fingers. Efter en snabb koll i baren, där det inte fanns öl värt namnet, bestämde jag mig istället för att lägga en slant på en tröja. Vid bordet med de olika bandens handelsvaror stod en engelsktalande man som jag talade om för – på knackig engelska – att jag ville ha den svarta tröjan med det blåa trycket. Trycket på tröjan visade sig dagen efter i dagsljus vara lila. Men det går ju det med, tänkte jag, även om det var Tinky Winky-nyans.

Med min nyinköpta t-tröja i näven ställer jag mig på scengolvet och upptäcker att bakgrundsmusiken kommer från ett förband. De spelar lite introvert och stämningsfullt, men inte mycket mer.

Det riktiga förbandet är oljudshipp-hopparna Dälek, också de ifrån USA. Detta var deras andra besök i staden. De var här och gästade tidningen Göteborgs Frias fest för ungefär ett år sedan. Jag känner givetvis till dem och är en stor beundrare av duons två senaste skivor »Abandoned Language« och »Gutter Tactics«. De låter väldigt mycket tidig hip-hop à la Public Enemy. Enkel och avskalad rapsodi till inspelade My Bloody Valentine-pålägg.

McDälek, som den överviktiga rapsoden kallar sig, försöker förgäves få igång publiken. Det blir rätt pinsamt när han visar sig förvänta sig att vi ska måndagsropa »yeah!« Efter spelningen tackar han bara en person i publiken. Vi andra sög.

När Isis äntligen går på, känner jag av min ålder. Jag är inte 20 längre. Mina fötter är redan ömma och jag kan inte hjälpa att kapitalistfantisera om de där skosulorna för 500 kronor jag såg på Naturkompaniet förrförra veckan. Fan, vad gott om jag hade haft dem i kängorna, tänker jag.

Ljudet är riktigt bra. Riktigt, riktigt bra, och jag glömmer snabbt värken i fötter och leder. Tillsammans men Wooden Shjips besök på Nefertiti visar sig Isis spelning vara årets höjdare. Hitills. De levererar. Men låtvalet är något lugnare än jag förväntat mig.

Det är inte mycket man får se av bandmedlemmarna. Det är mycket huvuden i vägen. Men då och då får jag se en glimt av sångaren Aaron Turner gunga i takt med sin egen musik ovanför alla huvuden. Han har lagt sig till med en riktig kalufs. Han ser ut som ett sådant där penntroll med risigt hår som fanns när jag var liten och gick i skolan. Och det slår mig att han också vrålar som om han hade haft en HB uppkörd i rektum. Jag kan inte låta bli att flina för mig själv. Åt min egen liknelse.

Strupen är bra torr och jag saknar verkligen en öl. Men min placering på scengolvet är alltför bra för att jag ska överge den. Efter midnatt, när jag kommer hem, rejält uppe i varv, häller jag upp det sista ur en flaska rye, öppnar en god öl och varvar ned med ett par egenhändigt bakade surdegsmackor framför dumburken. En timme senare somnar jag på spikmattan.

Kvar av årets musikaliska utbud i Göteborg är Mayhems novemberspelning på Musikens Hus. Och det är inte så lite.

Jag erkänner: jag stal mina vänners sista pengar.

2009-10-21T22:37:00.005+02:00

Jag har stängt ned mitt Facebook-konto. Det var ett stort steg att ta. Kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite som en förrädare. Jag var nämligen en ihärdig anhängare av detta sätt att hålla kontakten med vänner och folk. I början. Och dessutom har jag övertalat flera stycken att gå med, däribland min käresta. Och sedan, när de jag tjatat in, väl är där – då sticker jag. Bara sådär.

(Om du – som läser detta – är en av de som jag lurat till att gå med: förlåt. Det var dumt av mig.*)

Jag kände inte att jag kunde trappa ned. Modset i mig gastar alltid »All or nothing«. Antingen hänger man sig åt något till hundra procent, eller så skiter man i det. Jag är en kontrollmänniska. Jag måste hela tiden ha kontroll. Och jag hade inte full kontroll över Facebook. Då blev det till att hytta iväg skiten.

