I helgen som gick var det urpremiär för den svenska black metal-festivalen "Mörkaste Småland" i Hultsfred. Resan dit ska visa sig bli – inte bara en resa till en musikfestival – utan också en resa till den del av vårt Sverige som svikits och övergivits för att sakta tyna bort och dö. Att en festival för extrem och aggressiv musik uppstår mitt i utflyttningsbygden är egentligen bara en ganska naturlig och talande utveckling. Det säger verkligen något. Det visar på ett slags omedvetet och kollektivt vrål av ilska. Frågan är bara om det finns någon som lyssnar!?
När jag i juni såg att flera band jag gillade skulle spela på Mörkaste Småland beställde jag genast både biljetter och hotellrum. Det var ingen tvekan. En mer eller mindre renodlad black metal-festival är något jag önskat mig av jultomten i flera år.
Jag har i mitt Facebook-flöde sett hur liknande festivaler poppat upp över hela världen, att Sverige som är ett av ursprungsländerna för black metal har saknat en festival är märkligt. Men så kom den första svenska black metal-festivalen då – och var om inte i självaste Hultsfred – den lilla staden som mer eller mindre är synonymt med festival.
När jag tre månader senare ska genomföra min resa är jag inställd på att få se ett par av mina favoritband. Men det jag verkligen kommer att få se och uppleva – blir istället något politiskt. Vilket verkligen är ironiskt, eftersom hårdrocken är en av de minst uttalade politiska genrerna. Hela festivalen kan ses som ett varsel av vad som komma skall. Den småländska vreden.
Resan från Göteborg till Hultsfred börjar i tätort med långa köer på en väg med tre filer. Resan går över Borås, Ulricehamn och genom Jönköping och vidare till Nässjö. Hela den biten är vägen rejält tilltagen, fin och påkostad. Ända till Nässjö. Sedan är det slut. Hit fanns det pengar. Allt som det sedan finns pengar till är en uppmaning på en stor skylt: "Kör försiktigt!" Underförstått: här slutar vägen. För så är det verkligen. Sedan blir vägen mindre och mindre ju närmre Hultsfred man kommer. Samhällena utefter vägen ser mer och mer övergivna ut. Fler fallfärdiga hus ju längre man kör.
Globaliseringens effekter är tydliga. Nedmonteringen av marknadsekonomin; ett samhälle som visserligen hade höga skatter, men där man samtidigt tog hand om varandra. Sverige tar inte längre hand om hela sitt land. I vart fall inte Kalmar län. Hit ut finns det inte ens vägar.
Det är här som den undervärderade kinesiska valutan slår hårt. Här ser vi följderna av vår egen konsumtion. Priset av att hela tiden att våra varor ska bli billigare och skatterna lägre. Tillverkningsindustrin som tvingas flytta eller gå under. När färre människor arbetar blir det också mindre skattemedel att röra sig med för kommunpolitikerna. Fler mår dåligt där ingen vård finns att få.
Efter att ha checkat in på Hotell Hulingen går jag en sväng på stan. I Hultsfreds centrum är medelåldern hög. De flesta är pensionärer. Inga hipsterbutiker. Då jag tar en öl på den lokala puben mitt i centrum, ser jag från fönstret otroligt nog eftersatta hus. Mitt i centrum. "Läget, läget, läget" viskar en mäklarannons i mitt bakhuvud. I ett av dessa hus, som en gång verkar ha haft en affärslokal på markplan, är samtliga fönster igentäckta inifrån med någon form av papp. Trots det centrala läget har huset alltså övergivits. Tror jag först. Men senare ser jag att där verkar bo en kvinna iklädd hijab och ett par stycken barn.
Nässjö-bandet El Camino tonsätter det som håller på att ske i Småland. De beskriver i sin musik sitt landskap som en grav med levande döda. Ett gravtempel rest av träd och sten. Ett landskap som berövats smålänningarna till underpris.
El Caminos låt "This land of mine" skulle mycket väl kunna ses som en slags tolkning av Woody Guthries "This land is your land". Helt klart är det ett nytt mörker som växer fram i Småland. Det handlar inte längre om skogen. Det handlar om den underliggande vreden. Om stoltheten. Om vetskapen över att det här är något man egentligen inte ska behöva stå ut med.
När bandet spelar under lördagen gör de det med en otrolig inlevelse. Sångaren uppträder barfota. Det ska öka närvarokänslan. Om det också är receptet för att lyckas, låter jag vara osagt, men El Camino förtjänar epitetet: festivalens bästa band. Inget av de andra banden lyckas egentligen komma i närheten av El Caminos känsla för att beskriva sin samtid i både texter och musik. El Camino spelar hårdrock som man inte annat kan lägga sig ner och tillbedja. Allt annat vore barockt.
När konserten är över står jag tyst och ensam kvar och tänker på Mats Adolfssons ganska torra genomgång av uppror i det som som senare skulle bli Sverige. Jag hoppas verkligen att politiker i riksdagen också kommer göra den kopplingen. Innan det är försent.