Statusuppdateringarna var nog det som fick mig att överge Facebook. De är så begränsade. Var begränsade. Och så kom jag nog på att jag saknade den här bloggen. Att kunna skriva längre. Försöka analysera sig själv lite. Föra dagbok och samtidigt tänka efter ett par gånger vad det är jag skriver. Räkna svordomarna. Ifrågasätta. Måste det stå »jävla fitta« här. Och här. Och här. Kanske låter »sumphål« bättre?! Vad hade Sture Allén skrivit om han var ... mig. Eller skriver man »... var jag«?

När jag tågluffade med två vänner i början på 1990-talet någon gång, lämnade jag medvetet plastfilmskameran hemma. Istället tog jag med mig en dagbok. På den tiden var dessa gjorda av papper. Jag tänkte som så, att om tio-tjugo år sådär, så kommer det att vara jävligt rolig att läsa den. Särskilt om man jämför med vad jag skulle få ut av ett par platta fyllekort.

Det togs inte en enda bild på den där resan. Om man bortser från ett tillfälle då vi alla tre klämde in oss i en fotoautomat. Och jag hade rätt. Vågar jag lova. Det är förbannat roligt att ha den där resedagboken idag. Och lite tragiskt. Jag mår lite dåligt när ångesten bubblar fram på ett par sidor. Att läsa den där längtan jag hade tecknat ned med min handstil. Detta att jag ville något annat hela tiden. Jag fanns aldrig där på något sätt. Men sedan blir jag givetvis glad när jag inser att jag nu uppnått allt jag ville då. Och att jag inte har den där »längtan« kvar inom mig.

Det är ju också fantastiskt intressant att läsa om en händelse som är nedtecknat på plats, just då, för att sedan jämföra det med mitt minne av händelsen. Mycket glömmer man. Förstår jag. Och det jävliga är, att om jag skulle visa mina vänner boken, skulle de utbrista:
– Nej, så där var det inte alls! Fan, vad du ljuger!
För det var ju vid ett par tillfällen då vi rök ihop under den där resan. Jag har ju fördelen av att kunna köra upp en bok under näsan på dem och visa hur det verkligen var. Om så skulle behövas. De har inget att visa. De jävlarna hatar mig fortfarande för att jag vid ett tillfälle tog våra sista mynt, varav väldigt få av dessa var mina, och köpte en Cherry Coke i en läskautomat. En läsk som jag var mycket medveten om att det bara var jag som tyckte om.

Det var mitt i natten. Vi väntade på ett tåg på en öde station. Vi frös. Och mina vänners skrik när jag tryckte på »Cherry Coke«-knappen istället för på »Coca-Cola«-knappen ekar fortfarande. Att jag så medvetet svek dem glömmer de aldrig. Och min tafatta ursäkt om att jag »råkade trycka fel« gjorde det bara värre.

He, he, he. Det är ett ljuvt minne. Jag skulle betala rätt mycket för att kunna lura dem igen. Jävla förlorare.

*) Ha, ha. Jävla förlorare.

Max Andersson-intervju i Sömn.

2009-10-21T15:17:00.002+02:00

En intressant Max Andersson-intervju, från början publicerad i fansinet Sömn:

http://transcenders.wordpress.com

Kul läsning. Tråkigt dock att förutsättningarna för en serietecknare inte förändrats ett skit sedan Max skrev sina svar. Inte mer än att man numera kan förkovra sig i musik när innehållet i plånboken sinar ...

Och vad vackert det är med skrivmaskinsstil!

Guldägget till Socialistiska Partiet.

2009-10-21T13:33:00.001+02:00

Kvist, »For Kunsten Maa Vi Evig Vike«, 1995.

2009-10-19T15:48:00.005+02:00

Ibland fylls man av eufori av att ha upptäckt en förbannat bra skiva, och man vill inget hellre än att springa trappuppgång upp och ned, likt ett Jehovas vittne, banka på alla dörrar och vråla ut att man blivit upplyft. Upplyft i David Brin-anda. För det är så det känns. Som om musiken öppnat en stängd dörr i hjärnan och ledsagar en in till ett rum med känslor man inte visste man hade. Det är inte ofta man upplever den känslan. Men det sker. Och då inte bara med musik.

För det mesta nöter jag envist in musik. Jag vet – eller kanske mera på något sätt anar att det ska vara bra. Man låter musiken gång efter gång äta sig in längre i kroppen. Så efter kanske femton genomlyssningar upptäcker man gradvis nyanserna i musiken. Efter det kan insikten om att man älskar det på något sätt upplevas som om det kom plötsligt. Omedelbar insikt på något sätt.

Den där långsamma upptäckten har jag på senare tid haft med det norska black metal-bandet Kvist; vars enda skiva från 1995 »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« letat sig in i mitt allra innersta.

Ljudbilden är till en början kompakt och mycket svårgenomtränglig. Sången, som döljer sig inunder den välproducerade mattan av gitarrer, syntar och malande trummor är varken gutter eller growl, utan mera ondskefulla mörka viskningar.

Varg Vikernes enmansgrupp Burzum har antagligen med sin melankoliska monotomi varit en stor inspirationskälla för Kvist. Året innan »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« – 1995 – kom Burzums milstolpe »Hvis lyset tar oss«. Vikernes har i ett flertal intervjuer sagt att han har sina musikaliska rötter i tysk syntmusik, och det är nog ingen tillfällighet att Hallvard Wennersberg Hagen (gitarr och synt) efter Kvists upplösning har bildat syntgruppen Xploding Plastix.

Kvist bör i sin tur ha varit inspirationskälla till Dimmu Borgir, vars musik har många referenspunkter gemensamt med Kvist; bland annat de små sirliga Johann Sebastian Bach-melodier man hör i »Forbannet Vaere Jorden Jeg Gar«. En låt som innehåller dessa fraser:

Kan du skimte den nakne bjørken.
Svart mot vinterens snø.
Kan du se dem danse.
Og har du hørt dem synge.

Og har du hørt dem synge.
Sin bitre, fortvilte sang.
Lik en storslått symfoni.

Onekligen kommer man att tänka på Immortal och deras mörka skogs- och fjordromantik.

Längst fram i ljudbilden ligger trummorna, progressivt hardcoreslammer, vilket är lite ovanligt. Gitarrerna rör sig i ett område som ligger närmre punk och noise än klassisk death eller black metal. Alltså mer Sonic Youth än Mayhem. Det påminner en hel del om Vreid, men även senare Khold. Populärt brukar man omnämna denna form av musik som »Pagan-« eller »Viking Black Metal«. Men personligen tycker jag »Symfonic Angst Black Romantic Metal« fungerar bättre.

(Ifall ni nu undrar: jo, det där sista var en sarkasm.)

Det norska kulturundret bearbetar det öde landet.

2009-10-05T15:15:00.022+02:00

T.S. Eliot diktade om det öde landskap första världskrigets skyttegravar lämnade efter sig. Ett öppet sår i landskapet som det gjorde ont att bearbeta. I den norska zombiefilmen Død snø (2009) är det inte syrener som drivs upp ur marken. Det är nazister.

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«. Men det norska motståndet var inte vad det borde vara. Trots ett visst stöd från de allierade, tvingades Norge kapitulera den 10 juni – efter bara två månader. Norge gav upp. Alldeles för lätt. Det stolta Norge förnedrades under Nazitysklands svarta skinnstövlar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades. Quisling blev ett ord synonymt med förrädare. Bröder blev till fiender. Nazitysklands ockupation skapade ett trauma.

64 år senare är Norge ett rikt land. Inte bara på olja, utan kanske framförallt på kultur. Man har också kommit in i en fas där man kan se på sina forna folkefiender med ett mer nyanserat perspektiv. Ett exempel är 150-årsfirandet av den norske författaren och nationalskalden Knut Hamsun födelse. Detta firades med ett stort jubileum, något som har kritiserats av Israels utrikesminister Lieberman, eftersom Hamsun varit uttalad nazistsympatisör. Men norska företrädare kunde avslappnat avföra den kritiken och samtidigt påpeka Hamsuns storhet. Det öde landet som tidigare var Norges öppna krigssår håller på att läka. Ur den tidigare döda marken gror kulturen fram.

Ett annat exempel är de båda norska serietecknarna Lars Fiske och Steffen Kverneland’s konstverk, seriealbumet Olaf G (utgivet på svenska Optimal Press 2007) om den norska illustratören Olaf Gulbransson som 1902 flyttade till Tyskland. Seriealbumet är berättelsen om hur de båda serietecknarna tillsammans beger sig till Tyskland för att återerövra och befästa Gunnlagsons storhet, detta trots att denne kunde med att motta ett statligt kulturpris från en nationalsocialist 1944.

Det som är intressant är att Fiske och Kverneland gör det så oklanderligt bra att man inser att det inte finns nog kraftiga superlativ i det svenska språket för att beskriva deras unika bedrift. Kraften som befrias genom deras verk, är kraften från ett hav av blomstrande maskrosor som drivit sig upp ur jorden. Inget kan stoppa det. Inget.

Black metal har blivit en musikgenre som nyanserat bilden av Norge. Kanske mycket på grund av att genren i sig blivit så rik och nyanserad. I oktober 2008 släppte Vreid, den norska black metalgenrens mest intessanta band sitt fjärde album; Milorg, uppkallat efter den norska motståndsrörelsen.

Vreid bildades ur spillrorna av Windir efter att bandets grundare Valfar mötte sitt slutliga öde i den bittra kylan på väg till sin stuga i Søgnadal. Vreid stod länge i skuggan av Windir, vars musik hämtade inspiration ur den norska naturen och folksjälen. Men i och med Vreids helt och hållet engelskspråkiga mästerverk Milorg, tar de steget fram i ljuset. I Milorg följer vi med tillbaka till begynnelsen. När Europa brinner hör vi ljudet av sirenerna den 9:e april. Vi möter den norska kvinnan som straffas som tyskhora. Vi följer med på Blücher när hon går till botten. Vi tvingas till att tortera det norska folket.

I will never lay at your feet
my lips are sealed
My will you cannot defeat
God dammit I will not speak!

Att ett svenskt band på liknande sätt skulle kunna få lov att romantisera det egna landet utan att i Close-Up riskeras att jämföras med Ultima Thule har jag svårt att tänka mig. Även om den jämförelsen är fullständigt absurd. Vår svenska bild av det norska musikaliska undret är under all kritik. I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss. Bilden av Sverige är densamma som en Anna Odell balanserandes på räcket. Det är skammen som så när driver oss över räcket. För övrigt en tydlig bild över det kulturella tillståndet i vårt land, Sverige. Vårt järnrika land som exporterade till – och därmed stödde Nazityskland – håller 64 år efter krigsslutet på att rosta sönder.

I de snötäckta Narviksbergen ligger den tyska ockupationsmakten i träda. I filmen Død snø stiger de bokstavligen upp ur jorden. Bilden av hur tyska soldater som tinat fram och tagit sig formen av vår tids populärkulturella zombies är lika talande och tydlig som vacker när Tommy Wirkola gestaltar dem uppställda på ett berg sökandes efter byte. Denna bild kan också ses som en visualisering av det det norska traumat. En bild över rädslan som döljer sig i det öde landet.

Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.